Att stanna upp...

Dagen idag har gått i ett.

När jag vaknade var jag trött och när jag började jobba var jag trött. 
Sen piggnade jag till ock drog iväg in till stan för att möta en höggravid läkare som skulle informera mig om framtida medicin. Jag blev sen eftersom det inte fanns en parkering i närheten av mottagningen. Men det gör inget, jag intalar mig själv att det är ok att vara sen för att inte stressa upp mig i onödan. Att stressa upp mig gör mig bara trött efteråt. 

Efter läkarbesöket var det raka spåret tillbaka till jobbet. Lunch med klassen och förbereda sista lektionen för dagen stod på schemat. Efter skolslut var det möte med årskurskollegorna till kl 4, efter det ångade jag opp till yogastudion för att ha barnyoga. Veckans höjdpunkt! 

Efter den kan man ju tycka att lite vila hemma vore på sin plats, men då var det dags för kvällsmöte....

Jag kom hem nyss och var lnte helt slut. Hade till ock med lust att dra igång en del projekt som kändes helt rätt ända tills en tanke om vila kom till mig. Kanske vore det inte så dumt att lägga sig ned en stund och vila? Så jag gjorde det istället. Gav mig en stunds återhämtning. Känns rätt bra faktiskt. 

Att komma hem sent och höra springande steg på övervåningen, höra steg nerför trappan ock känna värmen från en liten en som har saknat. Som vill vara nära. Som vill ha en stund med mig, det är så fint. Det är så underbart att vara med någon som bryr sig så! Ha en fin kväll! Kram 

En söndag med adhd

Idag är det söndag och jag har fullt upp med att sortera tankarna så att de faller på plats så att säga. 


Något som är lättare sagt än gjort. 

Jag har iallafall landat i att jag ägnar mycket av min tid till att irritera mig på saker som jag inte kan göra något åt. Det är en enorm belastning som jag inte lyckats slingra mig ur än. Första steget är ju som alltid att inse att så är läget, andra steget att hitta ett sätt att inte gå igång på allt som upplevs jobbigt. Jag är så stressad på arbetstid att jag snart kommer rasa samman i en blöt pöl, stressad över saker som ändå aldrig kommer ändra sig. Men jag klarar inte av att inte gå igång, än. Men med medvetenheten som sakta sipprar in så kanske jag kan få till en ny tanke så småningom. Kanske. Jag hoppas, för som sagt, det här är Inte hållbart i längden...

Kanske blir livet lättare när medicineringen av min superaktiva hjärna börjat. Kanske, men när jag läser biverkningarna blir jag skeptisk, så mycket skit som kan uppstå istället. Så mycket ångest och kroppsliga men...  är det värt det bara för att passa in livet? Jag vet verkligen inte. Jag kommer ge medicinen en chans, men om jag sedan börjar uppleva mig själv som ett viljelöst lamm som bara är utan vare sig Ups and Downs då lägger jag av med medicinen och byter liv istället! 



Det fanns ju faktiskt en gång i evolutionen en mening med ADHD, ( enligt min mening är det så fortfarande men det är svårare och svårare i vårt intrycksamhälle att behålla lugnet då man har svårt att sålla intryck och bara ta in en del) med adhd är man ju extremt kvicktänkt och lösningsfokuserad! Förstår vad bra det var på jägarstenåldern, vi liksom anpassade oss hela tiden ock löste problemen som de kom! Vi behövde inte passa tider, planera framåt , strukturera i förväg och sånt trams, vi kunde ta dagen som den kom ock lösa problemen vartefter de dök upp! Det fanns inte en miljon nya intryck i sekunden, det fanns bara här och nu, så om livet som några bestämt att vi alla nu ska anpassa oss till skulle se ut något lite mer som livet gjorde på forntiden, så skulle vi med AdHD inte behöva äta medicin för att passa in. 

Nu vet jag att det finns andra jobb än det som jag har. Och som jag skrev tidigare, jag kommer inte äta medicinen resten av livet bara för att passa in där om det inte känns bra, nej, då får jag tänka om trots 6 års högskoleutbildning och lån hos CSN. 
Livet är mer än bara pengar, jag får börja om med ett yrke som är mer anpassat till min förmåga helt enkelt. Eller? 





En dröm är ju att på heltid får skriva böcker. Att låta min enormt kreativa sida få flöda i timmar och sedan ha en strukturell korrekturläsare som får ihop allt jag skrivit  i slutet. Det vore nåt! För jag kan kläcka idéer, jag kan hitta på lösningar men jag är helt hopplös på att slutföra saker. Alltid. 

Jag har alltid lidit av det, saknat att kunna slutföra saker som från början känts viktiga och bra. Nu vet jag att det är en oförmåga jag har. Jag känner mig enormt lättad över det faktum att det faktiskt är helt normalt för mig! Det handlar inte om dålig uppfostran eller karaktär, det är helt enkelt sån jag är! 
Kanske går det att träna bort ( men då måste man ha motivation till det) kanske kan jag få hjälp av medicinen till att träna upp den förmågan. Eller inte. Skit samma egentligen ( om det nu bara inte vore för att jag blir extremt jävla stressad av att inte bli klar med saker!) eller rättare sagt att SE saker som inte är klara. För så länge jag inte ser dem så finns de inte... 


Jag behöver bli bättre på att inte ta allt så himla seriöst. Förr hade jag roligt på jobbet. Nu handlar så mycket om prestationer och resultat att jag blir alldeles matt. Alla ska lyckas utifrån sin egen förmåga, så klart. Du som lärare ska ha koll på allas unika egna förmåga till hur man lär sig , samtidigt som kravet på slutresultatet är samma för alla. Man kan ju tänka som Eckhart att inte se på allt så himla seriöst! Men så kommer tankarna på krav och icke-misslyckande och så drar den inre stressen igång igen. 

Jag har iallafall släppt kraven på ablsout perfektion här hemma. Jag försöker strunta i att inte kuddarna ligger perfekt och att hallen är full av sand ( eftersom det inte är mitt ansvar att städa längre) men det är skitjobbigt för mig med oreda. Jag behöver ha så lite kring mig som möjligt. Jag behöver ha ordning och reda samtidigt som jag är usel på att hålla ordning... en omöjlig kombo tyvärr. 


En sak som jag mår bra av är motion. 

Det gör väl iofs alla, men att få röra på sig (hela tiden-ish) är en Lisa för själen. Att få vara aktiv ( förr trodde jag att det var en känsla av duktighet jag strävade efter) men nu vet jag att det är min älskade ADHD som ger mig den krypande känslan av ofullkomlighet när jag är inaktiv. En mycket klok och inkännande kollega sa för någon dag sedan att kanske skulle jag må bättre av att bara ta en kort rast istället för att tvinga mig själv till en kvarts meditation. Kanske är det så att jag istället ska ta massor av mikropauser under dagen, verkligen ta ansvar för mitt mående utan att skylla på alla andra att jag inte kan gå ifrån och ta en kortare rast. 

Samtidigt är jag så himla trött och irriterad på att Vissa har lite lättare att gå ifrån andra har lite mer att göra, men så har vi ju olika ansvar  i livet och även olika uppdrag. Kanske skulle jag må bättre av att bara ha ett eller tre uppdrag på en dag än det ständiga flödet av ansvar som jag har? Upp till mig att tänka klart över och upp til mig att ansvara för. De andra har andra liv och det är deras ansvar. 

Men vilken underbar värld vi skulle ha om alla hade samma känsla för ansvar. 😅


Att vara i skogen är också superskönt! Jag älskar att ströva runt där och liksom inte få in mer intryck än jag väljer själv. (Autokorrekt stavning av intryck kan bli ungturk, va?? Finns det ens ett sånt ord? Känns skumt!)  grönt grönt grönt !!! Underbart. 

Höstmörker och levande ljus är fridfullt. Tänk om man kunde ta den känslan av lugn med sig in i vardagsstressen. Vilken häftig grej det skulle vara.

 Eller så får man be om att slippa möten och andra stressande situationer där jag behöver möta människor och situationer som uppstår som stressar igång .  
Bara nu i början liksom. 
Kanske det. Eller så får jag under de möten där jag vet att energin dräneras, låtsas att jag är någon annanstans, så som jag gjorde när jag var yngre vilket gjorde det svårt att hänga med i skolan... risken är då att jag inte har en aning om vad som sagts på mötet och blir stressad av att jag inte vet vad som ska ske..

Mig själv på yogamattan, lagom utmanande  lyssnande inåt på vad kropp och knopp vill ha, det är guld. Det är frid och harmoni ❤️. Efter ett lyckat möte med mig själv på mattan kliver jag vidare i livet med en känsla av fridfull fullkomlighet! Jag är förnöjd och full av välbehag, inget kan störa liksom. 

OM jag vore motiverad att göra ett yogapass till morgonrutin så skulle jag må så mycket bättre. Tror jag.  Men förutom kaffedoft på morgonen finns där inget som kan motivera mig att lämna den mjuka varma sängen. Så är det. Och nej, det handlar inte om lathet eller så. Det är snarare ännu en ADhD- grej som alltid funnits hos mig och gett mig dåligt samvete (förr) hela livet eftersom jag aldrig lyckats bli så där duktig på att hoppa ur sängen på morgonen med ett leende redo att möta dagen. Men det vore skönt att gå upp en halvtimme tidigare och möta mig själv en stund på mattan i en mjuk godmorgon-yoga-stund! Jag ska ställa klockan tills imorgon bitti och se om jag kanske lyckas motivera mig själv till det! Kanske kan jag få till det till mig själv att det är bra så att jag lyssnar på mig själv! 


Jag tror jag slutar nu. För hur mycket jag än älskar att skriva så kräver skrivandet energi. Jag går så mycket in i det jag skriver att jag blir lite matt efteråt. Jag måste spara energi till att orka med en halvdag i djurparken med Lilleman och en vän till honom som jag av någon anledning lovat att göra... jag borde ju tänka mig för, vi arbetade med muren och trädgården hela dagen igår så jag borde vila idag. Men jag har lovat och det blir bara några timmar. Sen får M ta över och jag får dra mig undan och bara vara en stund . 

Ha en fin dag. 
Puss 

En dag i Mitt liv med adhd

Så mycket som klarnar dag efter dag! 

Jag känner mig nästan salig i mina insikter om hur jag ska leva för att få ett hållbart liv! 

Idag har vi spenderat hela förmiddagen på föreläsning. I vanliga fall, i förra delen av mitt liv, så skulle jag ha suttit på min plats, stilla och "duktig" och liksom nästan förgåtts av inre krypningar. 

Nu, i den senare delen av mitt liv, tillåter jag mig själv att stå upp en stund. Att hänga lite mot en vägg, eller som på bilden ovan, slå mig ner på golvet bakom stolarna en stund. Såååå skönt. Men jag lovar, det hade jag ALDRIG gjort förr. För så Gör man ju bara INtE!! Nu satt vi iofs längst bak, längst upp på läktaren , så inte många i salen såg mig, jag hade nog inte vågat om jag suttit längst fram.. men nu vet jag det till nästa gång. Längst bak är bra för där kan man lyssna samtidigt som man står upp eller sitter i fjärilen på golvet! 

En annan strategi som jag annamat under min första Heltidsvecka på många år på jobbet, är att inte äta medhavd lunch bland alla andra. Att inte fika bland alla andra, i personalrummet alltså . Dels är det för mycket folk att relatera till där, men sen är det också så att nya generationen medarbetare gärna spelar instrument och mobilvideos där i personalrummet, så jag väljer helt enkelt tystnad eller enskilda samtal med någon i ett rum utan för många intryck som ger mig energi och positiva känslor istället!




Jag vet vilka de är...

På jobbet är det mycket att få ordning på, många saker att tänka på inför måndag då eleverna kommer tillbaka efter sommaren. Jag försöker att lägga ribban lägre än förr, jag frågar om det jag inte förstår och jag försöker tänka "less is more" så att jag inte drar iväg ock letar material på en miljon ställen istället för att lägga fokus på några få viktiga. Än så länge går det. Men..
Jag har ju inte börjat arbeta med eleverna än..  men, det kommer bli bra👍 . Det känns så nu iallafall 😅

Igår fick jag och de som jag ska arbeta med i yogastudion en mysig stund med Yinyoga och fika tillsammans. Jag fick ett moment med lugn där på bolstret. Jag ska köpa ett bolster hem och försöka få till hemmaträning med Yinyoga regelbundet. Det är ju så skönt!!! 

Även om tankar far och flyger så får jag ofta små stunder av lugn där på mattan där den lilla grå fårfällen värmer så skönt. Stunder där jag tror mig känna så som människor utan adhd gör då de kopplar av. Magiskt nästan. Men så har jag ju världens bästa yogalärare också som kan vägleda mig rätt på något vis. Jag är så tacksam för att yogan blivit en del av mitt liv...

Tacksam är jag också över att Lilleman fått en sån fin sista sommarlovsvecka tillsammans med sin mor- och farföräldrar. 

när han sover borta två nätter i rad längtar vi alla efter varandra och då kan FaceTime vara till glädje! Han är så mysig! 

Jag är också tacksam för alla Engelska deckare svensk sommarTV har att erbjuda! 

Så mysigt att få försvinna bort en stund från verkligheten och vara med och lösa mordfall på den engelska landsbygden...

Trött liten som efter 7 veckors sommarlov ska vänja sig vid att gå upp tidigt igen. 

Där har jag ännu en utmaning som väntar. 
Den att behålla lugnet när mornarna är tröga och arga.. det går om JAG är utvilad och går upp i I TiD!! Men ibland faller den disciplinen och då får man väl helt enkelt förlåta sig själv och gå vidare om man inte lyckas hålla ihop..☺️ bara det inte blir någon vana liksom! 

Men det är ju som dom säger, utan press- ingen diamant. 

Så vi kör på! 
Fast i lagom takt...
Och med lagom ansträngning! 
Och 
Med regelbunden återhämtning! 
Puss och kram!