Vad är väl en bal på slottet..

Ikväll är det stor fest inne i stan. 

”Alla” ska dit, (förutom några fina kollegor som liksom jag får stanna hemma) och här ligger jag med bultande huvud, varma kinder och värkande öron. 
Jag tycker så fruktansvärt synd om mig själv och väntar febrilt på minsta lilla känsla av välmående och energi. 
Jag vill inte må så här, jag vill inte inte orka. 
Jag vill må bra.
Jag vill 
Men så är det inte. 


Jag har hållit i ock hållit ut lite för länge, igen. Gått igång och kört på, ansträngt mig och kört på utan återhämtning nånstans. 

Att jag aldrig lär mig.
Att jag efter en vecka med Ipren ändå inte inser att jag lnte varit tillräckligt rädd om mig. 
Jag förstår lnte hur det kan bli så här.
Det kan ju vara så att jag har ”fel” jobb” som min arbetsterapeut tänker. 
Att jag borde leta upp ett jobb som har med hälsa och vuxna att göra säger hon samtidigt som jag ser 6 års högskolestudier forsas ner i avloppet. 
Men hon har en poäng. 
Jag går så in i det jag gör att jag går isär. Till slut. 
Suck ☹️


Jag vet ju att det finns sanning i det hon säger, men det känns ändå så bittert. 

Så jobbigt och svårt. 
Dessutom har jag ju enormt skitsvårt med förändringar. 
Jag hatar att stå inför dem men klarar oftast av dem bra då jag genomfört dem. 
Men förändringar är så läskiga. 

Jag har verkligen försökt med planeringsblock, olika färger för olika aktiviteter, olika lika olika lika blandas i en helt galen kakafoni av ord. 

Tills världen bara snurrar och gör mig virrig och trött.

Hon påminde mig om att vi med adhd har lätt att bränna ut oss, hon gjorde mig också medveten om att har man en gång varit utbränd kan man lättare bli det igen. 

Så nu ligger jag här och tänker på allt jag kunde ha gjort annorlunda för att orka. 
Skuldbelägger mig själv för att jag lnte andats tillräckligt rätt och mediterat tillräckligt mycket. 

Gaaaaaah

Men men . 

Nu är det som det är och jag kan bara gilla läget och vila ut hjärndimman under ett par dagar. Hoppas att det lättar och att jag snart kommer ikapp mig själv igen så att jag slipper må så här.

Kram 

Migrän

Migrän, detta underbart enkla ord att gömma sig bakom när kroppen ock knoppen bara brakat.  När bakslaget är ett faktum och allt man vill är att bädda ner sig i bomull ock stänga av hela världen. 

Bara bort. 

Att säga att man har migrän gör att människor förstår. 

Människor vet vad som händer med en person som har migrän. 
Människor vet inte vad som händer inom en fd utmattad person när allt bara brakar. 
Som så många gånger förr har jag svårt att sätta ord på den mentala istid som sprider sig i mig. Som så många gånger förr är det svårt att förklara hur kroppen liksom slutar lyda. Hur mycket man än vill så finns ingen geist, ingen ork ingen vilja. Allt liksom stannar upp tillsammans med en känsla av vanmakt huvudvärk och illamående. 

Som så många gånger förr försöker jag förstå vad som lett fram till kraschen den här gången. Som så många gånger förr beror det på lite för mycket, lite för länge utan rätt mängd återhämtning. 

Lite för lite hörselskydd, lite för lite nattsömn, lite för lite själsligt lugn. Lite för mycket av allt annat som dränerar energi. Som irritation konflikt ock stress....
Så klokt insett av mig nu i efterhand. 
Så dåligt hanterat av mig i dåtid. 

Men kärleken från kvällen hos lillebror och hans familj läker mig. 

Kramarna från mina föräldrar idag helar mig. Känslan av en familj som trots svårigheter konflikter och diagnoser, finns där, läker. 
Sakta men säkert landar jag tillbaka till mig själv nånstans bakom all den där hjärndimman ock huvudvärken. Nånstans bakom smärtan i öronen vid höga ljud, nånstans bakom mina ljusskygga ögon och bakom känslan av uppgivenhet vid minsta konflikt så finns lugnet som jag jobbat så mycket med att få. Nånstans där inne finns det. Det är bara så förbannat svårt att få tag i dagar som dessa. 

Dagar som dessa

Alla har dem, jag vet, men de är ändå så skrämmande..Dagarna efter att man gett allt och lite till både kroppsligt och mentalt. 

Dagar då man ansträngt sig så, både till bredden och höjden och mått så bra i det man åstadkommit. 
Dagar då man inte inser att vilan är livsviktig och väldigt väldigt nödvändig för allting känns så himla bra.


Skillnaden är att har man adhd och är en utmattad person som börjar bli frisk, då är det nästan olidligt dagarna efter "bra" dagar. Det känns som om energin tagit slut, riktigt slut. Som om huvudet ska sprängas, jag brukar säga att jag har migrän för då förstår folk vad jag menar, det är extremt svårt att förklara hur det känns. 

Men jag ska försöka, huvudvärk som sagt, jag ser suddigt, ryggen värker, illamående kommer och går, jag orkar inte sitta och äta en hel måltid utan sjunker liksom ett litet barn ihop på stolarna mellan varven. Som för att kura ihop sig och samla ny energi. Jag orkar knappt se på film men tar ändå tacksamt emot inbjudan att vila en stund i Jullans säng efter maten. Det gör ont att tänka. 
Jag sover illa, vaknar mitt i natten och tusen och åter tusen tankar bombarderar mitt huvud. Drar igång all oro jag lyckats förtränga under dagen. Det är som om allt kommer tusenfalt igen under natten och allt känns för stort , för mycket och totalt omöjligt. Allt det sim känns som en piss i havet under de bra dagarna känns ångestfyllt på natten. 
På morgonen när jag vaknar känns huvudet som överkört, som om en stor bulldozer liksom manglat hjärnan och lämnat den i bitar. Det bränner i huvudet, i nacken, överallt. Det enda som hjäper är Ipren. Den liksom får mig att orka. Det är inte bra, jag borde stanna hemma och läka mig med lugn istället. Men vissa dagar, som denna, finns inte det alternativet för då stjälper jag en hel dag för massor av andra människor. Så vissa dagar måste man bara gå till jobbet och då behövs Ipren. Så är det. 
Jag lär mig sakta. 
Kanske kommer jag kunna balansera bättre redan imorgon. Kanske kommer jag kunna vila fast jag är i flow. Kanske. Eller så får jag tvinga mig själv till det. För att jag måste om jag inte vill bli "sjuk" igen.  
Jag måste också sluta jämföra mina prestationer med dem runt mig. Alla de som inte har adhd. Som inte varit utmattade. Jag är jag och jag måste tänka Good enough. Jag måste låta min hjärna vila vissa stunder då alla andra orkar en bit till. Jag måste lära mig att stänga av och jag måste bli bättre på att inte lyssna... 
jag tränar på det ....