Migrän

Migrän, detta underbart enkla ord att gömma sig bakom när kroppen ock knoppen bara brakat.  När bakslaget är ett faktum och allt man vill är att bädda ner sig i bomull ock stänga av hela världen. 

Bara bort. 

Att säga att man har migrän gör att människor förstår. 

Människor vet vad som händer med en person som har migrän. 
Människor vet inte vad som händer inom en fd utmattad person när allt bara brakar. 
Som så många gånger förr har jag svårt att sätta ord på den mentala istid som sprider sig i mig. Som så många gånger förr är det svårt att förklara hur kroppen liksom slutar lyda. Hur mycket man än vill så finns ingen geist, ingen ork ingen vilja. Allt liksom stannar upp tillsammans med en känsla av vanmakt huvudvärk och illamående. 

Som så många gånger förr försöker jag förstå vad som lett fram till kraschen den här gången. Som så många gånger förr beror det på lite för mycket, lite för länge utan rätt mängd återhämtning. 

Lite för lite hörselskydd, lite för lite nattsömn, lite för lite själsligt lugn. Lite för mycket av allt annat som dränerar energi. Som irritation konflikt ock stress....
Så klokt insett av mig nu i efterhand. 
Så dåligt hanterat av mig i dåtid. 

Men kärleken från kvällen hos lillebror och hans familj läker mig. 

Kramarna från mina föräldrar idag helar mig. Känslan av en familj som trots svårigheter konflikter och diagnoser, finns där, läker. 
Sakta men säkert landar jag tillbaka till mig själv nånstans bakom all den där hjärndimman ock huvudvärken. Nånstans bakom smärtan i öronen vid höga ljud, nånstans bakom mina ljusskygga ögon och bakom känslan av uppgivenhet vid minsta konflikt så finns lugnet som jag jobbat så mycket med att få. Nånstans där inne finns det. Det är bara så förbannat svårt att få tag i dagar som dessa. 

Dagar som dessa

Alla har dem, jag vet, men de är ändå så skrämmande..Dagarna efter att man gett allt och lite till både kroppsligt och mentalt. 

Dagar då man ansträngt sig så, både till bredden och höjden och mått så bra i det man åstadkommit. 
Dagar då man inte inser att vilan är livsviktig och väldigt väldigt nödvändig för allting känns så himla bra.


Skillnaden är att har man adhd och är en utmattad person som börjar bli frisk, då är det nästan olidligt dagarna efter "bra" dagar. Det känns som om energin tagit slut, riktigt slut. Som om huvudet ska sprängas, jag brukar säga att jag har migrän för då förstår folk vad jag menar, det är extremt svårt att förklara hur det känns. 

Men jag ska försöka, huvudvärk som sagt, jag ser suddigt, ryggen värker, illamående kommer och går, jag orkar inte sitta och äta en hel måltid utan sjunker liksom ett litet barn ihop på stolarna mellan varven. Som för att kura ihop sig och samla ny energi. Jag orkar knappt se på film men tar ändå tacksamt emot inbjudan att vila en stund i Jullans säng efter maten. Det gör ont att tänka. 
Jag sover illa, vaknar mitt i natten och tusen och åter tusen tankar bombarderar mitt huvud. Drar igång all oro jag lyckats förtränga under dagen. Det är som om allt kommer tusenfalt igen under natten och allt känns för stort , för mycket och totalt omöjligt. Allt det sim känns som en piss i havet under de bra dagarna känns ångestfyllt på natten. 
På morgonen när jag vaknar känns huvudet som överkört, som om en stor bulldozer liksom manglat hjärnan och lämnat den i bitar. Det bränner i huvudet, i nacken, överallt. Det enda som hjäper är Ipren. Den liksom får mig att orka. Det är inte bra, jag borde stanna hemma och läka mig med lugn istället. Men vissa dagar, som denna, finns inte det alternativet för då stjälper jag en hel dag för massor av andra människor. Så vissa dagar måste man bara gå till jobbet och då behövs Ipren. Så är det. 
Jag lär mig sakta. 
Kanske kommer jag kunna balansera bättre redan imorgon. Kanske kommer jag kunna vila fast jag är i flow. Kanske. Eller så får jag tvinga mig själv till det. För att jag måste om jag inte vill bli "sjuk" igen.  
Jag måste också sluta jämföra mina prestationer med dem runt mig. Alla de som inte har adhd. Som inte varit utmattade. Jag är jag och jag måste tänka Good enough. Jag måste låta min hjärna vila vissa stunder då alla andra orkar en bit till. Jag måste lära mig att stänga av och jag måste bli bättre på att inte lyssna... 
jag tränar på det ....

semester med avkopplingssvårigheter

Semester. 

Ett ord jag inte riktigt förstår har jag förstått. 
Ett ord som fylls av dåligt samvete gentemot andra som jobbar ock sliter.
Ett ord som innebär en massa "ledig" tid man inte vet vad man ska göra med. 
Jag fyller den med aktiviteter, tandläkarbesök, frisören, jordgubbsplockning, städning, plockning och en massa annat.
Sen undrar jag varför mina barn inte kan ta det lugnt.🙄

Idag gick jag upp vid 8 ock plockade undan markstenar, en slang och grävde fram ett brunnslock innan frukost, vilket fick mig att må fruktansvärt bra över hur duktig jag varit. Jag formligen älskar att känna mig nyttig, arbetssam och duktig.... 

herregud.....

Men så kom en sån där känsla av ilska, trötthet och totalenergilöshet över mig där jag stod i full färd med att bygga om  tältkojan till Lilleman på balkongen 

, med bultande huvud efter att ha slagit i balkongräcket så att blixtar flög framför mina ögon och med en enorm trötthet efter flera nätters nattvak och dålig sömn på grund av dotter på Festival. 
Som om någon slagit mig i huvet sjönk jag ner under en filt i soffan ock fullkomligt andades ut. 
Djupt. 
En känsla av lugn, en sorts känsla av ödmjukhet inför min oförmåga att koppla av ock varva ner, blandad med en känsla av dåligt samvete över hur andra ska tänka kring att jag är så här lat. 
Jag har en del att träna vidare på. Än så länge har jag inte varit "ledig" en enda dag på semestern men det kommer.