Att förstå ...

Den senaste tiden har saker och ting sakta och obemärkligt börjat att köra ihop sig för mig. 

Saker jag i vanliga fall klarar av, fungerar inte alls. 

Humöret sviktar brant och tårarna är aldrig långt borta..

Jag jobbar hårt på att klara av allt, 

livet, jobbet, familjen, utredningarna, måendena, skolorna, känslorna, alltet och även ingentinget.


Jag försöker göra arga morgnar till mysiga stunder av lugn. 

Jag mediterar och yogar på raster. 

Jag undviker fikastunder bland de andra på jobbet. Jag tvingar mig själv till lugn. 
Jag andas, fyra djupa in, åtta långa ut.

 Jag läser om hur man ska vara rädd om sig, om hur man kan undvika att bli utbränd igen. 
Jag läser om allt. 


Samtidigt dräneras jag mer och mer på energi. Det är som om uttaget alltid är större än intaget. Det händer alltid något som gör att jag åker ner och måste lägga fokus på att klättra upp igen. 

Jag avskyr att erkänna det, för jag känner mig så svag när jag tänker att negativa saker påverkar mig. 
Att jag inte längre äger förmågan att skaka av mig skiten och kliva vidare. 
Jag hatar att känna mig svag. 

Alla som känner mig, på riktigt. 
Den jag var innan utmattningen gjorde mig till en liten person utan ork ock mening, vet att jag inte är så här. 
Jag vet att jag inte är så här!!!
Jag tänker att jag inte är en sån som ger upp. Det är viktigt för mig. Jag ger mig inte. Samtidigt är det precis det jag måste lära mig att göra.
Därför känns det så oerhört jävla jobbigt att gång på gång vara den som brister. Den som andra måste ta hänsyn till.
Den som inte orkar. 
Den som inte kan.
Den som måste vara rädd om sig. 
Den som inte längre är den hon en gång var.  
Den som varje dag måste kämpa sig upp igen. 

Jag är Så trött på det.
och ändå förstår jag inte.

Förra helgen var jag så frustrerad och ledsen att jag stannade hemifrån två timmar för att hitta tillbaka till mig själv nånstans där bakom all ilska och sorg över att jag inte orkade med det jag alltid förut så lätt fixade en vanlig helg. 

Städa garaget en sväng och åka med grovsoporna, Nemas Problemas... 
Förr. 
Nu är det som att bestiga ett högt jävla berg. Varje gång. 
Varje liten jävla vardagssak är sjukt jobbig att hantera. 
Varje liten sak....
Och jag fattar fortfarande inte. 

Jag anstränger mig för att möta konflikter och arga känslor under en dag. 

Jag försöker göra mysiga stunder vid frukostbordet men Lilleman vill hellre se på TV. Jag slåss mot mina ”men så får man inte göra-principer” varje morgon. 
Och ändå förstår jag inte.

Jag hamnade i en väns varma famn häromdagen. 

Hon grät. 
Jag grät. 
Jag kunde känna hur jag började förstå. 
Hennes ord klöv muren av förnekelse, öppnade mig för möjligheten att jag faktiskt kanske, i min iver och längtan efter att hitta tillbaka till mig själv igen, pushat för mycket. Försökt för mycket. 
Jag började förstå. 

Sen torkade jag tårarna, gick ut och mötte livet igen. Lite försiktigare, med lite mer vänlighet och omtanke till mig själv. 

Jag förstod för en kort sekund hur det kunde vara möjligt att jag sakta håller på att bränna mina broar igen. 
Hur jag i all längtan att gå framåt istället drog mig mer och mer bakåt. 

Jag satte mig sent den kvällen och skrev till min arbetsterapeut. Berättade om allt. 

Försökte förklara.
Försökte berätta hur det känns när man inte varit så snäll mot sin hjärna ett tag och hur den liksom börjat stänga av. 
Försökte få fram att  allt detta inte bara är Adhd, det finns en annan del som jag förträngt. Vi har pratat om den flera gånger men fokus har legat på att klara av livet med adhd, Inte på utmattningen. 
Den tänkte jag nog att jag var ”av med”. 
Tänkte jag. 
Och förstod. 

Jag förstod det som han, den lille filosofen, på sitt sätt talat om för mig under flera veckor. 

Den lilla kloka ungen som känner sin mamma så väl . Som med sitt sätt visar att jag mer och mer dragit mig undan. 
Långvarig stress gör så med mig, den får mig att stänga av, dra mig undan.
Jag får huvudvärk. 
Jag mår dåligt. 
Jag vill ingenting.
Jag vill bara vara ifred.
Och hur mycket jag än försöker mörka det så finns det människor som ser igenom mig. Som känner av. Som reagerar. 
Den lille filosofen är en av dem, vännen med den varma famnen en annan. 
Jag kan inte låtsas med någon av dem. 
Min lilla filosof känner av och det gör så ont att inte känna ro att vara där med honom istället för att bara vilja vara i fred. 

Lyssna inåt. 

Stanna upp och verkligen lyssna. 

Vi ska ses i veckan J min arbetsterapeut och jag. Mitt i veckan, mitt i allt. 

Vi ska tillsammans komma fram till vad som blir bäst just nu. 
Jag ska fundera lite till på om livet jag just nu lever är hållbart. Jag måste få till återhämtning. På riktigt. 
Jag måste hinna landa mellan allt jag ger till alla jag möter i mitt liv. Måste hinna samla mig, känna, må, le, slappna av och allt sånt jag inte gör just nu. 

Jag förstår att det är dags att förstå. 

Den här gången tror jag att jag drog i nödbromsen i tid. 
Jag känner en blandning av uppgivenhet och framtidstro vilket är skönt. Jag är inte helt off. Jag är inte helt utsjasad. Jag vill vidare och det är en skön känsla. 
Samtidigt är jag nu grymt medveten om att varje ledig stund blir tuff eftersom jag är igång i sån fart att avslappning är en plåga. 
Det är en varningssignal jag borde ha reagerat på för flera veckor sedan. 
Jag hade lärt mig att njuta av lugna stunder efter ”förra gången”. Jag borde ha känt igen. 
Jag borde så mycket. 
Men nu är det som det är och jag tror att det kommer bli bra. 
Kram 

En söndag med adhd

Idag är det söndag och jag har fullt upp med att sortera tankarna så att de faller på plats så att säga. 


Något som är lättare sagt än gjort. 

Jag har iallafall landat i att jag ägnar mycket av min tid till att irritera mig på saker som jag inte kan göra något åt. Det är en enorm belastning som jag inte lyckats slingra mig ur än. Första steget är ju som alltid att inse att så är läget, andra steget att hitta ett sätt att inte gå igång på allt som upplevs jobbigt. Jag är så stressad på arbetstid att jag snart kommer rasa samman i en blöt pöl, stressad över saker som ändå aldrig kommer ändra sig. Men jag klarar inte av att inte gå igång, än. Men med medvetenheten som sakta sipprar in så kanske jag kan få till en ny tanke så småningom. Kanske. Jag hoppas, för som sagt, det här är Inte hållbart i längden...

Kanske blir livet lättare när medicineringen av min superaktiva hjärna börjat. Kanske, men när jag läser biverkningarna blir jag skeptisk, så mycket skit som kan uppstå istället. Så mycket ångest och kroppsliga men...  är det värt det bara för att passa in livet? Jag vet verkligen inte. Jag kommer ge medicinen en chans, men om jag sedan börjar uppleva mig själv som ett viljelöst lamm som bara är utan vare sig Ups and Downs då lägger jag av med medicinen och byter liv istället! 



Det fanns ju faktiskt en gång i evolutionen en mening med ADHD, ( enligt min mening är det så fortfarande men det är svårare och svårare i vårt intrycksamhälle att behålla lugnet då man har svårt att sålla intryck och bara ta in en del) med adhd är man ju extremt kvicktänkt och lösningsfokuserad! Förstår vad bra det var på jägarstenåldern, vi liksom anpassade oss hela tiden ock löste problemen som de kom! Vi behövde inte passa tider, planera framåt , strukturera i förväg och sånt trams, vi kunde ta dagen som den kom ock lösa problemen vartefter de dök upp! Det fanns inte en miljon nya intryck i sekunden, det fanns bara här och nu, så om livet som några bestämt att vi alla nu ska anpassa oss till skulle se ut något lite mer som livet gjorde på forntiden, så skulle vi med AdHD inte behöva äta medicin för att passa in. 

Nu vet jag att det finns andra jobb än det som jag har. Och som jag skrev tidigare, jag kommer inte äta medicinen resten av livet bara för att passa in där om det inte känns bra, nej, då får jag tänka om trots 6 års högskoleutbildning och lån hos CSN. 
Livet är mer än bara pengar, jag får börja om med ett yrke som är mer anpassat till min förmåga helt enkelt. Eller? 





En dröm är ju att på heltid får skriva böcker. Att låta min enormt kreativa sida få flöda i timmar och sedan ha en strukturell korrekturläsare som får ihop allt jag skrivit  i slutet. Det vore nåt! För jag kan kläcka idéer, jag kan hitta på lösningar men jag är helt hopplös på att slutföra saker. Alltid. 

Jag har alltid lidit av det, saknat att kunna slutföra saker som från början känts viktiga och bra. Nu vet jag att det är en oförmåga jag har. Jag känner mig enormt lättad över det faktum att det faktiskt är helt normalt för mig! Det handlar inte om dålig uppfostran eller karaktär, det är helt enkelt sån jag är! 
Kanske går det att träna bort ( men då måste man ha motivation till det) kanske kan jag få hjälp av medicinen till att träna upp den förmågan. Eller inte. Skit samma egentligen ( om det nu bara inte vore för att jag blir extremt jävla stressad av att inte bli klar med saker!) eller rättare sagt att SE saker som inte är klara. För så länge jag inte ser dem så finns de inte... 


Jag behöver bli bättre på att inte ta allt så himla seriöst. Förr hade jag roligt på jobbet. Nu handlar så mycket om prestationer och resultat att jag blir alldeles matt. Alla ska lyckas utifrån sin egen förmåga, så klart. Du som lärare ska ha koll på allas unika egna förmåga till hur man lär sig , samtidigt som kravet på slutresultatet är samma för alla. Man kan ju tänka som Eckhart att inte se på allt så himla seriöst! Men så kommer tankarna på krav och icke-misslyckande och så drar den inre stressen igång igen. 

Jag har iallafall släppt kraven på ablsout perfektion här hemma. Jag försöker strunta i att inte kuddarna ligger perfekt och att hallen är full av sand ( eftersom det inte är mitt ansvar att städa längre) men det är skitjobbigt för mig med oreda. Jag behöver ha så lite kring mig som möjligt. Jag behöver ha ordning och reda samtidigt som jag är usel på att hålla ordning... en omöjlig kombo tyvärr. 


En sak som jag mår bra av är motion. 

Det gör väl iofs alla, men att få röra på sig (hela tiden-ish) är en Lisa för själen. Att få vara aktiv ( förr trodde jag att det var en känsla av duktighet jag strävade efter) men nu vet jag att det är min älskade ADHD som ger mig den krypande känslan av ofullkomlighet när jag är inaktiv. En mycket klok och inkännande kollega sa för någon dag sedan att kanske skulle jag må bättre av att bara ta en kort rast istället för att tvinga mig själv till en kvarts meditation. Kanske är det så att jag istället ska ta massor av mikropauser under dagen, verkligen ta ansvar för mitt mående utan att skylla på alla andra att jag inte kan gå ifrån och ta en kortare rast. 

Samtidigt är jag så himla trött och irriterad på att Vissa har lite lättare att gå ifrån andra har lite mer att göra, men så har vi ju olika ansvar  i livet och även olika uppdrag. Kanske skulle jag må bättre av att bara ha ett eller tre uppdrag på en dag än det ständiga flödet av ansvar som jag har? Upp till mig att tänka klart över och upp til mig att ansvara för. De andra har andra liv och det är deras ansvar. 

Men vilken underbar värld vi skulle ha om alla hade samma känsla för ansvar. 😅


Att vara i skogen är också superskönt! Jag älskar att ströva runt där och liksom inte få in mer intryck än jag väljer själv. (Autokorrekt stavning av intryck kan bli ungturk, va?? Finns det ens ett sånt ord? Känns skumt!)  grönt grönt grönt !!! Underbart. 

Höstmörker och levande ljus är fridfullt. Tänk om man kunde ta den känslan av lugn med sig in i vardagsstressen. Vilken häftig grej det skulle vara.

 Eller så får man be om att slippa möten och andra stressande situationer där jag behöver möta människor och situationer som uppstår som stressar igång .  
Bara nu i början liksom. 
Kanske det. Eller så får jag under de möten där jag vet att energin dräneras, låtsas att jag är någon annanstans, så som jag gjorde när jag var yngre vilket gjorde det svårt att hänga med i skolan... risken är då att jag inte har en aning om vad som sagts på mötet och blir stressad av att jag inte vet vad som ska ske..

Mig själv på yogamattan, lagom utmanande  lyssnande inåt på vad kropp och knopp vill ha, det är guld. Det är frid och harmoni ❤️. Efter ett lyckat möte med mig själv på mattan kliver jag vidare i livet med en känsla av fridfull fullkomlighet! Jag är förnöjd och full av välbehag, inget kan störa liksom. 

OM jag vore motiverad att göra ett yogapass till morgonrutin så skulle jag må så mycket bättre. Tror jag.  Men förutom kaffedoft på morgonen finns där inget som kan motivera mig att lämna den mjuka varma sängen. Så är det. Och nej, det handlar inte om lathet eller så. Det är snarare ännu en ADhD- grej som alltid funnits hos mig och gett mig dåligt samvete (förr) hela livet eftersom jag aldrig lyckats bli så där duktig på att hoppa ur sängen på morgonen med ett leende redo att möta dagen. Men det vore skönt att gå upp en halvtimme tidigare och möta mig själv en stund på mattan i en mjuk godmorgon-yoga-stund! Jag ska ställa klockan tills imorgon bitti och se om jag kanske lyckas motivera mig själv till det! Kanske kan jag få till det till mig själv att det är bra så att jag lyssnar på mig själv! 


Jag tror jag slutar nu. För hur mycket jag än älskar att skriva så kräver skrivandet energi. Jag går så mycket in i det jag skriver att jag blir lite matt efteråt. Jag måste spara energi till att orka med en halvdag i djurparken med Lilleman och en vän till honom som jag av någon anledning lovat att göra... jag borde ju tänka mig för, vi arbetade med muren och trädgården hela dagen igår så jag borde vila idag. Men jag har lovat och det blir bara några timmar. Sen får M ta över och jag får dra mig undan och bara vara en stund . 

Ha en fin dag. 
Puss 

Första dan

Idag börjar M att jobba. 

Det är inte första gången han börjar jobba innan mig så jag är mer eller mindre beredd på de känslor som kommer dyka upp under dagen. 
Att vara ledig är svårt med min sorts adhd, när M är hemma är det på nåt sätt lättare. 

Förr tänkte jag att det handlade om dåligt samvete, varför ska jag ta det lugnt när han ... , men nu tror jag att jag förstår, det är svårt att vara ledig i min adhd, så är det, har varit länge och kommer att fortsätta vara troligtvis.  Skillnaden är nu att jag är mer medveten om det och kan på så sätt möta det på ett helt annat sätt. 


Så idag är utmaningen att vila/semestra lagom, plocka lite lagom och umgås med barnen som jag har min sista lediga vecka med. (Sen vill kanske inte alla av dem umgås med mig, men bara känslan av att vi är hemma tillsammans är underbar ❤). Snart är det vardag igen och då ses man inte alls lika mycket ju. 


Nu för tiden försöker jag möta mina tankar och oro med öppet sinne. 

Det är lättare nu när jag vet vad de beror på. När jag slipper tänka att något "gått fel" där inne bland hjärnsynapserna.
 När jag kan fokusera på att just det  jag har ju adhd, jag kan känna / må/ leva osv osv, på det här sättet och det är så. 
Om jag gör så här mår jag bra. 
Om jag gör så här känns det mindre bra.
I kombination med allting annat så börjar jag dessutom lära mig (av mina misstag så klart) att INtE planera in två saker (mentala eller fysiska) under en kortare tidsperiod. 
Igår, efter två dagar med: 
lunch på stan, 
kväll hos grannarna, 
picknick och beachvolleyboll med efterföljande kväll med grillning hos mamma och pappa 
och en 8 km lång rask förmiddagspromenad med bästa J, 
syntes det till ock med på mig att jag var helt slut. 
Nu kanske man inte i vanliga fall orkar med allt detta, men jag gjorde det förr. 
Jag har alltid kört 100 och kommit undan med det. 
Men efter hjärntröttheten och utmattningen som satte stopp för min framfart 2015 så måste jag tänka om och gärna tänka efter före...
Och det är ju en av svårigheter med min superkraft!! 
Ha en fin dag 
🙏🏼