Utmattad en onsdag

Idag är jag trött.

Så själsligt tom och trött trots att dagen varit rätt bra och lagom fartfylld.
Jag vet att det beror på dagarna som varit innan, men som vanligt hjälper det inte ett dugg att tänka så. Utan det är mer bara ett konstaterande ATT det är så. 

Vid hemkomst idag hade jag kryp innanför skallbenet. Som om små små kyliga eldar tänts runt omkring där inne. Jag exploderade på någon som precis tappat sitt humör. Jag orkade inte hålla emot utan for ut med all kraft då personen ilsket for omkring framför mig i hallen. 

Jag har lagt för mycket energi på saker den senaste tiden och då funkar inte normaliteterna alls. 
Troligtvis känns det likadant inom min ilskna familjemedlem. 

Det enda som funkar i såna här lägen är vilande yogapositioner som t.ex Viparita Karani, (benen upp mot vägg). Inget stillar så bra som yoga. Kuddar och täcken i en enda stor värmande gosig hög kan också funka. Och lugn. Tystnad. Inget. 

Min arbetsterapeut visade oro igår då vi möttes. Det är nog så att människor runt mig känner av min stress, vissa kan tala om för mig hur jag mår även då jag själv inte är medveten om det. 

Hon påminde mig om att andas lugnt. 
Hon pratade om vikten av vila. (Jag vet...) men i flow är man unstoppable! Man klarar allt hela tiden .... tills det tar stopp. 
När hon så mötte mig med oro för mitt mående igår så höll jag på att bryta ihop, kände tårarna komma lite i ögonvrån och det är lite oroväckande för det är liksom första signalen på att jag faktiskt inte mår så bra just nu.
Jag har kört på lite för hårt lite för länge för mitt eget bästa och blivit dränerad på kuppen. 
Det är inte lätt att bränna ut sig, men det är inte svårt heller om man en gång varit där. Batteriet blir liksom aldrig helt uppladdat längre, max 75% skulle jag tro.
Så om man kör på som vanligt, som man gjorde innan man blev sjuk, så dränerar man sig ganska ofta,  till och med varje dag, och då tror jag att batteriets livslängd kortas ner. 
Insikten igår, då en människa på riktigt visade omsorg och oro över att jag inte är rädd om mig, var tung men samtidigt nödvändig. 
Är man febrig, magsjuk eller har nån annan sjukdom så stannar man hemma. 
Är man yr, har huvudvärk, illamående, illa mående eller annat kropppsligt tecken på att hjärnan inte orkar, då jobbar man på om man är som mig. Man tar sig i kragen knaprar Ipren mot huvudvärken och omeprazol mot magen, men man stannar inte hemma för man är ju INtE SjUk! 
Fast igår när jag fick frågan varför jag går till jobbet när synen är dimmig av mental trötthet och jag är så utmattad i sinnet att jag knappt håller ihop, så fick det mig att fundera. 
Fundera på vad jag håller på med. 
Fundera på att under tiden jag jobbar så himla mycket med att jag ska passa in i livet jag nu valt att leva, glömmer bort att vara rädd om mig.
Jag har förträngt hur det gick sist eftersom det är så min hjärna fungerar. 

Jag var hemma i nästan ett år och kan ändå inte fatta när jag är på väg åt fel håll igen. 


Jag har jobbat med anspassningar i hela mitt liv. Jag ser andras problem ock anpassar runt dem så att livet ska rulla på för dem. Så att de utmanas lagom. 

Så att de lyckas så ofta som möjligt.
Men jag klarar inte av att göra det med mig själv. Det är väl det som arbetsterapeuter och psykologer och läkare ska hjälpa mig med nu. Det är bara det att min hjärna i såna här tider inte är mottaglig. Den har stängt ner de exekutiva funktioner som jag behöver för att kunna tänka rationellt och ta rätt beslut i stundens hetta.... det är inte lätt att stötta andra och reda i andras konflikter när man själv har lust att bara skrika rakt ut så fort något går en emot...  jag är som ett litet barn i tankarna och inte mycket fungerar som det ska.
Men!!! 
Nu är ju inte allt skit och mörker ändå. 

Ett nytt liv har nämligen kommit till vår släkt inatt. 

En ny liten person som vi ska få lära känna så småningom, även fast jag helst av allt bara skulle vilja rusa dit för att få känna känslan av den lilla nya och hennes fina föräldrar!! Men så tänker jag att det nog kan vara skönt för dem att få landa lite innan vi stormar in. Jag längtar galet efter att få stifta bekantskap med henne och även få en ny form av relation med hennes mamma som funnits i mitt liv i 21 år nu. En tjej som är väldigt viktig för mig ock som nu blivit mamma för första gången.❤️❤️❤️

Att stanna upp...

Dagen idag har gått i ett.

När jag vaknade var jag trött och när jag började jobba var jag trött. 
Sen piggnade jag till ock drog iväg in till stan för att möta en höggravid läkare som skulle informera mig om framtida medicin. Jag blev sen eftersom det inte fanns en parkering i närheten av mottagningen. Men det gör inget, jag intalar mig själv att det är ok att vara sen för att inte stressa upp mig i onödan. Att stressa upp mig gör mig bara trött efteråt. 

Efter läkarbesöket var det raka spåret tillbaka till jobbet. Lunch med klassen och förbereda sista lektionen för dagen stod på schemat. Efter skolslut var det möte med årskurskollegorna till kl 4, efter det ångade jag opp till yogastudion för att ha barnyoga. Veckans höjdpunkt! 

Efter den kan man ju tycka att lite vila hemma vore på sin plats, men då var det dags för kvällsmöte....

Jag kom hem nyss och var lnte helt slut. Hade till ock med lust att dra igång en del projekt som kändes helt rätt ända tills en tanke om vila kom till mig. Kanske vore det inte så dumt att lägga sig ned en stund och vila? Så jag gjorde det istället. Gav mig en stunds återhämtning. Känns rätt bra faktiskt. 

Att komma hem sent och höra springande steg på övervåningen, höra steg nerför trappan ock känna värmen från en liten en som har saknat. Som vill vara nära. Som vill ha en stund med mig, det är så fint. Det är så underbart att vara med någon som bryr sig så! Ha en fin kväll! Kram 

En söndag med adhd

Idag är det söndag och jag har fullt upp med att sortera tankarna så att de faller på plats så att säga. 


Något som är lättare sagt än gjort. 

Jag har iallafall landat i att jag ägnar mycket av min tid till att irritera mig på saker som jag inte kan göra något åt. Det är en enorm belastning som jag inte lyckats slingra mig ur än. Första steget är ju som alltid att inse att så är läget, andra steget att hitta ett sätt att inte gå igång på allt som upplevs jobbigt. Jag är så stressad på arbetstid att jag snart kommer rasa samman i en blöt pöl, stressad över saker som ändå aldrig kommer ändra sig. Men jag klarar inte av att inte gå igång, än. Men med medvetenheten som sakta sipprar in så kanske jag kan få till en ny tanke så småningom. Kanske. Jag hoppas, för som sagt, det här är Inte hållbart i längden...

Kanske blir livet lättare när medicineringen av min superaktiva hjärna börjat. Kanske, men när jag läser biverkningarna blir jag skeptisk, så mycket skit som kan uppstå istället. Så mycket ångest och kroppsliga men...  är det värt det bara för att passa in livet? Jag vet verkligen inte. Jag kommer ge medicinen en chans, men om jag sedan börjar uppleva mig själv som ett viljelöst lamm som bara är utan vare sig Ups and Downs då lägger jag av med medicinen och byter liv istället! 



Det fanns ju faktiskt en gång i evolutionen en mening med ADHD, ( enligt min mening är det så fortfarande men det är svårare och svårare i vårt intrycksamhälle att behålla lugnet då man har svårt att sålla intryck och bara ta in en del) med adhd är man ju extremt kvicktänkt och lösningsfokuserad! Förstår vad bra det var på jägarstenåldern, vi liksom anpassade oss hela tiden ock löste problemen som de kom! Vi behövde inte passa tider, planera framåt , strukturera i förväg och sånt trams, vi kunde ta dagen som den kom ock lösa problemen vartefter de dök upp! Det fanns inte en miljon nya intryck i sekunden, det fanns bara här och nu, så om livet som några bestämt att vi alla nu ska anpassa oss till skulle se ut något lite mer som livet gjorde på forntiden, så skulle vi med AdHD inte behöva äta medicin för att passa in. 

Nu vet jag att det finns andra jobb än det som jag har. Och som jag skrev tidigare, jag kommer inte äta medicinen resten av livet bara för att passa in där om det inte känns bra, nej, då får jag tänka om trots 6 års högskoleutbildning och lån hos CSN. 
Livet är mer än bara pengar, jag får börja om med ett yrke som är mer anpassat till min förmåga helt enkelt. Eller? 





En dröm är ju att på heltid får skriva böcker. Att låta min enormt kreativa sida få flöda i timmar och sedan ha en strukturell korrekturläsare som får ihop allt jag skrivit  i slutet. Det vore nåt! För jag kan kläcka idéer, jag kan hitta på lösningar men jag är helt hopplös på att slutföra saker. Alltid. 

Jag har alltid lidit av det, saknat att kunna slutföra saker som från början känts viktiga och bra. Nu vet jag att det är en oförmåga jag har. Jag känner mig enormt lättad över det faktum att det faktiskt är helt normalt för mig! Det handlar inte om dålig uppfostran eller karaktär, det är helt enkelt sån jag är! 
Kanske går det att träna bort ( men då måste man ha motivation till det) kanske kan jag få hjälp av medicinen till att träna upp den förmågan. Eller inte. Skit samma egentligen ( om det nu bara inte vore för att jag blir extremt jävla stressad av att inte bli klar med saker!) eller rättare sagt att SE saker som inte är klara. För så länge jag inte ser dem så finns de inte... 


Jag behöver bli bättre på att inte ta allt så himla seriöst. Förr hade jag roligt på jobbet. Nu handlar så mycket om prestationer och resultat att jag blir alldeles matt. Alla ska lyckas utifrån sin egen förmåga, så klart. Du som lärare ska ha koll på allas unika egna förmåga till hur man lär sig , samtidigt som kravet på slutresultatet är samma för alla. Man kan ju tänka som Eckhart att inte se på allt så himla seriöst! Men så kommer tankarna på krav och icke-misslyckande och så drar den inre stressen igång igen. 

Jag har iallafall släppt kraven på ablsout perfektion här hemma. Jag försöker strunta i att inte kuddarna ligger perfekt och att hallen är full av sand ( eftersom det inte är mitt ansvar att städa längre) men det är skitjobbigt för mig med oreda. Jag behöver ha så lite kring mig som möjligt. Jag behöver ha ordning och reda samtidigt som jag är usel på att hålla ordning... en omöjlig kombo tyvärr. 


En sak som jag mår bra av är motion. 

Det gör väl iofs alla, men att få röra på sig (hela tiden-ish) är en Lisa för själen. Att få vara aktiv ( förr trodde jag att det var en känsla av duktighet jag strävade efter) men nu vet jag att det är min älskade ADHD som ger mig den krypande känslan av ofullkomlighet när jag är inaktiv. En mycket klok och inkännande kollega sa för någon dag sedan att kanske skulle jag må bättre av att bara ta en kort rast istället för att tvinga mig själv till en kvarts meditation. Kanske är det så att jag istället ska ta massor av mikropauser under dagen, verkligen ta ansvar för mitt mående utan att skylla på alla andra att jag inte kan gå ifrån och ta en kortare rast. 

Samtidigt är jag så himla trött och irriterad på att Vissa har lite lättare att gå ifrån andra har lite mer att göra, men så har vi ju olika ansvar  i livet och även olika uppdrag. Kanske skulle jag må bättre av att bara ha ett eller tre uppdrag på en dag än det ständiga flödet av ansvar som jag har? Upp till mig att tänka klart över och upp til mig att ansvara för. De andra har andra liv och det är deras ansvar. 

Men vilken underbar värld vi skulle ha om alla hade samma känsla för ansvar. 😅


Att vara i skogen är också superskönt! Jag älskar att ströva runt där och liksom inte få in mer intryck än jag väljer själv. (Autokorrekt stavning av intryck kan bli ungturk, va?? Finns det ens ett sånt ord? Känns skumt!)  grönt grönt grönt !!! Underbart. 

Höstmörker och levande ljus är fridfullt. Tänk om man kunde ta den känslan av lugn med sig in i vardagsstressen. Vilken häftig grej det skulle vara.

 Eller så får man be om att slippa möten och andra stressande situationer där jag behöver möta människor och situationer som uppstår som stressar igång .  
Bara nu i början liksom. 
Kanske det. Eller så får jag under de möten där jag vet att energin dräneras, låtsas att jag är någon annanstans, så som jag gjorde när jag var yngre vilket gjorde det svårt att hänga med i skolan... risken är då att jag inte har en aning om vad som sagts på mötet och blir stressad av att jag inte vet vad som ska ske..

Mig själv på yogamattan, lagom utmanande  lyssnande inåt på vad kropp och knopp vill ha, det är guld. Det är frid och harmoni ❤️. Efter ett lyckat möte med mig själv på mattan kliver jag vidare i livet med en känsla av fridfull fullkomlighet! Jag är förnöjd och full av välbehag, inget kan störa liksom. 

OM jag vore motiverad att göra ett yogapass till morgonrutin så skulle jag må så mycket bättre. Tror jag.  Men förutom kaffedoft på morgonen finns där inget som kan motivera mig att lämna den mjuka varma sängen. Så är det. Och nej, det handlar inte om lathet eller så. Det är snarare ännu en ADhD- grej som alltid funnits hos mig och gett mig dåligt samvete (förr) hela livet eftersom jag aldrig lyckats bli så där duktig på att hoppa ur sängen på morgonen med ett leende redo att möta dagen. Men det vore skönt att gå upp en halvtimme tidigare och möta mig själv en stund på mattan i en mjuk godmorgon-yoga-stund! Jag ska ställa klockan tills imorgon bitti och se om jag kanske lyckas motivera mig själv till det! Kanske kan jag få till det till mig själv att det är bra så att jag lyssnar på mig själv! 


Jag tror jag slutar nu. För hur mycket jag än älskar att skriva så kräver skrivandet energi. Jag går så mycket in i det jag skriver att jag blir lite matt efteråt. Jag måste spara energi till att orka med en halvdag i djurparken med Lilleman och en vän till honom som jag av någon anledning lovat att göra... jag borde ju tänka mig för, vi arbetade med muren och trädgården hela dagen igår så jag borde vila idag. Men jag har lovat och det blir bara några timmar. Sen får M ta över och jag får dra mig undan och bara vara en stund . 

Ha en fin dag. 
Puss