Vemod..
Ja inte vet jag var det kommer ifrån, men ibland så känns det bara piss ock skit och blaaaaah i hela kroppen !
Bara att gilla läget verkar det som.
Men så hamnade jag i solen på "hyllan" , en slags trappa vi byggde på baksidan förra året, där man kan vila, sitta, yoga eller vad man vill strax utanför altanen. Fåglarna kvittrade, Tara-tidningen som låg framför frukostknäcken roade mig och fick mig att må lite bättre. Jag kunde snart konstatera att jag vågat möta det jobbiga, låtit det rumstera om en stund som det ville utan att fundera ihjäl mig på orsaken till det. Bara låta den vara.
I dessa stunder av nytt, av liv som tar andra vändningar än den förut stakade vägen, är det viktigt att ha nån form av trygghet. Som i fina vänner som förstår ock kan vägleda i trasslet som uppstår, som trygga föräldrar, som fina familjen eller kollegor som hjälper och stöttar, som förstår utan att själva ha en aning. Eller som när man hittar en blogg som Niclas Nygren. En psykiatriker som bränt ut sig och som så klockrent sätter ord på alla konstiga tankar och funderingar som dyker upp när man läker.