Sjukstuga i ADHD-landet
Jag blir aldrig sjuk....
Det var inte alls länge sedan jag yttrade de orden, sen kom ett häfigt illamående, magont och total däckning i fredags.
Huvudet bultar, magen gör ont, nacken gör ont, whAt liksom, har aldrig haft ont på det sättet tidigare, näsan är täppt och halsen känns öm.
Det känns i kroppen som om en traktor långsamt kört över mig om och om igen.
Hela helgen spenderade jag i min säng, när jag då och då stod upp forsade svetten över kroppen med efterföljande frossa och iskänsla i hela kroppen. dusch och ner i sängen igen.
Och ändå står jag där måndag morgon, redo att ta mig an dagen på jobbet...
Intalar mig själv att det går, jag kan, bit ihop ja så där smart som man kan vara ibland, för jag vill så gärna orka!
Jag kan inte bli sjuk nu!!! Jag har 40 min /elev framför mig i förberedelsetid för att sedan kunna sitta i utevcklingssamtal i 30 min per elev... . Det på toppen av all planering, undervisning och ALLT administrativt vi åläggs hela tiden är aningen stressande.. Så jobba skulle jag...
Men, det funkade inte och när synfältet mer och mer blev dimmigt grått, och min ansiktsfärg antog samma färg gav jag mig själv en biljett hem. Det enda jag kunde tänka på var mitt varma gröna täcke som väntade i sängen där hemma.
Jag gick hem och la mig.
Att vara sjuk i kroppen gör att jag blir stressad, huvudet bultar av trötthet och influensasymptom, men den underbara ADHD-hjärnan struntar i det, den känner inte av att kroppen inte orkar vilket gör att det är en ganska stor utmaning att vara sjuk.
Att ligga ner och vila är en pärs, jag löser det genom att lyssna mig igenom Jörn Lier Horsts ljudböcker på Storytel. De ger mig ett space av ro och gör att jag kan stanna i sängen trots att hjärnan hela tiden vill upp, upp och iväg...
Det funkar rätt bra tills något händer som triggar igång mig, i morse blev jag till exempel triggad av en artikel på facebook. (Vad jag gör på sociala medier när jag är sjuk är en gåta,men jag antar att jag spenderar tid med att scrolla för att tränga undan känslan av ångest och stress över att vara sjuk),men samtidigt riskerar jag ju att möta saker där som triggar igång än mer stress.
Artikeln jag ramlade över i morse stack mig i ögonen direkt:
"Mamman Maria ryter i på skarpen – uppfostra ditt eget
barn och sluta skyll på lärarna!"
Jag tänkte att det skulle vara bara ännu en i raden av svärande uppgivna Messersmittter- föräldrar som klappar sig själva på axeln och klagar på alla andras skitungar, och var utrustad från topp till tå med motargument, men det visade sig att det inte alls var en sån...
(Jag utgår ifrån att alla som läser både mitt och Marias inlägg är fullt medvetna om att det i världen finns barn med NPF t.ex som inte bör/ kan ingå i den skara små som de här båda inläggen handar om.
Ett barn med t.ex ADHD kan fungera alldeles utmärkt i en i övrigt väl fungerande grupp, men man kan inte fostra dem på samma sätt. (min egen reflektion).
Ett barn med NPF behöver en lugn och trygg och förstående omgivning för att fungera, ett ex. är då klasskamraterna har ett civiliserat lugnt sätt att gå, klä sig, arbeta och inte låta för högt så fungerar vardagen så mycket bättre för alla)..
Artikelskrivaren gick rakt på sak om hennes och alla vi andra föräldrars kollektiva ansvar att varje morgon lämna en framtida samhällsmedborgare i skolan.
På hennes barn skola hade lärare nämligen pga hot från föräldrar blivit sjukskrivna.
”Jag ska tala om en sak. Skolan ska lära barnen geografi, matematik, kemi och språk. DU som förälder ska lära barnet sympati, ordning och reda, respekt för andra människor, turordning, tacksamhet och klockan.
DU som förälder måste investera kraft, ork, tid och en massa innerlighet för att skapa en människa som kan vistas i möblerade rum. DU som förälder har satt en människa till världen och bär ansvaret att skapa en medborgare som kan fungera i ett samhälle".
På nåt sätt verkar skolan ha blivit en plats mer för uppfostran än undervisning, vi i skolan ska naturligtvis arbeta samman gruppen till en väl fungerande lärplatta för alla att trivas i, men lärandet kommer mer och mer i skymundan då fostran av individ i en grupp tar mycket tid och energi.
Det som var självklart för en elevgrupp för bara 10 år sedan, ska idag ifrågasättas eller kommenteras med "nej det vill inte jag göra" "SUCK vad tråkigt" eller annan småirriterande kommentar.(som också kan trigga igång elever med NPF som tycker att det är viktigt att alla gör det man ska..)
Det är nu för tiden inte alls självklart att bara starta en lektion, nej för först ska en del barn "övertalas" att de ska göra något, för de kanske inte alls känner för det just då, det är ju nämligen inte alls säkert att de är direkt sugna på att göra det jag planerat och gör istället något helt annat vilket gör att jag får bryta min planerade lektion för att prata om värdegrund, socialt accepterat uppförande och regler i allmänt.
Att låta sitt barn få som det vill hela tiden gör att det blir väldigt tufft för den lilla när den ska funger i en grupp. Det är inte många som orkar med en kompis som aldrig vill kompromissa eller göra saker på någon annans sätt.
Att alltid överrösa sitt barn med beröm för precis allt de gör hela tiden kan göra att de får svårt att möta motgångar, svårt att hitta geisten, blir svårmotiverade för varför ska de kämpa?
De är ju redan bäst..
Att sedan möta saker man inte behärskar utan verktyg att hantera svårigheten med kan skapa en enorm frustration hos våra små.
Att alltid låta sitt barn vinna i spel eller i sport och sånt, kan göra att de hamnar i konflikter hela tiden, de har ju aldrig lärt sig att förlora och kommer få svårt att umgås med andra.
"Det finns en enorm rädsla från de vuxnas sida att säga ifrån till sina och andras barn. Som att man är rädd att barnen ska bli ledsna och sårade. Eller är det ren lättja? Att man inte orkar ta fajten? I vilket av fallen så leder det enbart till barn som inte får lära sig gränser. Och barn som inte får gränser uppsatta för sig söker dem. Bland annat i skolan. Föräldern har då lagt över gränsdragandet på läraren som övermäktigt försöker utöva sitt arbete samtidigt som hen ska lära barn grundläggande humana beteenden, ett arbete som är förälderns största och viktigaste uppgift."
Om barnen fått en social empatisk, sympatisk grund att stå på, där allas behov är lika mycket värda, så blir det arbetet tillsammans i gruppen så mycket lättare.
Om de redan från dag ett fått med sig att de som individer absolut är viktiga, men att alla andra också är det, så underlättar det.
Om de fått lära sig regler och verkligen från början fått lära sig vad regler är bra för och att man ska följa dem för allas bästa, så underlättar det med.
Om de fått träna på att lösa saker tillsammans, att se sin egen del i vad som hänt och att stå för det trygg i förvissningen att vi alla kan göra fel ibland, så kan man reda i sina egna konflikter på ett konstruktivt sätt.
Om man fått träna sig i att sitta på en restaurang och äta tillsammans med människor istället för en ipad så vet man hur man äter lunch tillsammans med andra i en klass.
Om man fått verktyg att sätta ord på känlsor, att prata om vad man känner och vad som hänt, så har man vunnit mycket och barnet kan själv reda i saker som uppstår eller till och med kanske inte behöva hamna i onödiga konflikter.
Skolan kan sedan lägga mer fokus på lärande, på kunskaper och på att vara en plats där alla känner sig trygga och lugna.
<3<3<3
All kursiv text är citat från Marias artikel och här kan du läsa den i sin helhet:
http://se.laowl.com/mamman-maria-ryter-i-pa-skarpen-uppfostra-ditt-eget-barn-och-sluta-skyll-pa-lararna