Gungfly

Jag har hamnat i svackor förut. 
På änden av något, i tomma Intet, gungandes fram och tillbaka utan att komma nånstans fast att man hela tiden är på väg....            
Men aldrig förut har det känts så här tomt och meningslöst.                                                           En kollega kallar läget för "Gungfly".  Det var ett passande ord.
Förvirrande och jävligt deprimerande måste jag säga.....
(null)
Inom yogan pratar man om Chakran och om hur man kan balansera energier för att få ett flöde mellan dem. 
I mig finns just nu 7 stenhårda lås i så fall. 
Inget flöde nånstans. Hjärnan samtalar inte med resten av mig och liksom freebasear surfandes genom dagarna enbart på gamla inlärda beteeenden ock aktiviteter...
(null)
Jag har tappat all kontroll över min planeringsförmåga. All kontakt med förnuftet och andas gör jag typ var fjärde timme då jag minns att det kan vara bra för mig.
(null)
Det är som om tankarna stelnat nånstans mellan himmel och jord. Som om jag bara klarar av att sköta det absolut nödvändigaste nödvändigaste. Inget annat. knappt det förresten....
(null)
Jag anstränger mig för att tänka positivt och vackra tankar men njuter knappt av morgonkaffet längre.. jag försöker se det vackra i allt medan öronen knäpper förrädiskt och sakta släpper på locket som sitter där inne.
Men inget hjälper...
Jag är sååå nollställd och avstängd att jag inte vet om jag skulle reagera ifall en bomb slog ner!  
Totalt energilös och lustlös..
(null)
Sånt här kommer Inte över en natt.   Det vet jag. Det tar tid att rasera hjärnans stabilitet.. jag vet det. Det vet vi nog alla. Men vi lyssnar inte.
 Inte förrän hjärnan stänger av oss ock gör oss till svamlande primater utan känslor programmerade att bara överleva dagen. 
Då förstår man att man inte varit så hållbar i sitt leverne.
(null)
Jag förstod för tre dagar sen
Då vi skulle packa ihop och åka hem efter en minisemester i Danmark.
(null)
Jag skulle gå upp och äta frukost. Men kom bara till badrummet där jag kallsvettig sjönk ner mer armarna hårt kramandes toalettstolen framför mig.
Illamåendet sköljde över mig då yrseln slog till med full kraft. Så fort jag öppnade ögonen snurrade hela husbilen och illamåendet vällde in. Det enda jag kunde göra var att gå och lägga mig med ögonen stängda. 
Jag vaknade flera timmar senare, i Helsingborg och tvingade i mig lite mat. Medan de andra utforskade Rå havsbad, fick jag lägga mig igen. 
Med slutna ögon
Allt för att stänga ute yrseln som gjorde mig såå illamående. 
(null)
Nästa gång jag vaknade var i Jönköping. 
Vid Brahe hus klarade jag av att gå några steg utan yrsel. En underbar känsla. 
Vi kom hem till Kolmården på kvällen, jag sa hej till tjejerna, packade in det nödvändigaste och gick sen och la mig för natten..

(null)
På måndagen tvättade jag. 
Vi hälsade på G på sjukhuset och sen försökte jag tänka ut planer inför morgondagen.
Skolstart igen och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra med eleverna ock inte ett dugg hjälpt blev jag av att tänka. 
Det gick inte. 
Kom inte fram en enda bra tanke på nåt sätt. Jag kollade Lillemans väska ock det hade jag koll på. Kollade att min hade datorn på plats och sen fick det bli som det blev.
Ock det blev det.  (null)
Jag har många års erfarenhet av det jag gör så det blev en bra dag ändå. 
För mina elever. 
Men jag själv var som i en vakumballong av ingentinget och en vit dimma spred sig runt mitt huvud
(null)
Jag insåg att jag ännu en gång gått lite i "jag-är-oumbärlig-fällan. Än en gång hade jag placerat mig själv och mitt mående längst ner på skalan...
Så dumt. 
(null)
Jag slutförde dagen och gick sen hem.
Vilade eller försökte ialllafall. Men i stunder som dessa finns bara av och på.                   Svart eller vitt. 
Och Inget däremellan.
(null)
Jag gick idag igen. 
Efter en rejäl urladdning hemma i morse, så gick jag ändå. 
Som om inga alternativ finnes. 
Som om världen slutar snurra om jag inte går till jobbet.
Som om...
(null)
Och nu ligger jag här 
På golvet i vardagsrummet och ska tänka klart på saker som jag inte ens kan hålla i huvudet. 
(null)
Med stel nacke, knäppningar i öronen och en hjärna i reptil-mode...
Lyckat. 
(null)
Om 7 veckor är det sommarlov. 
Hoppas att jag håller till dess...
(null)
Ps
Jag har valt att lägga in fina bilder från Danmarksresan som på många sätt var väldigt härlig. 
Som för att lätta upp stämningen lite i inlägget som blev rätt tungt och deppigt tänker jag. 
Men jag behövde skriva av mig 
Ds 






Kommentera här: