Gooooooooood morgon
När J har praktik och börjar kl 7 inne i stan får hon gå upp i ottan. Idag ville hon ha sällskap vid frukosten så nu har jag ätit frukost och druckit två koppar kaffe och klockan är inte ens 6.
Annars är livet som vanligt.,
Jag testar för andra gången i januari i år, på att vara ensamstående 3-barnsmamma. Det går hur bra som helst, men jävlar vad trött jag är. Känner mig som en Zombie och inser att det är för att det går åt extremt mycket mental energi
att dra runt en familj själv.
Man bär själv ansvaret för barnen och det är mer jobb med det än jag nånsin kunnat ana. Inte jobb-jobb, men mentalt jobb som sagt. bråk, situationer som uppstår i deras vardag och min, matplanering, ja över huvudtaget allt ligger ju på
bara mig just nu😅
Jag inser så sakteligen hur ADhDn i mitt liv varit med och bränt ut mig under åren som gått. Jag kan se och känns mina svårigheter lättare när jag är ensam vuxen hemma. nu Jag börjar fatta att jag hela mitt vuxna liv, levt
relativt oplanerat och hela tiden kompenserat för det genom att komma på lösningar på det som inte funkat. M är tvärt om och när en Människa med dålig organisation/planeringsförmåga möter en ordningsam planerande människa så kan det hända att den
släpper ansvaret för mycket (tråkiga saker) till den andra. Ekonomi, grovsopor ock sånt till exempel. Så när den andra inte är hemma så börjar man kompensera för det man inte lyckats planera själv och då kan man bli lite trött....
Nu försöker jag ju att planera mera och att ha listor på ALlT en dag ska innehålla , gärna med klockslag, för att göra livet mer hållbart. Det funkar oftast. Jag börjar fatta. Men det tar tid och under tiden blir jag så avgrundstrött att
det inte ens hjälper att sova.
Avgrundstrött.
Det var ett bra ord.
En tom trötthet, mer som en slags uppgivenhet där man knappt orkar tänka.
Just nu har den till ock med satt sig i mina ben och fötter. En promenad till och från skolan känns så tung som om blyklumpar fästs vid mina fötter.
Ögonen svider av trötthet och jag kan liksom inte bli pigg på nåt sätt.
Så irriterande.
Men samtidigt kan jag faktiskt låta det få vara så, jag accepterar att jag inte är på topp ock att jag faktiskt har svårigheter med att orka få ihop allt just nu.
För jag har ADHD.
Min hjärna är inte som din.
Den är sin egen , precis som din.
Det som för andra är en droppe i havet är havet för mig.
Det som drar 1% energi för andra kan dra 20% hos mig.
Och så är det baraz
Men samtidigt som jag accepterar att det blir så här ibland, så gillar jag det inte.
Jag gillar inte att vara svag, jag Vill vara stark och orka.
Som förr.
Supermamman👊🏽
Men så fylls jag med stor vördnad över hur smart människokroppen är, eller hjärnan ska jag väl säga. Det är ju den som gör mig så här trött för att bromsa upp mig.
Om "jag själv" inte förstår att ta det lugnt så gör min hjärna det.! Den agerar Yin (lugn) tlll mitt Yang (fart) och det är en ganska cool känsla ändå!
Så jag vilar i tanken att hjärnan just Nu behöver extremt mycket energi, det får lov att vara så just nu. Snart kommer M hem och då ska jag "vila mig på riktigt". När han är hemma så kan jag fullt släppa taget om ansvarskänslan och
det är så skönt.
Men fram till dess klarar jag mig bra. Jag är ju faktiskt bara lite trött.😴 och det är en skön känsla att veta att han har det bra där han är. Att han har en once in a lifetime upplevelse fylld med saker han älskar och som ger honom
energi och påfyllnad🙏🏼
Sa jag förresten att jag hittade mina gamla smyckeskrin? Jag hade gömt dem där jag anade att de var. 😂. Och nu så har jag en städad och väl organiserad garderob tack vare det! Kortärmat där, stickat där, tights där osv osv...
sååååå ADHD-vänligt att jag smäller av!!!
👊🏽👊🏽👊🏽
Jag tänker mycket på att samla energi också.
Pärla ger energi. Speciellt om det är för en god sak.
Nu har jag pärlat åtta armband sedan kvällen hos Anna. Sålt tre av dem och på så sätt dragit in 300:- till barncancerfonden. Det känns så bra att få göra det . Att ge av sig själv ock sin tid för att fler barn ska få chans att leva vidare. Cancer
är en hemsk jävla sjukdom. Jag hatar den av hela mitt hjärta.
Att ge mig ut på en joggingtur ger energi, men det är EXTrEMT svårt att motivera mig själv ATt ta mig ut när jag känner mig så här trött. De gånger jag lyckaa övertala mig själv att den mentala tröttheten är en annan trötthet
och att den inte har med den fysiska orken att göra mer än att den har stor pårerkan på den, så kommer jag iväg ut. Men det krävs en hel del jobb, ofta diskuterar jag kring detta med mig sjävl under en hel dag innan 😁
Men, det är skönt efteråt, och jag brukar unna mig en stund Yinyoga på fina mattan när jag llandat igen hemma... det blir svårare och svårare att ta mig ut, jag tycker egentligen att det är trist att springa. Men peppar mig själv med spellistor fulla
av pumpande basmusik!!! (Och så tänker jag faktiskt på hur mycket mindre ont jag har i mina knän nu och att jag känner mig starkare.... försöker göra det till en motivation värd att kämpa för...😅och det är svårt ! Men jag ska inte ge mig !
❤️👊🏽❤️👊🏽❤️👊🏽❤️👊🏽❤️👊🏽❤️
