Alla lika olika , igen.
Vi människor
Vi har utvecklats.
Åt 1000 olika håll , på 1000 olika sätt.
Med alla fantastiska variationer finns vi. För det är så det ska va ju. Att vi är olika, lika bra men olika.
Alla våra olikheter stärker vår överlevnad som människor, det är ju så självklart att det borde vara lag.
Om alla var bönder skulle ingen jaga.
Om alla var jägare skulle ingen odla.
Eller?
Ock ändå ska allt vara lika för alla, för annars blir det orättvist. För alla.
Eller?
Pratade med en kollega idag som berättade att hennes barn inte får ha sin mobiltelefon i skolan längre. Ett barn som utan sin mobil får panikångest över att hen inte kan kontakta sin mamma om hon behöver. Ett barn som har ett annat behov av
trygghet än vad andra barn har.
Men så är regeln där på skolan, att alla lämnar in sin telefon varje morgon
Och alla måste följa regler, för annars blir det orättvist.
Eller?
Jag tänker att har man skapat en tillåtande ock förstående miljö för sina elever finns ingen orättvisa. Bara en massa kloka barn som vet att alla har olika sätt att fungera. Och att alla har olika behov.
Hur rättvist är det egentligen att någon aldrig kan känna sig trygg?
Under ett samtal med en elev i min klass fick jag veta, att den skolan hen ska till i höst inte tillåter keps, mössa eller luva inomhus.
Jag antar att det finns vinnande argument och belägg för det.
Men jag tänker att de som fortfarande vidhåller kepsförbudsregeln inte har en aning om hur det är att inte kunna skärma av.
Några av oss har öppna slussportar, varje dag, varje sekund. Hela tiden, tar in allt.
Det kan väl enklast beskrivas som om Du varje dag skulle:
- Gå med den absolut värsta musiken du vet i öronen
- Behöva lukta på något du mår illa av
- Bära kläder du hatar att ha på dig
- Äta det allra äckligaste du vet
- Umgås med den värsta personen du vet
- Titta på färger som skär i dina ögon
- Sitta på en pytteliten pall som är så hård och vinglig att allt du kan tänka på är att INTE ramla av!!
- aldrig få veta vad som ska hända. Allt är nytt främmande ocu skrämmande du har ingen aning om NÅT och måste lägga all förtröstan på den som ska finnas där för att DU ska känna dig trygg men som inte förstår sig på dig utan bara lyfter alla fel du gör
- Skulle få nya arbetsuppgifter som du inte har en ANING om hur du ska hantera
- Ska ta reda på vad andra egentligen menar, för du har inte en aning om vad minen tjejen framför dig gör eller betyder
- Tolka talat språk / kroppsspråk
- Förstå instruktioner du inte har hört
Och en massa annat.
Testa
Och sen kan vi diskutera keps ock luva inomhus eller inte, på elever eller oss vuxna..
Jag vet att jag är otroligt lyckligt lottad som dels fått växa upp i en värld där anpassningar inte fanns, dels fått utmaningen att stötta och kämpa för mina barn som växer upp i en värld där anpassningar faktiskt får finnas och sist men inte minst får
använda all min erfarenhet och kunskap i mitt jobb att möta barn i mitt jobb som lärare.
Det finns en slags mening i att stundvis ha mått väldigt dåligt (’men också väldigt bra så klart) i livet på grund av att man levt som "man ska" men inte som man har rätt till.
Vi inåtvända Dampbarn har fått kämpa och det är inget jag säger för att låta skrytig eller så men fan vad vi är bra.
Vi tog oss igenom barndom och vuxendom utan att människor omkring oss förstod, vi är bara så asbra på att imitera andra.
Vi är alla olika och så måste det få vara.
Vi behöver alla olika och jag beklagar verkligen att det upplevs som orättvist .
Men om något så är väl livet orättvist när vi alla ska leva efter samma villkor när vi har så många fantastiska sätt att vara?