Hjärnkolkaps
Börjar dagens inlägg med en liten vänlig "varning"!Inlägget som följer är/ kan uppfattas som deppigt, negativt och annat obehagligt. Syftet med mitt skrivande är, som så ofta, att försöka förstå och tydliggöra för mig själv det som händer i livet, inte att underhålla andra. Så
du väljer själv om du vill läsa vidare eller inte.
❤️
Hjärnkollaps....
Egentligen så vet jag ju hur mina "hjärnkollapser" börjar.
Egentligen så vet jag ju vad jag ska tänka på och hur jag måste göra för att få en hållbarhet i min kropp.
Men.
Så glömmer jag ibland.
Eller, kanske rättare sagt, jag utsätts för intryck, utmaningar, händelser som jag "går igång" på, fördämningen jag byggt upp brister och jag kolliderar med mig själv igen.
(Lånar den här bilden från bloggen "Aldrig mer utmattad" , eftersom den passar så bra in på hur jag känner just nu ! Jag hoppas att ägaren till den tycker att det är ok. )
Som alltid förut så har jag svårt att benämna det tillstånd jag befinner mig i just nu i korrekta termer. Så officiellt säger jag helt enkelt migrän, för migrän är enkelt för alla att ta till sig och förstå.
Tillståndet som jag själv, rent inofficiellt ,nu väljer att kalla hjärnkollaps, är ganska likt migrän.
Synbortfall, illamående och huvudvärk är ju precis som vid ett migränanfall ständigt närvarande och total avskärmning i mörkt och tyst icke-doftande rum, är mycket välbehövligt.
När jag sammanställer mitt mående för stunden inser jag att jag kanske inte överdriver alls när jag stannar hemma från jobbet två dagar.
Även fast jag precis haft sportlov ...
(Så pinsamt att bli sjuk så nära inpå ett lov. Men så är det, jag har inte upplevt mig ett dugg ledig alls under veckan som gått på grund av all inre stress jag bär på..)
Det här ingår i en "hjärnkollaps":
- Huvudvärk
- Illamående
- Ingen aptit
- Ingen lust och längtan efter något. Inte ens en kall Peroni 🥺
- En nästintill apatisk känsla
- Oro
- Stresspåslag med bankande hjärtgalopp
- Sover dåligt
- Allmänt trött
- Förvirrad
- Svårt att formulera skrift
- Tappar ord
- Synbortfall, ser suddigt
- Ljus, doft och ljudkänslig
- Irriterad
- Frustrerad
- Likgiltig
Jag kan av olika skäl inte skriva ner allt som den senaste tiden varit en del av att rasera mina väggar av välmående, dels av personliga skäl, men också av yrkesetiska.
Jag kan dock säga att jag har stora svårighetet med att hantera omvälvande och obehagliga nyheter.
vi fick ett mycket tråkigt besked på jobbet för ca en månad sen som kommer innebära stora förändringar för många av oss.
Och förändringar = inte så bra för en Adhd-person.
Att veta att förändringar (som man själv inte ställt till med) påverkar och kan vara problematiska för oss med en annan hjärnfunktion, är
en sak... men att förstå innebörden av att ha svårt att hantera dem, är en helt annan!!
Hur ska jag veta hur jag ska göra?
Hur ska jag veta hur jag bäst ska hantera stormen som väcks i mig!
Så jag gör som jag alltid har gjort, jag sväljer ner oron, och stänger in den nånstans där jag tror att jag inte kommer se den igen, trots att jag VET och alltid FÖRESPRÅKAR att man alltid ska MÖTA sin oro och sina 💭 TANKAR.
Jag vet ju att man måste ta tag i sina bekymmer och sina problem, annars växer dem och blir enorma ... men att veta är en sak.... att agera en helt annan.
När barn och djur påverkas negativt av saker som skulle kunna vara bra, "går jag igång" och en ilska väcks inom mig som jag står helt maktlös inför. Saker som jag inte kan förändra gör mig sååå arg!!
Ilskan i sin tur dränerar mig på energi och efter ett tag får jag huvudvärk och "tar slut". Jag antar att det är kroppens sätt att stoppa mig i mitt Ilske-flow...
Dräneringen i sin tur gör att reptilhjärnan kopplas på och öppnar upp för intag av jobbiga känslor och jag ser nya orättvisor och oförätter var jag än vänder mig.
Jag VET att oförätter och orättvisor har en tendens att "fastna" i mig men hur gör jag för att möta dem, hantera dem och gå vidare?
Jag har testat 3 av tipsen ovan.
De fungerar när jag inte är stressad och "igång" ...
men inte när bollen väl är i rullning....
En hjärna på väg in i kollaps har som vi alla vet vid det här laget , svårt att tänka konstruktivt och klokt.
När den inte allt för rara Reptilhjärnan har tagit över rodret och styr rakt in mot Bermudatriangeln finns inget stopp och ångesten slår klorna i fler och fler tankar vilket gör att saker och ting blir värre och värre varje dag.
Jag kan vakna mitt i natten med panik över de nationella prov som är på gång för alla våra barn. Tankar kring hur det ska gå.
Hur ska de klara sig och hur kommer jag som ansvarig lärare framstå om halva klassen kör på testerna?? Jag är ju ansvarig för alla mina elever !!! Och om de inte kan så är det ju mitt fel.
Eller ?
I dimman som uppstår på väg in i en kollaps så är det så jag tänker.
Katastrof och undergång med landsflykt och dåligt rykte som följd.
Men i mina lugna stunder vet jag ju att det inte är sant.
Jag vet ju.
Vi har ju dessutom under ett helt år nu försökt leva "normalt" i en restriktonsfylld annorlunda skolmiljö på grund av pandemin som slagit klorna i oss. Hur ska en lärare egentligen mäkta med, när vardagen i sig i vanliga fall är på gränsen till
vad man som människa mäktar med???
Hjärnkollaps är för mig ett resultat av långvarig stress, en obehaglig följeslagare som jag inte önskar någon annan.
Jag tänker, att en akut stressreaktion, i kombination med min adhd är en ganska tuff sak att hantera.
Jag vet att det är så och tänker inte förminska det som händer just nu. Däremot har jag svårt att lyssna på mitt förnuft, jag har ju inte varit med om våldtäkt, överfall eller annat stort och akut. Men jag har 5 lagom stora och jobbiga händelser
att hantera som jag nu, en månad in i stresskaoset inser att jag måste möta och hantera.
Jag ska göra ett försök att lista det jag måste möta/ avsluta för att ta mig ur min oro .
- Privata familjeangelägenheter som skapar ovisshet och ständigt dränerar energi
- Jobbet där förändring av personal, ny klass och kommande NP stressar mig
- Lillemans skola och hur de tänker kring NPF eller om de tänker kring NPF alls?
- Chocken och all hantering av Lillemans brutna finger som tagit mer energi än jag förstått
- Coronajäveln som ligger där som ett dis av skit och skapar oro och olustkänslor att man ska råka smitta någon som dör på grund av mig. Jag är inte rädd att bli sjuk eller dö, men att leva med att jag smittat någon som dör skulle jag inte klara av
- Framtiden. Ska jag söka det där jobbet någon vill ha med mig till? Eller ska jag stanna? Vem vet sånt?
- Deklaration. Dags för den skiten nu igen. Hatar oron över att inte kunna redovisa mitt företag. Kan ju när jag väl sitter där. Men oron innan. Den är inte kul!
- Yogan. Varför tappar jag bort denna livsviktiga del av livet hela tiden?? När ska jag förstå att jag behöver den varje dag. På ett eller annat sätt ?? Jag har ju lyckats få in tandtråd varannan kväll. Så jag kan ju uppenbarligen få in nya rutiner i mitt liv.
- Ny klass. Nya utmaningar. Vill jag det ?
- Farväl. Mina elever och jag har tilbringat 3 år tillsammans i år. Jag kommer sakna dem!!! Men vägrar av någon anledning tillåta mig att känna så.... jag tror att jag tänker att andra kommer tänka att jag är oproffsig, blödig, töntig,eller nåt annat. Varför bryr jag mig ens?
- Pengar. Jag kommer aldrig tjäna mängder av dem. Så jag måste sluta jömföra mig med andra som berättar att de fick 4000 i löneökning när jag förra året fick 400 . Vill jah fortsätta som lärare får jag bita ihop och ta den dåliga lönen.
- Fotograferingen jag av någon anledning tackat ja till.... kul tänkte jag, men just nu känns det så hopplöst. Fotografen kommer vända i dörren när han ser hur ful jag är. Glåmig, tunn, blek, rynkig, bitter, ful, ja allt känns fel... tur ändå att man har en Lilleman som hjälper en när man tränar på hur man ska kunna le utan att se fånig ut . Är såååå dålig på att vara med på kort....
Blev visst fler än 5. Men nu vet jag ju iallafall var jag kan börja....
Men hur rörigt det än blir i hjärnan mellan varven så finns det hopp. Det är nog därför jag kan andas lugnt mellan varven. Jag är liksom redan på andra sidan kollapsen nu när jag är medveten om den ! När jag kan sammanfatta den och börja bearbeta.
Då är jag på väg framåt igen.
Och jag är aldrig ensam, även fast det känns så när det är som värst, jag har alltid mina näraste som står stadigt och "vanligt " bredvid mig.
Vad skulle jag göra utan mina 3 underbara gåvor? Jag älskar dem mest av allt och dem ger mig kraften att kämpa mot hjärnkollapser och annat .
Och mina underbara föräldrar, lillebror och åtminstone 5 "ringamittinatten-vänner" jag litar på och kan prata med?
jag har tur ändå.
För jag är inte ensam och, jag vågar berätta. Jag vågar stå för att jag mår så här ibland
Och som vanligt är jah otroligt tacksam mot min kropp som sätter stopp ✋ i tid. För jag vill inte hamna i stroke eller annan hjärnskada på grund av min oförmåga att hantera saker som sker omkring mig.
Kanske skulle det hjälpa att skriva ner allt som sker, dåligt som bra, med olika färger.
Det som ger energi med grönt.
Det som tar = rött.
Och när det blir för mycket rött, lägga in grönt på något sätt.
Kanske 🤔
Kanske finns det en energi-app att notera i?
För papper försvinner.... eller kanske kan man färglägga dagarna i en kalender ock summera veckovis?
Något måste göras iallafall.
.
Jag antar att jag kommit till slutet av detta blogginlägg. Och även till slutet av denna hjärnkollaps.
Jag ska rulla ut mattan och lyssna på min kropp en stund nu. Jag vet ju att det är en del av mitt hållbarhetsarbete.
Kram
❤️
Namaste
🙏🏼
Stay safe
❤️