Vila

Likt en urkärnad Halloween-pumpa vinglar jag in i affären. Full av intryck efter en dag med underbara små, en begravning och en hämtning på läger. 
Tanken är att vi ska handla lunch till han som ska vara ledig från skolan i morgon . Men vi hittar knappt det vi ska ha och minns ännu mindre koden till kortet som ska betala i kassan. Hjärnan är trött.  Det har varit en intensiv dag , en dag som skulle behöva följas av en ledig. 
Jag tittar på Han som sitter bredvid mig i bilen. Han som skulle behöva en mamma som kan planera och strukturera hans liv lite bättre än hon gör, eller ska man säga kan? 

Hur som helst. 
Jag var en sån Mamma en gång, en sån som  kunde sånt med ordning och reda. 
Klarade mig inte utan sånt som planering organsiering och struktur. 
Men det var då.  
Innan hjärndimman belägrade mig och gjorde mig till den zombieliknande hjärntrötta spillra av en mamma jag är nu idag. 
Egentligen är det inte så konstigt.
Tjejer med Adhd bränner inte bara ut sig lättare än andra, de dör i förtid också. 
(Kul att veta tänker jag.)..
Men det är lite så att den tid som andra (alltså ni utan adhd) lägger på att vila, (koppla av, läsa, träna och annat man mår bra av)  lägger vi Adhd-brudar på att "komma ikapp" eller försöka komma ner i varv.
Ikapp livet
Ikapp jobbet 
Ikapp känslorna 
Ja allt sånt som liksom funkar av sig självt hos andra sliter mer på oss adhd-isar.
Det bara är så.
Man kan ju undra varför man låter det bli så. Varför man inte liksom tar tag i saken och gör om och gör rätt nu när man vet hur skadligt stress-livet kan vara för en hjärna ? 
Men det var ju just det, att den förmågan liksom är lite eftersatt i våra hjärnor. 
Jag vet ju inte hur det känns för er andra om dagarna , men jag har nu efter ca 48,5 år i min hjärna, förstått att jag inte känner/eller framför allt, funkar som er. 
Så ofta i allafall 
För jag är ju inte som andra jag.
Lite tufft att inse att det många nu förtiden så käckt kallar "superkraft " aldrig kommer att försvinna.  Det kommer inte växa bort. Inte gå över. Den är min för alltid och det gör lite ont i mig när jag tänker på det sättet . 
Jag brukade tänka att det är skitbra att ha en adhd-hjärna, jag menar vi vet ju alltid hur man ska lösa saker... det är ju vi som ska "rädda världen " när katastrofen kommer. Vi som kan hålla huvudet kallt när allt går åt skogen. Men det är ju bara den lilla detaljen , att världen går inte under så ofta. Så min "superkraft" får mest ligga i träda medans livet fortgår och det som kallas vardag fortsätter att pumpa musten och livet ur oss mer och mer för var dag som går.
Jag är ju inte en sån som ger upp, jag försöker hitta lösningar på det mesta som kommer i min väg. Men jag behöver bli lika bra på att acceptera att jag inte kan (ska) lösa allt. 
Inse fakta.  
Som det här med att arbeta som lärare.       Hur dumt är inte det med mina förmågor ock oförmågor?  Jag ägnar mina dagar åt att bränna upp min hjärna för att försöka uppnå något som jag ALDriG kommer klara. Hur dumt är inte det? 
Jag blev på riktigt rädd när jag läste om att vi adhdisar har en kortare livslängd än andra, och måste ta tag i det här med hur jag ska klara mig ekonomiskt resten av livet på annat sätt . Det går ju inte att ljuga mer liksom. 
Det har gått en vecka och en dag sen semestern lämnade mig och första dagen på jobbet hade jag ett block, en pärm och en ganska klar plan över min närmaste framtid . Nu har jag tretton plastfickor på 3 olika ställen 14 utdragna scheman på okänd plats, 23 små ljuvliga i mitt huvud , som fyller mig med glädje iofs, och efter 5-6 möten är alla mina en gång så klara planer totalt söndergrusade och jag är mer förvirrad än nånsin. 
Tankar om vad jag vill /ska/ borde/ göra kopplat till jobbet blandas med det evigt gnagande samvetet att jag inte orkar med mitt eget liv och en känsla av total hjärnförvirring. 
Jag kan inte annat än le åt eländet, kanske inte så mycket åt kaoset i mitt huvud, (det brukar lägga sig när den värsta "back to work -chocken" lagt sig ) nej jag ler för att jag ännu inte accepterat att det är så här det är för mig. 
Min hjärna är inte som din. Max 10 % är vi.   Och ändå fortsätter jag att hoppas på förbättring, ordning och en ny värld. 
Men vänta, just det, jag kan ju inte riktigt lära mig av mina misstag ju, så kanske är det därför jag aldrig ger upp? 
Sov gott! 
Puss 
Och tack fina Anna för samtalet idag!  
Det var trevligt ❤️