Frökenmatilda.blogg.se

Jag hade ingen aning om vad det betydde, (kanske hette det inte ens så).

de halvvuxna barn som gick där var antingen väldigt högljudda, eller alldeles lågmälda, tillbakadragna eller utåtagerande eller "speciella" på något annat sätt. 

Nu finns ingen obsklass längre. 

Men barnen med behov av ett annat bemötande, de finns. 

Barn med behov av annat bemötande märks mer nu än då, för nu är de inte i en annan klass längre. Nu är de i samma klass som alla andra barn. 

Inkludering. 

Eller nåt.

 Det beror på vad man tänker när man använder ordet tänker jag... 

Att inkluderas = att få vara med.

Att vara delaktig, en del av något, en del av en grupp. 

Eller nåt 

Nu för tiden finns också andra grupper med barn .  

En grupp är den med barnen som mår dåligt. 

Barnen som kommer på morgonen med oro, rädsla, stress, ilska, sorg eller andra stora, svåra känslor som de bär med sig under dagarna. 

Barn som idag upplever känslor jag inte ens visste fanns när jag var liten. Barn som hanterar sin känsla av olust och frustration på olika sätt. 

En del kastar stolar på oss när det brister. Kallar oss för horor eller andra hemska saker. 

Andra går undan, låser in känslorna och brister när de kommer hem. 

Andra ger sig på de andra barnen eller så gråter de med oss ock uttrycker stor hjälplöshet i sin känsla av vanmakt. 

Nu för tiden finns också "Swipe-barnen" .

De där barnen där allt ska gå fort, fort, fort, färdigt!   

Där sitta på en stol i 5 minuter är en så stor utmaning att man pillar sönder fem suddigum  i veckan. Och då menar jag inte adhd-barn som jag. Näe, det här är en helt annan kategori. De sönderstressade barnen där många sakkunniga analytiskt lägger all skuld på skolans ökade krav och betygsnivåer.  Visst. 

Kraven har ökat. 

Men det har också andelen sönderstressade barn. Och sönderstressade barn kan inte lära in, för de klarar inte av att lyssna mer än några  sekunder.. de måste ha det sååå tufft!!! 

Sen finns det ett ganska stort antal små barn som börjar skolan idag utan att "förstå" språket vi talar. Då menar jag inte barn med annat hemspråk, utan barn med väldigt stora språksvårigheter. Jag kallar dem för skärmbarnen.

Jag är inte sakkunnig och kan inte svara för hur många de är eller varför det blivit så (eller om de ens finns)  Men jag märker en stor skillnad i hur det är att undervisa nu mot för bara 10 år sedan. På många sätt. Men framförallt språkmässigt är det en enorm skillnad. Man får idag vara beredd att upprepa samma instruktion 3 gånger, kanske på 6 olika sätt , och ändå har den inte uppfattats  av  några. Jag märker att bildstöd inte bara är bra, utan en nödvändighet för så många fler än någonsin förut. 

Kanske beror det på att allt för många barn idag pratas till och inte med? 

Att många barn växer upp med en skärm i handen istället för en hand? 

Man går ut och äter, barnet stör matron, får en skärm, blir tyst, och så fortsätter det. 

Den ständiga envägskommunikationen sätter stora hinder för barnens fortsatta språkutveckling. Kanske är det så.  Kanske inte. 

Sen finns det ju barn som har en konstaterad språkstörning. Som har svårt att utrycka sig, hantera språklig information, eller som inte kan läsa av kroppsspråk, miner mm. 

Men jag tror att de (vi) fanns även när jag var liten. Men vi märktes inte på samma sätt. 

Sen finns det barnen som är så hårt hållna hemma att de, så fort man vänder ryggen till eller går ut ur rummet, börjar bete sig som om de är i en lekpark eller på ett party. 

De som inte ännu har förstått att de är i skolan för sin egen skull utan tror att de går i skolan för att göra oss lärare nöjda. 

Klart att de passar på, när ingen, av dem upplevd auktoritet, ser vad de gör.  Klart de gör ! 

Att sen som lärare försöka hjälpa dem att lära om, för att även de ska kunna vara en del av en grupp utan att de andra barnen tröttnar på dem helt, är en stor utmaning! Föräldrar verkar tro att en sträng övervakande uppfostran är hjälpsam, och kanske är det bra när barnen är små och kan utsätta sig själva för stor fara om vi inte styr deras steg åt rätt håll. Men sen måste deras ansvar få växa. Annars lär de sig nog tyvärr bara att göra rätt när vi ser.

Det är tur att det finns så många olika sorters barn, olika berikar, men jag skulle ljuga om jag sa att det inte utmanar oss som ska försöka vägleda dem in i en trygg och lärorik framtid. 

Alla dessa olika sätt att vara. 

Att möta 

Att bemöta 

Att förstå 

Att hantera 

Att förbereda inför 

Att planera kring .

Det är inte konstigt att man blir trött ibland...

Tankarna maler varje kväll, jag vaknar med dem på morgonen. Varje morgon. Tankar om hur jag ska lösa allt idag . 

Igen.

Hur jag kan göra bättre idag än igår. 

Hela tiden en ständig kamp att förändra och förbättra som om allt är mitt ansvar och att allt ligger på enbart mina axlar. Även fast jag vet att det inte är så..

Men nånstans börjar känslan att gro inom mig att det räcker nu. 

Det måste räcka. 

Det måste vara nog. 

Nog med känslan  av att allt jag gör måste bli bra, bäst, ännu bättre. 

Nånstans måste jag också få landa i allt jag faktiskt redan gjort, allt som är bra, klart, check. 

Men näe. 

Det dyker alltid upp något annat. 

Jag är så förtvivlat trött på mig själv som lägger så mycket på något som borde gå att hantera annorlunda. 

Men jag vet inte hur man gör. 

Jag vill ju så innerligt att alla ska må bra. 

Att alla ska lyckas! 

Samtidigt inser jag det orealistiska i det. 

Jag är ensam ungefär 70 % av vår undervisningstid . Med en grupp som är 22 fler än mig.  Som behöver hjälp, vägledning, tröst, stöttning  och utmaning hela tiden. 

I vanliga fall är jag ok med allt detta. 

Men jag börjar undra om det verkligen är värt all denna mentala trötthet? 

Samtldigt hör jag ingen annan klaga. 

Visst folk är trötta, alla är väl det just nu ?   Men ingen "säger" något om det jag upplever just nu.

Kanske har man börjat bli trött på att höra sig själv säga att man är trött? 

Kanske är det bara jag som hamnat på fel karriärstege? 

Kanske är det så att man inte kan bry sig om hur barn mår om man ska jobba med dem? 

Kanske måste man sluta möta upp allt och alla hela tiden för att se var det faktiskt brister? 

Att dagens neddragningar i skolans värld är något som måste till för att jag ska fatta att jag inte klarar av mitt uppdrag ensam. 

Att jag är för gammal? Passé . Körd. 

Dags att lämna över till yngre, inte så trötta, nyutexaminerade lärare som inte vet hur tungt läraryrket är idag. (Eller är det bara jag?

Jag är iallafall trött på att vara trött 

Trött på att hela tiden planera om, lösa problem, hantera saker som dyker upp 

Trött på att aldrig vara nog. Att aldrig "bli färdig".

Jag ser liksom ingen ljusning längre och vem vill ha en sån lärare ? 

Inte jag iallafall ...

Nu är det iofs så, att jag är mitt i en period av Nationella prov och utvecklingssamtal .

Så jag är stressad och har fullt upp varje dag. 

Så om fyra veckor har jag säkert lyckats förtränga all denna känsla av stress, kaos och uppgivenhet, och är på banan igen full av förnekelse (som jag då kommer kalla "jävlar anamma!"och fortsätta kräva lösning och förbättring av mig själv eftersom Allt som sker på dagarna är "mitt jävla" ansvarsområde. 

suck.