Bakslag 1.0

Som om det aldrig hänt förut, sitter jag där i soffan, tisdagmorgon, irriterad och förvånad över att jag inte ser texten på TVn framför mig. 
Tröttheten är som en stor, våt, tung filt draperad runt hela min kropp. 
När jag ställer mig upp drar den mig bakåt, neråt som en varsam hand som vill säga mig något. 
Men som om jag aldrig upplevt detta förut reser jag mig och lämnar den förhatliga latheten i soffan bakom mig. 
För jag är inte trött. 
Varför skulle jag vara det? 
Nä, lilla gumman, bit ihop och gå iväg, gör det du ska, vila får du göra senare. 
(null)
Vi skojar lite om hur slitigt det var första veckan med eleverna. Hur jobbigt det ändå är att inte få ut en enda vettig rast på hela veckan. Hur trött man är efter att ha försökt entusiasmerat- motiverat- stöttat-väglett och tröstat ett 90tal mellanstadie-nybörjare.
Andra veckan var smekmånaden över och det var inte lika lätt att säga att det var svårt att få ut raster och att så många av oss hela tiden fick hoppa in för andra. 
Men ändå går det inte in i min tjocka hjärna, att den här högintensiva arbetstakten jag utsätter mig för, kommer få konsekvenser.
(null)
Återhämtning, Motion, vila, mat. 
Allt som behövs för att klara en tuff vardag sägs det. 
En speedad Adhd-hjärna lyssnar halvbra på det där med återhämtning. 
Nä, för den funkar ungefär som på de hundar "Cesar-hundprataren" lugnar i hundrastgårdem på sin farm. 
Den spinner loss, går crazy, kör på och njuter intensivt av att få hoppa hej vilt mellan alla fantastiska impulser som studsar mellan skallbenen. 
Allt är underbart och jag Är OöVErvinnerlig!! 
Iallafall tills igår

(null)
Den dagen bakslaget kommer försvinner livskraften som om någon slagit mig i huvudet med en sandsäck. 
Jag kommer inte upp. 
Och sakta blir jag medveten om att synbortfallet  som började redan i tisdags, var en signal. 
Ett tecken, från mig, till mig. 
Ett tecken som jag valde att trycka bort som så mycket annat .
Onsdag, så trött att jag inte ens kunde sitta rakt upp på lagmötet. Orkade inte ens gå igång på de dumheter jag retat mig på under veckan. Bara satt där och hängde och drömde om att få vara ifred. 
Ensam 
Bara en liten stund…
(null)

Men lyssnade jag? 
Så klart jag inte gjorde. 
Jag åkte till Skogen, för där får jag återhämtning, bilresan dit tar nog tyvärr dock mer energi än jag får så det blev plus minus noll på den. 
Torsdag 
Huvudvärk höger sida.
Höger öga bultar. Underbara barn som klarar av sin lektion med en hängig fröken. 
Gå hem 14? 
Nä. 
Måste ju ….
Rätta de där ma pappren 
Fixa planering inför nästa vecka så jag kan gå hem tidigt åtminstone en dag den här veckan. 
Så halv 5, ungefär. 
Hem. 
Fortsätt med matten 
Laga mat 
Eller jag minns inte, nåt gjorde jag väl. 
Sen kom fredagsmorgonen. 
En stilla Stund på yogamattan kommer fixa även denna dag. 
Men det var för sent. 
Jag testade Qi Gong, yin, andning.
Men inget hjälpte
Ingen Quick-fix fanns.
 Jag gav upp alla tankar på att vara duktig. 
Lät klokheten sippra in. Stannade hemma. Soffan och jag. 
Filmer 
Tonvis med kolhydrater och cola zero, ost och allt vad kroppen skrek efter. 
Sen vila 
Så mycket det gick och stilla röran i min hjärna. 
Försöka förstå 
Resa upp begreppen 
Energi in - energi ut 
Energi slut !? Men hur ? Och vad ska jag göra för att inte fortsätta köra slut på mig med jämna mellanrum ? 
Stora tankar och funderingar, som jag ska hitta svar på. 
Undrar om det finns Cesar-människor för oss människor med? Som kan stå där och lyfta armarna framför mig och göra små pyschande läten med munnen varje gång jag går upp i spinn? Kanske . 




(null)