Vandraren

Det är vår nu. 
Med våren kommer värmen solen och en känsla av att födas på nytt. 
Varenda eviga år
Jag ser tillbaka på den mörka tid som just varit och tänker att jag överlevde än en gång,  kanske är det inte så farligt med mörker och kyla ändå. 
Men det är det. 
Varje höst intalar jag mig själv att det är fint när löven faller. Vackra höstfärger och krispigt kyliga mornar. 
Sen kommer de pudervita dagarna med yrsnö och istappar.
Sen kommer ingentinget. Tomheten och saknaden av något som jag aldrig förstått, förrän nu.
Jag är en vandrare. 
I mitt blod, i mitt neuro-system finns DNA som sedan urminnes tider drivit människor vidare. Som fått oss att leta nya jaktmarker . Att utforska nya plaster, ta risker ingen annan vågat.  
Jag är skapad för att erfara. 
Att röna. 
Det går emot min natur att stanna upp på en plats allt för länge. 
Under vinterhalvåret blir man liksom fast på en plats. Man kommer ingenstans och kanske var det även så för mina forna släktingar som för 10tusentals år sedan vandrade in i Norden. Kanske var även dem tvungna att stanna kvar på en och samma plats när mörket ock kylan kom. 
Undrar om även dem upplevde det deppigt och ansträngande att stå still. 
Undrar hur de överlevde tills ljuset hittade dem igen. 
Jag skulle kunna tänka mig att jobba i Thailand halvårsvis. Att övervintra där och sen hanka mig fram som vikarie här hemma resten av tiden. Bara för att få värmen och ljuset jag mår så bra av, året om.
Det kanske vore nåt.
För även om mina släktingar så småningom slutade vandra här på mina breddgrader så behöver ju inte det betyda att jag ska göra det. 
"Vandraren har ingenstans att gå när han kommit fram till slutet"