Mitt-i-sommar-bluesen

Halva sommaren har gått och det jag redan i maj misstänkte skulle komma, har kommit. 
Det har vällt in sakta som stilla vågor i en gyllene solnedgång en varm kväll i Grekland.   (null)
Och nu är den här... 
Mitt-i-sommar-bluesen som innebär att man saktat in sitt mentala tempo och ska försöka hantera alla undantryckta känslor av sorg, ilska, oro, kärlek, glädje och stress som man så duktigt ägnat våren åt att stuva undan i alla små skrymslen i medvetandet.
(null)Vissa av oss gör så för att kunna överleva i den stund som är, biter ihop för att klara av det man satts till att göra.   
Medan andra kan leva ock hantera samtidigt. Ock vissa går vidare med migrän då ock då eller magen fylld av Omeprazol för att dämpa katarren som stör lite. 
            Vi är alla olika ock tur är väl det...       (null) 
Jag är en sån människa som trots goda intentioner och evigt positivt tänkande med "jolly-good Pep-talk" varje morgon, bryter ihop och blir deppig då och då. Ofta kommer det under en tid när livet äntligen bjuder in till vila, ledighet ock evig solskenslycka. Som ett jävla brev från PostNord som (äntligen) hittat fram slår sommar-deppen till..
(null)
Jag blir lite ledsen på mig själv när jag inser att jag i så många år förnekat mig själv att känna som jag gör just nu. Ivrigt påhejad av andra att "sluta tänka så mycket". Att "inte vara så djup". Att "inte känna allt" eller "känna efter för mycket"... den är bra, gillar den, precis som om jag nånsin haft ett val. 
🤣
(null)
Nu fattar jag att jag faktiskt inte kan vara så där klämkäck som andra året om utan måste ner i små svackor ock bearbeta skit några gånger per år. 
 Det känns nästan lite som att jag svikit mig själv alla de gånger jag låtsats vara någon jag inte är. 
Eller kommer att bli 
Nånsin.  (null)

Man kan inte vara nån annan än sig själv. 
Punkt. 
.
Och det ska man heller inte behöva vara. 
Punkt på den med.
.
(null)
Så just nu är livet rätt tungt. 
Jag bearbetar undangömda sorger, tankar ock framtidsdrömmar lite i taget och redan nu känns det bättre. Som om själva erkännandet att jag är deppig just nu gör att jag känner mig lite mindre ledsen.  (null)
För det är inte lätt att våga visa att man inte mår i en värld där så mycket består av photo-filtrade snaps och lyckliga instagraminlägg. Jag har en eller max två gamla vänner som öppet berättar om annat än nya moderiktiga soffkuddar, sina vältränade magrutor och underbart fridfulla semestrar med leende toppenfamiljer. Fler är de inte  men kanske blir jag också så modig snart att jag vågar vara mer öppen med mående och annan skit. 
Jag tog just första steget. 
🥰
Ha en fin dag! 
(null)