När Topplocket gått

Så där ja. 
Det sega slemmet i bröstkorgen börjar sakta släppa greppet om min bröstkorg. 
Jag hostar och det är skönt på nåt sätt. Gör det så mycket lättare att andas på en gång.

Dagarna hemma har gjort nytta och även hjärndimman har lättat. Jag kan se framåt igen och inte bara harva runt i en seg ogenomtränglig dimma. Skönt det med. 

Jag känner mig tacksam mot min kropp ”som såg” till att jag blev sjuk så jag var tvungen att stanna upp.
Det är helt galet vilken skillnad det blir på allt när hjärnan fått vila ett par dagar....

jag kan tänka igen. Vilket är en befrielse ska ni veta. 

Petter, han som genom att berätta om sin adhd fick mig att förstå vad som behövdes förstås i mitt liv, beskriver ”för-mycket-läget” så bra i det här inlägget: 

(Orden i inläggets rubrik är "lånade" från Petters Instagram och passar bra på en dotter till en bilmekaniker, älskar dig pappa<3). När topplocket gått fungerar inte den kognitiva delen av min hjärna. 

Så är det bara. 
Problemet är att jag själv inte riktigt märker när det sker. Det är som att det smyger sig på, och jag kör på med rutin för att få allt att funka. Problemet är bara att det inte håller i längden. 

Jag har börjat fundera över hur jag ska få till en hållbar situation i livet, på jobbet, hemma. Det är inte så här jag tänker mig framtiden, att köra på i hundraåttiofem och sen krascha in i en bergvägg en gång om året. Nej, Jag skulle behöva en personlig assistent som har koll på mig, som ser till att jag tar mina pauser och varvar ner mellan varven, men i väntan på hen har jag tänkt att själv försöka schemalägga min vardag.
Jag börjar med jobbet. Det är lättast, lite mer konkret och lite lättare att gå undan under dagarna än hemma. Jag har försökt lägga mer fokus på de delar som ger mig ett hållbart liv, planerat in flera stunder av stillhet under en dag, jag kallar dem "Andas" på schemat, Stunder då jag bara ska andas, stunder då jag är ensam och ibland kanske till och med tvingar mig själv att gå undan för att ge hjärnan återhämtning och lugn, Problemet är om jag inte tar mig iväg utan fastnar i ett intressant socialt samtal med någon, som ger en stunds adrenalin för att i slutet av dagen ha en förödande effekt på min energi. Jag önskar att jag hade en inbyggd batterimätare, som på mobilen så att jag kunde se när det är dags att ladda.
Andas. Så basic. Så enkelt, men samtidigt så svårt. I rushen är det jobbigt att andas rätt, de lugna djupa andetagen gör ont och ger ofantligt mycket oro och stress. För att efteråt sprida lugn i kroppen och ge en känsla av här och nu. Jag vet att jag behöver landa, jag vet hur viktigt det är med trasmatteliv, nu kan jag se det framför mig, men i stressen kan jag inte det. I stressen försvinner all kognitivitet och jag blir en fladdrande, flygande, arg Amazon-kvinna som inte stannar för något.
(Skärmdump från Lärarförbundet.se)
Jag önskar ibland att jag var som er andra, ni som äger förmågan att hantera och bestämma över era egna liv. Men oftast är jag rätt nöjd med att vara jag. Den där vilda ofokuserade känslan är rätt skön ibland, och som Anders Hansen skriver i sin bok "Fördel ADHD" en livsnödvändig egenskap förr i tiden då vi skulle överleva i den vilda naturen. Vi med ADHD är jägare, vi vill hela tiden dra vidare, upptäcka nytt, se annat, överleva för stunden. Jag log lite när jag i hans bok läste att vi A-folk inte var så bra som bönder, kunde se framför mig mina försök att planera odlingen i min "låda" under våren, där det ändå som alltid slutar med att allt hamnar huller om buller i en salig röra och jag inte har en aning om vad som är ätbart när fröna äntligen kommer upp.
Eller som varje år,när tanken i god tid väcks att planera in alla julfiranden som ska till med vår släkt, och tanken förföljer mig, dag ut och dag in, men någon planering kommer ändå inte. Jag klarar liksom inte det där praktiska kognitiva tänkandet som behövs. Eller som det där med att färgkoda scheman. Låter ju bra men hur ? Jag ritar lite orange, men sen blir det rörigt och kladdigt och jag tappar tråden, lägger ner och beger mig huvudstupa in i kaoset igen utan att ens se schemat jag lagt ner tid på att konstruera... . Eller förändringar... OMG!!!!! Jag är världsbäst på att hoppa in och ta över när någon fattas om det kommer till mig på en sekund eller två. Men att ta över efter någon med flera veckors förvarning det FUNKAR INTE!!! Så galet men sån är jag. Som när hela familjen drabbades av ett hemskt Trauma förra sommaren. Jag var den som höll ihop och fungerade mitt i allt som hände medans Mr M som vanligtvis är den som står för ordningen i familjen höll på att bryta ihop. Det gjorde iofs jag med, det var hemskt att befinna sig i ovissheten och oron i sitt eget sinne, men jag klarade av saker på ett helt annat sätt än han just då....
Min fina kloka stöttande kollega skrev i sms häromdagen, "Så många olikas saker du kämpar med". Först blev jag lite så där putt, vadå, det är inte synd om mig, jag har väl inte mer än andra? Men sen förstod jag vad hon menade, jag har inte bara en ADHD-diagnos att lära känna jag har dessutom luftrörskatarr, två barn med samma diagnos som mig, ett badrum som renoveras, en person som gått bort, lektioner i fyra olika klasser som alla måste planeras och struktureras bra för att möta upp behovet av struktur som finns hos de elever jag möter där, jag har dessutom en liten bestående svårighet att hantera livet och stressen efter en utmattning som jag fortfarande måste lära mig att hantera på rätt sätt. Hon har så många kloka ord hon delar med sig av den tjejen och jag är ofantligt glad över att ha henne som kollega och vän.
När jag läser vidare i Anders bok slås jag av ännu en insikt... Min hjärna är en drömmande, fantasifull del som vill vidare, vill uppleva och göra.. Det är inte så konstigt då att det tar emot på riktigt när det kommer till att skriva omdömen på elevers lärande eller författa trista mail, planera renoveringar eller ta tag i superhemska tråkiga saker som inte inspirerar ett dugg eller ger motivation. Jag har alltid trott att det var en mognadsfråga, att jag också skulle "lära mig" att göra saker som är trista och vuxna. Men det händer inte... Nånsin, så klart, skulle jag vara helt ensam i världen så skulle jag ju inte ha något val, då måste man men det tar emot. Eller min värsta arbetssituation, möten där vi ska fatta beslut kring saker som är för diffusa eller för långt borta i tiden, saker som inte finns. SÅÅÅÅÅÅÅ tufft att sitta där och försöka höra vad de andra sakliga pedagogerna diskuterar... Jag vill bara resa mig upp och gå, hela tiden... Varje gång. När jag tänker på effekten av min medicin som gör att jag kan sitta där en timme och ta in vad som egentligen sägs blir jag förvirrad. Visst jag klarar av att göra mitt uppdrag den där timmen, jag klarar att ta in och vara en del av mötesdiskussionen, men vad gör det egentligen med min hjärna? Jag "står ut" och pumpar in oklarheter i mitt system, det kan ju inte vara bra??? ELLER??
Nåja. Dagdrömmare eller inte. Ge mig ett kontrakt på en bok så att jag kan få utlopp för mina kreativa sidor, eller så får jag tänka mig vidare till ett yrke där jag kan använda mig av min kvaliteter utan att behöva droga mig innan.........
(Alla bilder med text är lånade ur Anders Hansens bok "Fördel ADHD") Så mycket klokt det finns i den här boken, jag förstår saker som aldrig liksom gått att greppa förut, den öppnar ögon och ger insikt om vad jag måste göra för att få ett hållbart liv. Steg ett är att förstå. Steg två är att bjuda in alla mina nära och kära att förstå. Steg tre, ja det får vi se. Jag börjar med förståelsen, den är viktigast och många gånger tror jag att andra förstår mig bättre än jag förstår mig själv..

Utmattad

När man varit ”för mycket för länge” utan en tanke på rätt återhämtning, dimmar hjärnan lätt igen.


 Inre stress ock oro som inte möts på rätt sätt förvandlas till dimma som i värsta fall leder tillbaka till utmattning. 

Jag som trodde att allt skulle bli bra nu när jag fått rätt medicin för att handskas med min adhd. Jag som kände att nu har jag läget under kontroll! 
Nu kör vi! 

Så fel man kan ha.
Så lätt det är att hamna där igen. 
Så dumt. 
Så onödigt. 
Så sorgligt. 


Egentligen är det inte så konstigt för jag har ju inte skaffat mig några hållbara verktyg för att hantera stress ock orostankar. 

Jag lär mig att hantera min adhd men jag har fortfarande inte koll på det som bränner ut. Det som stressar sönder. 

Jag vet ju att det är lättare för mig att bli utbränd, jag vet vad jag bör tänka på för att inte bli det 
Men mitt i allt så har jag fortfarande inte förmågan att hantera allt som dyker upp. 

Jag kan inte schemalägga återhämtning, hur mycket jag än försöker. 
Jag kan inte tänka ett steg längre, iallafall inte när allt dragit igång igen. Då är det som att man är på autobahn igen. 
Full fart framåt. 
Full fart iväg go go go go !

Men, kanske kan jag tänka rationellt igen om ett par dagar, för det är min tro att det just nu räcker med ett par dagar i stillhet för att hitta tillbaka till mig själv. 

Jag kommer ge mig själv ett stopp för ärligt talat är jag just nu så rädd för var jag är på väg att jag inte ens kan tänka klart. 

Jag ser mina kära men jag tar inte in vad de säger. 
Jag hör att de pratar men jag har sekunden efter glömt vad de sagt. 
Jag håller ihop under dagarna på jobbet, vill så gärna klara mitt uppdrag där med bravur, sen däckar jag med migrän på kvällarna. 
Och så vill jag inte leva. 

I fredags hade jag så ont i huvudet och kände mig så förvirrad att mamma fick hjälpa mig att hämta Lilleman. Tack ock lov för att jag har så många fina kloka stöttande människor i mitt liv....

Kloka människor som förstår och sätter ord på saker som jag just nu har svårt att ens tänka ut. Det är som om man förlorar massor av kognitiva förmågor när hjärnan blir trött. Den liksom går på överlevnadsmode hela tiden. 




Idag har jag varit hemma och försökt läka ut min ihärdiga huvudvärk ock vila min uppjagade hjärna. Det har gått så där. 

Men det var skönt att få stanna upp i tystnad en stund. Att få andas fritt. Att få vara i fred. Ensam. Lugn . Skönt

Imorgon är en ny dag .

När någon inte längre finns 🙏🏼

Nu är det flera år sedan vi sågs sist och flera år innan det förut.

Men ändå. 
Någon som betydde allt under flera år av mitt liv finns inte mer. 

Han var min första stora kärlek, den jag provade att leva vuxenliv med först. 
Den jag i min ungdom trodde att jag skulle dela resten av mitt liv med, men sen växte vi åt olika håll på nåt vis.


Det gör ont att tänka att någon lever längre.  . Det gör ont att tänka på att någon man en gång känt inte längre finns. och att de han delade sitt liv med är utan honom nu. 

Så otroligt sorgligt. 

Jag kände honom inte längre, men blir ändå så berörd på nåt sätt.
Minnen dyker upp så där som de gör när man tänker mycket på någon. 

Jag tänker också på hans familj, hans systrar hans mamma, men framför allt hans barn.  Och så blir jag lite ledsen en stund, för deras skull men också för min egen. 

Han var en viktig del av mitt liv, han har stor del i att jag blev den jag blev, att jag valde vissa vägar att gå som visade sig bli bra. Han stöttade mig då jag utbildade mig till förskollärare, för det och mycket annat är jag tacksam.

Vi kände inte varandra längre, men vad kul det hade varit att få prata med honom nån gång. Så där som när man springer på någon nånstans och liksom bara möts! 

Men det kommer ju inte att hända nu 
För han finns inte längre ibland oss.



Jag hoppas att du har funnit frid nu.
🙏🏼