Hej igen.

Såg en film häromdagen. 
En sån där härlig kärleksfilm som jag älskade att vila ögonen på för bara några år sen.
Den handlar om en man, som flyttar hem igen efter att ha varit borta från sin son ock exfru ett antal år. 
Han har levt ett vilt liv med många andra kvinnor och nu ska ha som sagt flytta hem igen. 
Filmen handlar om hans kamp att få tillbaka sin familj, tilläggas bör att hans exfru träffat en ny man. En stabil, trygg och omhändertagande man, som hon snart ska gifta sig med. En man som dessutom tagit hand om den bortflyende mannens barn i många år , då mannen själv varit ute i världen för att så sin vildhavre. 
Filmen rullar på och huvudpersonen hamnar i säng med minst en annan kvinna innan han inser att han är på väg att göra bort sig igen.
Hela tiden sitter jag där med hoppet tänt, åh!!, de måste hitta tillbaka till varann!  Åh!’ Hon måste ta tillbaka sitt snygga, vilda ex!!! De är ju såååå perfekta för varann! 
Så i slutet av filmen, då pappan återigen är på väg bort från sin son, fått ett nytt spännande jobb i en annan del av USA, kommer ju så klart vändningen. Han inser att han håller på att göra samma misstag igen!!! Så han vänder bilen och åker hem till sin son. 
Och himmel vilken lycka!!
Sonen blir så klart jätteglad att den fantastiska pappan kommer hem för att stanna !!! 
Och …
Exfrun har dumpat sin nya man, och står där redo att ge hunken en ny chans !!! 
Wiiiiiieeeee!!! 
Lyckan är total, men jag känner mig mest besviken och tom 
Fan!!! 
Återigen en film där den stackars madrass-pappan kommer hem och man ska sympatisera med honom. Som om hans liv varit tufft. 
Ingenstans i filmen finns mammans kamp, hennes sida av att ensam ha fått stå med en 4åring, dag som natt med ALLT vad det innebär …. 
När jag insåg var mina tankar dragit iväg blev jag först bitter, sen besviken , sen vet jag inte, men allt skimmer kring wow!!! De blev ett par igen, var borta!!! 

Ja jag vet att det bara är en film…. Men drar man paralleee till verkligheten så finns det ju spår även där. 
Stackars mannnen som ångrar sig så 
Starka kvinnan som ska stå ut och vara stark för sina barns skull och dessutom ta tillbaka ynkryggen som inte förtjänar henne. 
Det gör mig lite arg faktiskt….

Det är lite som en dansk serie som jag gillade. 
Där han gång på gång sätter hinner före henne (han är polis ocj det är ju så klart viktigtare med mord än en gammal fru som väntar där hemma) . 
Så på deras bröllopsdag, sitter  hon ensam och väntar på honom på en restaurang, han dyker inte upp och hon tröstar sig med en natt tillsammans med en annan. 
Så. 
Hon gör bort sig. 
Han blir förtvivlad. 
Så klart. 
Sen börjar han sin kamp att minsann visa henne att han är henne värdig. Och det må så vara. Men att se hans töntiga försök och oförmåga att inse att han är en skitstövel som borde ära sin fru genom att låta henne gå och bli lycklig nån annanstans, gjorde mig arg att jag slutade se serien. 
Jag hoppas att seriens skapare kan vara så modern att de vinklar det ut hennes synvinkel. Att de låter henne vara den självständiga starka kvinna som hon är och låter mannen stå sitt kast liksom. 
Det vore inte mer än rätt nån gång att historien vänder till kvinnans fördel ! 
Visa att det finns ett liv efter män. Att vi "klarar oss " kanske till och med bättre efter ett icke-fungerande äktenskap OCH att mannen växer upp ocu inser sitt misstag så att även han kan göra om och göra rätt, fast med någon annan. 
Så . 
Då vet ni hur jag tänker just nu iallafall 😇