Författardrömmar
Jag träffade Matilda Jansdotter på ett café .
Vi hade bara haft kontakt över telefon innan, ändå visste jag direkt när jag klev in på caféet vem som var hon. Hon satt med nedböjt huvud och verkade helt fokuserad på något som låg framför henne på bordet. Hennes huvud var täckt av brunt hår som lockade sig vilt och ostyrigt kring hennes hjässa.
Hon verkade ha suttit där en lång stund eftersom hon hade två tomma kaffekoppar ståendes framför sig. Hennes ögon, som för övrigt var nötbruna till färgen, såg först lite u ndrande på mig, men sedan verkade hon förstå vem jag var och ett leende spred sig i hennes ansikte .
Hon reste sig för att skaka min hand, h ennes hand var varm, hennes leende var varmt, ja hela hennes väsen utstrålade en värme som spred sig långt innanför min tjocka vinterjacka .
Vi satte oss ner och hon naglade fast mig med en blick fylld av något nästan övermänskligt.
"Vi har setts förut" sa hon tyst och en test av det stora bruna hår et föll fram över hennes ansikte. H on förde den varsamt bakom det ena örat igen.
Jag skakade lite försiktigt på huvudet, ville inte såra henne på något sätt, men setts det hade vi aldrig gjort förut, det var jag säker på.
"Det tror jag inte" svarade jag och trots att jag var tvärsäker på min sak så var min röst så svag att jag inte ens lyckadesövertyga mig själv.
Hon verkade inte vara typen som spenderade timmar fr amför spegeln, snarare tvärt om. Blusen hon bar under den knälånga koftan var charmigt ostruken på ett vacker t sätt.
Hon bar ingen make- up och hade inte ens tagit sig tid att knyta snörena i sina vinröda kängor. Ändå var tänderna bländande vita och såg väldigt välskötta ut.
Hon lyfte armarna och fäste samman håret i en slarvigt uppsatt knut mitt uppe på huvudet och såg sedan på mig igen. En snabb känsla av igenkännande, som sedan försvann lika snabb igen, for igenom mig.
Hennes leende slätades ut och hon fick istället som en liten rynka mellan ögonbrynen, den klädde henne, men likväl var det en rynka man förknippar med oro.
Hon slöt sina ögon och det lustiga var, att i vilken annan situation som hels
t så skulle jag h
a upplevt det enormt obekvämt att personen jag samtalade med slöt sina ögon, men inte
nu, inte med Matilda.
Med henne kändes det bara helt naturligt.
"Du har förlorat någon" sa hon, fortfarande med ögonen slutna. Jag nickade och kände mig dum, hon såg mig ju inte, men hon nickade sakta hon med.
"Men hon finns kvar hos dig" sa hon sedan tyst. Hon sträckte fram sina händer och fann mina som låg framför mig på bordet.
Jag slöt mina ögon jag med, utan en tanke på alla människor som satt runt omkring oss inne på det stimmiga caféet.
En klump av ågren for genom mig, jag fick känslan av att halsen snörptes samman, det blev svårt att andas och jag fick dra häftig t efter luft. Jag hade förlorat någon, det var sant, men den personen fanns inte kvar det visste jag.
Vi satt där stilla tillsammans mitt i det sorl som kan uppstå på ett café där människor möts. Människor som glatt konstaterar att julen snart är här, att de precis hittat den sista julklappen och nu kunde njuta sig in i den begynnande julefriden. Men för mig fanns det bara vi.
Vi var som i en egen liten ljus punkt mitt ibland alla andra . Matilda sa inget mer, o rd var överflödiga för innanför mina ögon utspelade sig allt ändå.
Bilder av tre höga björkar och ett tält. Skratt som klingade en sommarnatt för länge s edan, minnen av människor jag en gång mött fanns där lika tydligt som om d e stod framför mig . Minis breda mun och hennes fräknar som varje sommar spred sig över näsan, Sams hårda tag runt mina vrister när jag försökte fly ur kojan vi byggt i skogen. Farmor Maisie s som leende stod där med en skärbräda full av nystekta köttbullar i ena handen och en cigarett i den andra. Morfars gula nalle som doftat så gott.
Jag såg al la som på ett eller annat sätt haft en del i mitt liv dem, ja jag kunde till och med känna deras doft.
Men jag såg inte henne någo nstans och det fyllde mig av sorg.
När vi sent den kvällen skiljdes åt var det med en varm och hjärtlig kram .
Jag kände mig tom och fylld på en och samma gång och gick med tunga steg, so m ändå var fyllda av hopp.
Det började snöa och jag stannade till nedanför en gatlykta , En försiktig strimma av något varmt spratt till i mig när jag såg upp mot gatlyktans ljus som mer och mer skymdes av de vilt virvlande snöflingorna.
Ju mer jag såg ju större växte sig strimman starkare inom mig, nu fyllde den magen och bröstet. E tt leende började sprida sig i mitt ansikte och jag sträckte ut tungan för att försöka fånga snöflingorna, precis som då, precis som med henne .
En välbekant känsla av kylig snö på tungan som spred värme inuti. Hon var med mig nu.
"Hej" sa jag och gick sedan vidare i natten.
Idag var det den fjärde skrivkursdagen av 5.
Vi skulle alla ha skrivit en karaktärs-beskrivning till idag ock efter mycket frustration och knåpande i helgen så blev det en text om två karaktärer.
Det var precis som förra gången en hel del kritik, men mest positiv och klargörande. Jag kände mig inte gråtfärdig när jag satt där utan lyssnade på vad de andra sa och tog till mig.
Det var dessutom väldigt roligt att höra dem spekulera intensivt kring vem den andra personen i texten är ock vem hen har förlorat... lite mysigt att höra hur andra tänker när jag tänkt snarlikt eller inte alls likadant .
Jag börjar förstå att ha skrivardrömmar är en sak och att faktiskt skriva en annan. Det är ett jobb som måste ske efter att kreativiteten sagt sitt. Sudda sudda , skriva om. Repeat!
