Höstterminen 2020
Så var vi igång igen.
Höstterminen 2020 har dragit igång för oss lärare och för vissa barn på fritids.
På tisdag kommer dem jag längtat efter i sommar och en sista hösttermin tillsammans drar igång.
Vi har arbetat tillsammans i 2 år nu så vi kommer nog snabbt komma in i rutinerna igen. Men de är ett år äldre än förra hösten och det som tog min energi under våren kommer finnas kvar som utmaningar även nu, jag måste bara hitta andra metoder att möta
dem på.
Nytt för det här läsåret är också att jag tar med mig en bok jag läst, in i verkligheten.
En bok som jag i flera veckor tänkt att jag ska sammanfatta och skriva om här, ett inlägg som jag ännu inte lyckats med.
Men jag ska.
Jag måste bara smälta all klokskap som författaren Lotta Borg Skoglund delar med sig av.
Men i stort kan man säga att boken har gett mig i sikt i att min funktionsvariation är för evigt. Att den kommer fortsätta sätta käppar i hjulet för mig i min vardag, den är ingen superkraft förrän man kanske lärt sig att
hantera den rätt?
Jag har också insett att adhd är en livslång utmaning om man ska fortsätta att låtsas att man är och fungerar som alla andra.
Jag ska vara ödmjuk mot mig själv.
Jag ska fortsätta vila fast det kan störa de som inte kan (vill) varva ner, för jag måste.
Jag måste för jag har förstått att mitt sätt att hantera min Adhd har varit förödande för min hjärna och min kropp.
Jag kommer gå sönder och på riktigt riskera att dö i förtid i min strävan att passa in i mallen.
Jag börjar nu, genom att sitta ensam på min fikarast,
Jag låtsas att jag inte bryr mig att folk ser ock undrar om jag inte har några vänner.
Men jag sitter ensam för jag måste.
Min hjärna måste få lugn.
Få ro att tänka klart.
Andas ut.
Landa i allt som proppas in i min harpan de här första laddade dagarna på terminen.
Jag är.
Kram