Så där ja. Det sega slemmet i bröstkorgen börjar sakta släppa greppet om min bröstkorg.
Jag hostar och det är skönt på nåt sätt. Gör det så mycket lättare att andas på en gång.
Dagarna hemma har gjort nytta och även hjärndimman har lättat. Jag kan se framåt igen och inte bara harva runt i en seg ogenomtränglig dimma. Skönt det med.
Jag känner mig tacksam mot min kropp ”som såg” till att jag blev sjuk så jag var tvungen att stanna upp.
Det är helt galet vilken skillnad det blir på allt när hjärnan fått vila ett par dagar....
jag kan tänka igen. Vilket är en befrielse ska ni veta.
Petter, han som genom att berätta om sin adhd fick mig att förstå vad som behövdes förstås i mitt liv, beskriver ”för-mycket-läget” så bra i det här inlägget:
(Orden i inläggets rubrik är "lånade" från Petters Instagram och passar bra på en dotter till en bilmekaniker, älskar dig pappa<3).
När topplocket gått fungerar inte den kognitiva delen av min hjärna.
Så är det bara.
Problemet är att jag själv inte riktigt märker när det sker. Det är som att det smyger sig på, och jag kör på med rutin för att få allt att funka. Problemet är bara att det inte håller i längden.
Jag har börjat fundera över hur jag ska få till en hållbar situation i livet, på jobbet, hemma.
Det är inte så här jag tänker mig framtiden, att köra på i hundraåttiofem och sen krascha in i en bergvägg en gång om året.
Nej,
Jag skulle behöva en personlig assistent som har koll på mig, som ser till att jag tar mina pauser och varvar ner mellan varven, men i väntan på hen har jag tänkt att själv försöka schemalägga min vardag.
Jag börjar med jobbet.
Det är lättast, lite mer konkret och lite lättare att gå undan under dagarna än hemma.
Jag har försökt lägga mer fokus på de delar som ger mig ett hållbart liv, planerat in flera stunder av stillhet under en dag, jag kallar dem "Andas" på schemat, Stunder då jag bara ska andas, stunder då jag är ensam och ibland kanske till och med tvingar mig själv att gå undan för att ge hjärnan återhämtning och lugn, Problemet är om jag inte tar mig iväg utan fastnar i ett intressant socialt samtal med någon, som ger en stunds adrenalin för att i slutet av dagen ha en förödande effekt på min energi. Jag önskar att jag hade en inbyggd batterimätare, som på mobilen så att jag kunde se när det är dags att ladda.
Andas.
Så basic.
Så enkelt, men samtidigt så svårt.
I rushen är det jobbigt att andas rätt, de lugna djupa andetagen gör ont och ger ofantligt mycket oro och stress. För att efteråt sprida lugn i kroppen och ge en känsla av här och nu.
Jag vet att jag behöver landa, jag vet hur viktigt det är med trasmatteliv, nu kan jag se det framför mig, men i stressen kan jag inte det. I stressen försvinner all kognitivitet och jag blir en fladdrande, flygande, arg Amazon-kvinna som inte stannar för något.
(Skärmdump från Lärarförbundet.se)
Jag önskar ibland att jag var som er andra, ni som äger förmågan att hantera och bestämma över era egna liv. Men oftast är jag rätt nöjd med att vara jag. Den där vilda ofokuserade känslan är rätt skön ibland, och som Anders Hansen skriver i sin bok "Fördel ADHD" en livsnödvändig egenskap förr i tiden då vi skulle överleva i den vilda naturen. Vi med ADHD är jägare, vi vill hela tiden dra vidare, upptäcka nytt, se annat, överleva för stunden. Jag log lite när jag i hans bok läste att vi A-folk inte var så bra som bönder, kunde se framför mig mina försök att planera odlingen i min "låda" under våren, där det ändå som alltid slutar med att allt hamnar huller om buller i en salig röra och jag inte har en aning om vad som är ätbart när fröna äntligen kommer upp.
Eller som varje år,när tanken i god tid väcks att planera in alla julfiranden som ska till med vår släkt, och tanken förföljer mig, dag ut och dag in, men någon planering kommer ändå inte.
Jag klarar liksom inte det där praktiska kognitiva tänkandet som behövs.
Eller som det där med att färgkoda scheman. Låter ju bra men hur ? Jag ritar lite orange, men sen blir det rörigt och kladdigt och jag tappar tråden, lägger ner och beger mig huvudstupa in i kaoset igen utan att ens se schemat jag lagt ner tid på att konstruera... .
Eller förändringar... OMG!!!!!
Jag är världsbäst på att hoppa in och ta över när någon fattas om det kommer till mig på en sekund eller två. Men att ta över efter någon med flera veckors förvarning det FUNKAR INTE!!!
Så galet men sån är jag.
Som när hela familjen drabbades av ett hemskt Trauma förra sommaren. Jag var den som höll ihop och fungerade mitt i allt som hände medans Mr M som vanligtvis är den som står för ordningen i familjen höll på att bryta ihop. Det gjorde iofs jag med, det var hemskt att befinna sig i ovissheten och oron i sitt eget sinne, men jag klarade av saker på ett helt annat sätt än han just då....
Min fina kloka stöttande kollega skrev i sms häromdagen, "Så många olikas saker du kämpar med".
Först blev jag lite så där putt, vadå, det är inte synd om mig, jag har väl inte mer än andra? Men sen förstod jag vad hon menade, jag har inte bara en ADHD-diagnos att lära känna jag har dessutom luftrörskatarr, två barn med samma diagnos som mig, ett badrum som renoveras, en person som gått bort, lektioner i fyra olika klasser som alla måste planeras och struktureras bra för att möta upp behovet av struktur som finns hos de elever jag möter där, jag har dessutom en liten bestående svårighet att hantera livet och stressen efter en utmattning som jag fortfarande måste lära mig att hantera på rätt sätt. Hon har så många kloka ord hon delar med sig av den tjejen och jag är ofantligt glad över att ha henne som kollega och vän.
När jag läser vidare i Anders bok slås jag av ännu en insikt...
Min hjärna är en drömmande, fantasifull del som vill vidare, vill uppleva och göra.. Det är inte så konstigt då att det tar emot på riktigt när det kommer till att skriva omdömen på elevers lärande eller författa trista mail, planera renoveringar eller ta tag i superhemska tråkiga saker som inte inspirerar ett dugg eller ger motivation. Jag har alltid trott att det var en mognadsfråga, att jag också skulle "lära mig" att göra saker som är trista och vuxna. Men det händer inte... Nånsin, så klart, skulle jag vara helt ensam i världen så skulle jag ju inte ha något val, då måste man men det tar emot. Eller min värsta arbetssituation, möten där vi ska fatta beslut kring saker som är för diffusa eller för långt borta i tiden, saker som inte finns. SÅÅÅÅÅÅÅ tufft att sitta där och försöka höra vad de andra sakliga pedagogerna diskuterar... Jag vill bara resa mig upp och gå, hela tiden... Varje gång. När jag tänker på effekten av min medicin som gör att jag kan sitta där en timme och ta in vad som egentligen sägs blir jag förvirrad. Visst jag klarar av att göra mitt uppdrag den där timmen, jag klarar att ta in och vara en del av mötesdiskussionen, men vad gör det egentligen med min hjärna? Jag "står ut" och pumpar in oklarheter i mitt system, det kan ju inte vara bra??? ELLER??
Nåja. Dagdrömmare eller inte. Ge mig ett kontrakt på en bok så att jag kan få utlopp för mina kreativa sidor, eller så får jag tänka mig vidare till ett yrke där jag kan använda mig av min kvaliteter utan att behöva droga mig innan.........
(Alla bilder med text är lånade ur Anders Hansens bok "Fördel ADHD")
Så mycket klokt det finns i den här boken, jag förstår saker som aldrig liksom gått att greppa förut, den öppnar ögon och ger insikt om vad jag måste göra för att få ett hållbart liv.
Steg ett är att förstå.
Steg två är att bjuda in alla mina nära och kära att förstå.
Steg tre, ja det får vi se.
Jag börjar med förståelsen, den är viktigast och många gånger tror jag att andra förstår mig bättre än jag förstår mig själv..
