Pusselfamilj
Så där himla trött över allt som ska hanteras, förstås, accepteras, bemötas, tas emot, och hanteras om och om igen.
Jag är i grunden en allt igenom positiv person som i vanliga fall vaknar varje morgon med en tanke om att idag är en ny dag fylld av möjligheter och sinnesro.
Men inte.
Jag är så innerligt trött av att hela tiden behöva tänka i förväg. Att alltid vara beredd. Ha ordning på allt och alla för att inte dagarna ska krascha in i ett kaos av omöjligheter och olust.
Jag bär så otroligt mycket på mina axlar som jag har svårt att förklara. Sätta ord på.
Därför blir det så svårt att hantera.
Det handlar inte om vad vi ska äta till middag. Det handlar om att vi ska äta middag och att det måste vara si eller så.
Det handlar inte om att vi ska klä på oss kläder varje morgon.
Det handlar om att vi ska klä på just det eller det. Inget annat går.
Det handlar inte om att vi ska duscha oftare än aldrig. Det handlar om att få till en dusch. Utan bråk.
Det handlar inte om hanteringen av att telefonen laggar precis när man ska fånga just den där speciella Pokémonfiguren man så hett efterlängtat, det handlar om att inte låta någon kasta telefonen i golvet.
Det handlar om att försöka låta någon hitta ett sätt att hantera sin enorma frustration och ilska utan att något eller någon råkar illa ut. Som att försöka hantera en tromb 🌪 ungefär.
Det handlar inte om att få någon att sluta spela efter för många timmars intensiv skärmtid. Det handlar om hur vi ska sluta spela. Utan bråk.
Det där hemska bråket som så ofta slutar i hårda ord. Hemska stunder med en känsla av att något återigen går sönder inom mig.
Något som gör mig tom på energi och total håglös. Likgiltig och tom på framtidstro och glädje.
Ibland vill jag bara rymma.
Långt bort, som i låten Havanna-mamma där mamman bara lämnar allt. Men så gör ju inte en mamma.
Pappor kanske, förlåt om jag trampar på ömma tår. Men kanske är det ändå mer vanligt att det är så. Rent spontant kan jag känna att det skulle vara skönt att få rymma ett tag. Men mina normer och fasta värderingar över hur en mamma ska vara, sitter
så benhårt fast i mig att jag aldrig skulle göra det.
Men ändå.
Det är så svårt att förklara för någon som inte vet hur det är att leva i en pussel-familj. Kanske är det därför jag har svårt att hantera min livssituation?
Varje dag är ett nytt pusslande, som i så många andra familjer, men där andra kommer hem och gör det man "ska göra" i ett vardagsliv, så kommer vi Hem och klär oss i sköldar av uthållighet, tålamod och oändliga mängder av förståelse.
"Hen menar inget illa" men orden gör ont ändå....
"Hen är bara trött" känslan av konflikt och ilska bryter snabbt igenom min barriär av vuxenförnuft och gör mig snart lika arg.
Det gör så ont att komma till insikt om att något är som man hela tiden egentligen vetat, men inte velat ta in. Det tar kraft och energi som man egentligen inte har.
Om två dagar börjar skolan.
En plats där ingenting egentligen fungerat sen dagen 1.
"Hen sköter sig"
"Hen har slutat att prata rakt ut".
"Hen har alltid någon att vara med då vi ser"
Men hen kommer hem helt slut och full av utbrott efter ännu en dag av oförstånd och inkompetens. Det får vi här hemma hantera. Men eftersom " problemen" (läs, visande av känslor, sorg, utbrott, oro mm) bara visar sig hemma så
fortsätter skolan som vanligt.
Ibland blir jag så innerligt trött att jag bara vill lägga mig ner i en hög av mjuka kuddar och filtar. Dra en av filtarna över huvudet och bara gömma mig för allt jag måste hantera.
Men det gör jag ju inte. Jag vet ju hur det kan sluta om vuxna runt ett barn slutar kämpa.
Om vuxna ger upp, gör barnet det med.
Så jag tar ett par djupa andetag. Skakar av mig "Norm-PK-mannens" oförstående kritiska blickar och reser mig upp igen, och igen.
För vad annat kan jag göra ?
Kram