Vemod
Känslan kommer som från igenstans och är så stark att den nästan går att ta på.
Jag blir som deppig, orolig och stressad på en och samma gång . Som om livet håller på att gå mig förbi i fast forward och jag missar allt viktigt, men samtidigt inte har ork att hänga med, hålla i. Glädjen och upprymdheten är som bortblåst
och det är en ganska skrämmande känsla att bära runt på.
Men genom åren har jag lärt mig att de här dagarna går över. Ganska fort faktiskt. Jag brukar fylla dem med aktiviteter som "måste göras" eller sitta ner med en ljudbok samtidigt som jag snöat in på ett nytt pussel. Eller nåt helt annat som gör att jag
inte fastnar i ältandet av en känsla.
Det låter lätt och molnfritt när jag skriver det nu, men jag vet nu att även om de här dagarna är riktigt tuffa, så klarar jag av dem. Och jag har på något sätt lyckats förmedla till mina närmaste att de här dagarna är jag under isen, behöver
vara ifred men ändå ha stöd. Och det är jag tacksam för.
Det finns ett ljus i varje tunnel.
Men ibland är det svårt att se, och kanske behöver man ibland hjälp att ta sig fram dit .
Så tveka inte, prata med någon du litar på, som kan hjälpa dig att ta dig vidare, genom vemodet och ut igen.