8 signs in ADHD for women that noone ever talks about
Så var det sommarlov igen och som varje år blir den ena sommaren aldrig den andra lik .
Jag lever och lär och just nu tränar jag mig på att INTE fly från mina krav, orosmoln och bekymmer (vilket inte går alls) Stoppar konstans huvudet i sanden och lägger pussel på pussel för att slippa tänka på det jag undviker allra mest.
I stunder av förtrolighet sipprar mina tankar ut, och då får jag sån extrem andnöd och en massa tårar som bara rinner, vilket i stunden är skitjobbigt, men i längden faktiskt ger en slags inre ro. Tänker att jag skyfflar undan rätt bra under de månader jag är fullt upptagen med jobb och vardag för att sedan, när ledighetens kranka vardag öppnar upp sig, börjar allt som väntar på att bearbetas, sakta sippra fram och kräva sitt rättmätiga betrakande.
Är som så många gånger förut, tacksam över de som står mig nära och kan ta emot mina funderingar och livtankar utan att döma eller förlöjliga. som förstår och kan relatera utan att förminska.
"Äsch, sluta tänka så mycket "
"Du har väl inget att deppa över "
Det är lite komiskt när jag tänker att det nog faktiskt är mitt fel att folk i allmänhet använder kommentarer som de ovan för att lyfta i svackorna. Det är ju jag som i alla år visat allmänheten den ytan, den kompetensen har jag varit med och skapat. Men å andra sidan, vad hade jag för val.
När jag växte upp var verkligen allt som var annorlunda och nytt något extremt oförståeligt och oacceptabelt, i allmänhet alltså. I min mulitfunktionella släkt har allt alltid varit normalt. Det är när vi kommer ut och möter omgivningar som vi märker att det som varit så självklart i alla år inte är helt acceptabelt.
Det är nog tyvärr också så att det var svårare för oss tjejer. Vi Skulle (och ibland ska) vara på ett visst sätt, vi skulle anpassas in i flocken, väga lika mycket som alla andra, ha likadana tröjor som alla andra, inte ta för mycket plats eller höras för mycket.
"Kaxig och dryg" kunde man bli kallad då.
Tur att tiderna förändras och att människor med större insikter, kunskaper , acceptanser och förmågor att leva med alla så som de är, växer upp med sån självklarhet och styrka. det ger mig hopp.
Och precis som i fallet med psykisk ohälsa, så har det blivit mer accepterat att ha en funktionsdiagnos, som ex ADHD, Det är ok att prata om det, att lyfta psykiskt mående, att inse att man ibland mår jävligt dåligt, att man ibland är ledsen, medan andra dagar är helt fantastiska.
Det är ok.
Och det ger mig styrka att fortsätta stå ut med mäniskor, som precis som bakåtsträvare som vägrar byta namn på Chokladbollar, eftersom "det faktiskt alltid hetat så", envist lyfter frågan "Men ADHD, finns det verkligen?" eller "ALLA verkar ju ha en diagnos nu för tiden" ..
Det finns ju så klart naturliga förklaringar till allt, man kan välja att se på det som sker under mina lediga perioder som "Chock- reaktion och bearbetning"
Psykolog-läraren från De-geer-skolan präntade in att först blir man chockad, typ i mitt fall av alla förändringar och överkompensatoriska ansträngningar som så stört mycket påverkat mitt liv under våren, leder fram till reaktionsfasen där man reagerar på alla de chockartade upplevelserna, händelserna, som liksom låsts in i all vardagsstress och då kommer tårarna.
Jag tänker att jag är lite där just nu.
Gråter lite när och var som helst, och det kan ju vara lite jobbigt så klart, men samtidigt så himla skönt att få reagera! Att få släppa ut de känslor man låst in.
Efter sorgeperioden kommer jag att behöva bearbeta.
Men precis som förra sommaren är tiden för den fasen alldeles för kort...
Jag skulle behöva en månad till, minst....
För jag vet ju, att när vardagen drar igång igen 7 augusti är det kört igen. Avtrubbningen startar om eftersom ekorrhjulet jag valt att leva i, är alldeles för komplicerat och turbo-snabbt för mig.
MEN, i år är jag medveten om processen, jag har koll på läget och jag accepterar snabbare, inser hur det ligger till, förstår, låter saker få vara, tillåter mig själv att bara vara, att låta själen komma ikapp, tar emot stunden trots att det ibland stressar ihjäl mig att jag "bara latar mig".
Men släpper tanken på orätt, och tänker på att det faktiskt finns forskning på att vi människor efter intensiva perioder kan gå in i stunder av total dvala. logiskt egentligen och förmildrande för en själ med stora krav på att alltid vara igång, vara duktig och effektiv.
pic: @orkidebarnsverige
Häromdagen fick jag ett meddelande från en fd kollega, vi hörs av väldigt sällan, men när vi hörs av är det med substans. Hon skickade mig en länk från Jo Muir på "adhd-collective" på instagram. (länk längst ner i inlägget)
Ett inlägg som liksom passar in i den process jag just nu befinner mig i,
"8 signs in ADHD for women,that no one ever talks about"
by
Jo Muir
"adhd-collective"
1. Du är konstant rädd för att göra andra besvikna, och har svårt att säga nej
2. Vad du än gör, så känner du dig GOOD ENOUGH
3. Du kämpar med att sätta ord på dina känslor och åsikter
4. Ibland delar du med dig av "för mycket" och säger även saker som du inte alls tänkt säga. Eller som det sägs på originalspråket, vilket låter mycket bättre än min översättning:
"Sometimes you overshare and sometimes you put your foot in your mouth"
5. Du känner dig ofta missförstådd, men samtidigt längtar du efter att connecta till andra
6. Du fick bra betyg i skolan men minns inget av det du lärt sig
(det stämmer dock inte helt på mig, jag kommer ihåg en hel del från mina högskoleår, men det beror nog troligtvis på att jag var intresserad av det jag pluggade och kunde relatera till det jag läste.. Gymnasiet är dock bara ett stort blurrr..... )
"it takes a lot of energy to hide your struggle"
7 Du känner att du inte till fullo kan följa din passion eller ditt kall eftersom du hela tiden måste lägga så mycket energi på att dölja din kamp
"so many dreams and posibilities"
8. Du har så många drömmar och möjligheter, men har ingen aning om hur eller var du ska börja
but you dont know where to start
You´re not crazy
You´re not to much
You´re not a hot mess,
You´re not a drama queen
and
You´re NOT ALONE
https://www.instagram.com/the_adhd_collective_/reels/?ref=ikqdx4zeco