to be....
Vaknar vid ett med fastlimmad linser i ögonen. De halvvarma Yogakläderna fortfarande på mig och oborstade tänder. Hör hur en förkyld lilleman krupit ihop bredvid mig i sängen och hur någon går nerför trappan. Tankarna far. Fixar det som måste fixas men duschen (som hade varit rätt bra efter dagens svettiga yogapass) får vänta till imorrn. Jag är rädd att jag blir för vaken om jag ställer mig och duschar mitt i natten. Jag har återigen somnat innan 9 på kvällen. Det är rätt skönt , kroppen behöver det nog efter den här rätt långa dagen.
Jag har vikarierat i en förskoleklass idag, haft planering med kollegor, lett ett fantastiskt Barnyoga -pass och gått på ett eget balanspass efter det. Så jag kan förstå att jag är trött. Det är en fantastisk känsla att få vara trött på det här sättet. Så stor skillnad mot den mentala trötthet som jag levde med under en tid. Jag kan ha fler bollar i luften, jag kan tänka. Jag klarar det och är så glad för det.
Jag börjar lära mig att ta en paus mitt i allt trots att min lilla adhd-hjärna vill att jag går all-in. All the time, så sätter jag mig i stillhet. Idag ploppade jag in hörlurarna och tvingade mig själv till en kvarts yoga-Nidra. Räddade min dag.
Trots att en av oss och vi med den går igenom en väldigt tuff tid, så lever vi. Vi kämpar tillsammans, sida vid sida, ibland bär vi varann, ibland släpar vi runt varann. Ibland är jag stark, ibland någon annan. Men en profund känsla av tillsammans växer sig starkare varje dag. Vi finns, en och en , men även för varann. Vi finns ock för det är jag tacksam.
Namaste ock sov gott!