Frökenmatilda.blogg.se

Det är så hemskt att man bara vill lägga sig ner och försvinna ett tag. Jag vet att dagar / stunder eller veckor i hjärndimma kommer med jämna mellanrum men det är lika obehagligt varje gång. 

Tänk dig att du i vanliga fall är en människa som vaknar varje morgon med en känsla av att "jess! Dagen är min!!! Idag ska jag ......" osv osv osv. 

Varje dag förutom ett par i månaden. 

Sån är jag.  Ingenting är omöjligt. Ingenting är för svårt! Jag klarar allt jag vill och har kanske till och med svårt att se konsekvenserna av min iver...

Men.

Så kom utmattningssyndromet och satte stopp för fröken Iver. Slog undan benen på mig så jag stöp som ett viljelöst kolli utan någon som helst mental ork. 

Man tillfrisknar  så småningom, sakta ock oftast säkert, om man låter sig själv vila. Om man accepterat att man tagit slut. Det var del ett liksom. 

Nu är det del två. Att varva tillfrisknande med lagom del utmaning. Att lära sig VAD det är som dränerar. Och vad som fyller på. Man vaknar ofta med huvudet fyllt av snurriga tankar som ska landa OCH med en känsla av Nej, jag vill verkligen inte gå upp. Jag hittar inte motivationen! Ivern! Glädjen! Känslan av att erövra en ny dag!! Den finns inte det enda som finns är känslan av Måste, jag måste gå upp, jag måste lämna Lilleman , jag måste skriva tenta, jag måste röja osv osv!! Jag saknar mig själv dessa dagar så att det gör ont. 

Två heltidsdagar på jobbet på raken, den ena fylld av jullovströtta/röriga barn. Inte bra kan jag säga nu i efterhand. 

Idag är det onsdag och tanken är att jag ska skriva klart min tenta. Men med en hjärna som inte riktigt fungerar så är det helt omöjligt att ens tänka. 

Så jag började istället röja i tornadon som uppstått när M dragit igång renovering av tvättstugan.. men jag kan ju inte tänka där heller. Helt galet!!! Jag vill kunna sortera saker i rätt högar, tänka logiskt och liksom få rätsida på allt. Men hjärnan liksom krampar och klämmer bara. Tvärvägrar. Vilket gör förtvivlat ont i en själ som levt hela sitt liv med att klara allt hon tänkt. Med att alltid lyckas göra det hon bestämt!  jag känner mig så misslyckad på alla plan! För inget plan fungerar ju som det ska ock jag måste ju få igång hjärnan för att kunna planera mitt liv så att jag inte hamnar här hela tiden! För planering är A och O för hjärntrötta. Och planera det har jag alltid haft svårt för. Att bara Göra, det funkade bra det innan jag gick in i betongväggen. För nu efter smällen måste jag utveckla en ny förmåga,  att planera. Och jag verkar behöver hjälp med det. 

Ett steg är att berätta för alla som berörs av mig, hur det ligger till. Men det är svårt när man inte själv förstår! När man bara hamnat i dimman ett tag så vet man ju knappt vad som är upp ock ner och huvudet bara strular! 

Jag hittade ett material på Göteborgs universitet där man kan läsa om mental trötthet. Det kan förklara en del för mig men också för de runt mig. 

Jag ska ta med den till jobbet ock våga lyfta min svårighet just nu. Jag ska våga säga som det är. För jag kan inte annat just nu eftersom det är där jag blir mest dränerad just nu. Men först och främst ska jag våga erkänna för mig själv hur läget är. Börja där och sedan gå vidare!