Frökenmatilda.blogg.se

Matilda

Jag träffade Matilda Jansdotter på  ett café . 

Vi hade  bara haft kontakt över telefon innan, ändå visste jag  direkt när jag klev in på caféet  vem som var hon.  Hon satt med  nedböjt  huvud och verkade helt fokuserad på något som låg framför henne på bordet. Hennes huvud var täckt av brunt hår som  lockade sig vilt och ostyrigt  kring hennes hjässa.

Hon verkade ha suttit där en lång stund eftersom  hon hade två tomma kaffekoppar  ståendes framför sig.  Hennes ögon, som för övrigt var nötbruna till färgen, såg först  lite u ndrande på mig,  men sedan  verkade hon förstå vem jag var och ett leende spred sig i hennes ansikte .

Hon reste sig för att skaka min hand, h ennes hand var varm, hennes leende var varmt,  ja hela hennes väsen utstrålade en värme som spred sig långt innanför min tjocka  vinterjacka . 

Vi satte oss ner och hon naglade fast mig med en blick fylld av något nästan övermänskligt. 

"Vi har setts förut" sa hon tyst och  en test av  det  stora bruna hår et föll  fram över hennes  ansikte. H on förde den varsamt bakom det  ena örat igen.

Jag skakade lite försiktigt på huvudet,  ville inte såra henne på något sätt, men setts det hade vi aldrig gjort förut, det var jag säker på. 

"Det tror  jag inte"  svarade jag och trots att jag var tvärsäker på min sak så var min röst så svag att jag  inte ens lyckadesövertyga mig själv.

Hon verkade inte vara typen som spenderade timmar fr amför spegeln, snarare tvärt om. Blusen hon bar under den knälånga koftan var charmigt ostruken på ett vacker t sätt. 

Hon bar ingen make-  up och hade inte ens  tagit sig tid att knyta snörena i sina vinröda kängor.  Ändå var tänderna bländande vita och såg väldigt välskötta ut. 

Hon lyfte armarna och fäste samman håret i en slarvigt uppsatt  knut mitt uppe på huvudet och såg sedan på mig igen.  En snabb känsla av igenkännande, som sedan försvann  lika snabb igen, for igenom mig.

Hennes leende slätades ut och  hon fick istället som en liten rynka mellan ögonbrynen, den klädde henne, men likväl var det en rynka man förknippar med oro.

 
Hon slöt sina ögon och det lustiga var, att i vilken annan situation som hels t så skulle jag h a upplevt det enormt obekvämt att personen jag samtalade med slöt sina ögon, men inte  nu, inte med Matilda.  Med henne kändes det bara helt naturligt. 

"Du har förlorat någon"  sa hon, fortfarande  med ögonen slutna. Jag nickade  och kände mig dum, hon såg mig ju inte, men hon nickade sakta hon med.

"Men hon finns kvar  hos dig" sa hon  sedan tyst. Hon sträckte fram sina händer och fann mina som låg framför mig på bordet. 

Jag slöt mina ögon jag med, utan en tanke på alla människor som satt runt omkring oss inne på det stimmiga caféet. 

En klump av ågren for genom mig, jag fick känslan av att halsen snörptes samman, det blev svårt att andas och jag fick dra häftig t efter luft.  Jag hade förlorat någon, det var sant, men den personen fanns  inte kvar  det visste jag.

Vi satt där  stilla tillsammans mitt i det  sorl som kan uppstå  på ett café där människor möts. Människor som glatt konstaterar att julen snart är här,  att de precis hittat den sista  julklappen och nu kunde njuta sig in i den begynnande julefriden.  Men  för mig fanns  det bara vi. 

Vi var som i  en egen liten ljus punkt mitt ibland alla andra . Matilda sa inget mer, o rd var överflödiga för innanför mina ögon utspelade sig allt ändå. 

Bilder av tre höga björkar och  ett tält. Skratt som klingade en sommarnatt för  länge s edan,  minnen  av  människor jag  en gång mött  fanns där lika tydligt som om d e stod framför mig . Minis breda mun och hennes fräknar som varje sommar  spred sig över näsan, Sams hårda  tag runt mina vrister när jag försökte fly ur kojan vi byggt i skogen. Farmor Maisie s som leende  stod där med en skärbräda full av nystekta köttbullar i ena handen och  en cigarett i den andra.  Morfars gula nalle som doftat så gott.

Jag såg al la som på ett eller annat sätt haft en del i mitt liv dem, ja  jag kunde till och med känna deras doft.  

Men jag såg inte  henne någo nstans och det fyllde mig av sorg.

När vi sent den kvällen skiljdes åt var det med en  varm och hjärtlig kram . 

Jag kände mig tom  och fylld på en och samma gång och gick med tunga steg, so m ändå var fyllda av hopp. 

Det började snöa och  jag stannade till nedanför en gatlykta , En försiktig strimma av något varmt spratt  till i mig när jag såg upp mot  gatlyktans ljus som mer och mer skymdes  av de vilt virvlande snöflingorna. 

Ju mer jag såg ju större växte sig  strimman starkare inom mig, nu fyllde den magen och bröstet. E tt leende började sprida  sig i mitt ansikte  och jag sträckte ut tungan för att försöka fånga snöflingorna, precis som då, precis som med henne . 

En välbekant känsla av kylig snö på tungan som spred värme inuti. Hon var med mig nu.

"Hej" sa jag och gick sedan vidare i natten.

Idag var det den fjärde skrivkursdagen av 5.

 Vi skulle alla ha skrivit en karaktärs-beskrivning till idag ock efter mycket frustration och knåpande i helgen så blev det en text om två karaktärer. 

Det  var precis som förra gången en hel del kritik, men mest positiv och klargörande. Jag kände mig inte gråtfärdig när jag satt där utan lyssnade på vad de andra sa och tog till mig. 

Det var dessutom väldigt roligt att höra dem spekulera intensivt kring vem den andra personen i texten är ock vem hen har förlorat... lite mysigt  att höra hur andra tänker när jag tänkt snarlikt eller inte alls likadant . 

Jag börjar förstå att ha skrivardrömmar är en sak och att faktiskt skriva en annan. Det är ett jobb som måste ske efter att kreativiteten sagt sitt.  Sudda sudda , skriva om. Repeat!