En dag fylld av känslor
Hade en sån sorglig dröm inatt att jag vaknade i tårar.
Sorgen och saknaden av mitt barn som försvunnit från mig i drömmen fanns kvar när jag vaknade och även fast jag snabbt insåg att det "bara var en dröm" så var jag så ledsen.
W är över 20 år gammal nu men i drömmen var hon runt 5-6 år när hon försvann,jag fick aldrig veta var hon tagit vägen men förstod att hon inte fanns i livet längre.
En hemsk dröm...
När jag vaknat till gick in till min vuxna dotter och även fast jag visste att det bara varit en hemsk dröm, var det otroligt skönt att få lägga sig bredvid henne i sängen och bara insupa att hon faktiskt finns kvar hos mig.
Kanske är det mitt undermedvetna som försöker kommunicera något till mig, kanske är det bara just en dröm. Inte vet jag, men illa berörd blev jag och dagen startade lite tufft på grund av det.
Tillsammans med mina härliga elever hade jag sedan en relativt bra dag, en aningen ogenomtänkt lektion med ett härligt syfte, fick mig att tömma energireserven aningen för snabbt, men känslan av att den aningen röriga starten ändå kommer leda till något bra, tog över och jag vilade i det.
Vi såg en film med lite "läskigheter" i som ledde fram till en fin stund efterå då barnen satte ord på hur de kände och vi fick ett samtal om känslor och att det är okej att vara rädd ibland, precis som att vara glad, ledsen, arg osv.
Minen på en del då jag sa att det är okej med alla känslor var obeskrivbar, som en sorts lättnad, som om de faktiskt gått och tänkt och funderat men aldrig fått tillfälle att prata om det här med känslor ock rädslor.
Sen kom lunchen, jag inser att vissa dagar behöver jag äta mer, mycket mer än vad jag gör för att hålla energin på rätt nivå hela dagen. Jag har bara inte lärt mig vilka dagar det gäller =)
Men idag var det en sån dag, en kalorifattig lunch bestående av potatis-soppa och ljus smörgås och ett äpple till mellis gjorde mig extremt trött och trälig, orkeslös och utsjasad. Men medicinen gör att jag ändå har tillgång till mina tankar och kan tänka lite till.
när jag blir så här trött och trälig hamnar jag lätt i en offer-roll. Det är som att det sunda förnuftet sipprar ut i takt med att energin tar slut och jag kan i värsta fall hamna i en alldeles för stor offerkofta där självömkan är det enda som finns kvar..
Jag tycker så ofantligt synd om mig själv och över allt som jag utsätts för...
Dagen med eleverna tog slut och jag hade sedan ett möte med några andra pedagoger. Vi skulle prata matematik och jag kunde efter en stund inte hålla inne med de känslor som bara vällde över mig. Jag hade innan gjort en planering över resterande lektioner i ma-boken som en kollega gjort om lite, förbättrat för att få in fler moment och andra saker.
Det gör mig inget i sig, förbättringar är bra och jag har ändå fått "tänka mitt" för att få lite ordning på det som är kvar. Men det kom bara mer och mer och mer och till slut kände jag bara för att ställa mig upp och skrika. Jag tappade bort mig i alla begrepp, omdömen och undervisningsmetoder och hur man ska tänka, bedöma, vägleda och allt jag mäste ha koll på och blev alldeles matt!
Jag kände mig som världens sämsta jävla lärare som inte tänkt på det och det och det då jag skrev planeringen ... som om jag bara vill hafsa vidare och inte tänkt tillräckligt mycket innan jag skrev.
Jag hade inte tänkt på att tänka in 4 moment till i det jag redan tänkt och alla tankar på GOOD ENOUGH var som bortblåsta!!
En svindlande tanke om min egen okompetens och att den ska komma att leda en hel klass in i fördärvet, for genom mig och jag tappade bort all härlig känsla av lyckade stunder med mina elever som jag haft under dagen.
Det var som om jag efter att äntligen ha kravlat mig upp ur lärgropen, blev brutalt nerknuffad igen och förtvivlat famlade runt i förvirringens gytter nere på botten.
En känsla av förtvivlan och "Oh herregud, jag är verkligen på fel plats i livet!! Slog rot i min reptilhjärna och kamp-flykt läget slog in.
Jag befann mig inte ens längre i min proximala utvecklingszon, jag var tillbaka på ruta ett.
Jag sa så klart hur jag kände, alla känslor är ju ok, men jag måste säga att jag nog sällan ramlar så här långt ner när jag ramlar i självförtroende. Kanske är det lite mycket att processa Uppe i huvudkontoret just nu...🤪
Mitt arbete är extremt viktigt.
Att lära barn att tänka, lära och att bli goda samhällsmedborgare är jag en stor del av...
Men jag undervisar ju inte bara i matte...
Jag har exakt samma förväntningar på mig själv i de andra sju ämnena jag undervisar i.
Jag ska dessutom ha stenkoll på att alla är på banan.
Ingen ska glida av pga mina missar, alla ska få de utmaningar som de behöver men även det stöd som de behöver för att lyckas. med alla moment i skolan. det är min skyldighet och det är lite tungt när man tänker på det.
Att gå all in i alla ämnen kräver en hel del jobb, och det gör jag. Jag klarar inte av att inte göra det, att inte ställa höga krav på mig själv, men det finns en gräns även för mig.
Och den fick jag känna på idag.
Hemma blev det en fin kväll.
Jag bestämde mig för att det är ok att jag inte lagar supernyttig hemlagad mat när jag känner mig så här utsjasad, utan det fick bli färdiggrillad kyckling, pomme och bea. Så.
Vi har också, tack vare den evigt underbara vännen Carina och min mans idoga försök, fått till en planering över hemmastunderna.
Det underlättar sååå mycket för mig när jag vet vem som hämtar på fritids, vem som lagar mat, vem som lämnar, vem som ansvarar för läggning, osv osv.
Att dela på ansvar för läxor, gympapåsar och schemainfo är livsviktigt om man vill att båda vuxna i en familj ska kunna andas och leva lugnt.
Jag har aldrig förr släppt på det.
Kombinationen att jag är viktigast och bäst för mina barn, och Ms arbetstider var nog en stark bidragande orsak till min utmattning.
inte nog med att jag alltid började senare, jag slutade också först, vilket i sin tur innebar att jag lämnade, hämtade, kom hem först (=plocka i ordning, laga mat, finnas till hands) osv osv... Allt ansvar och att alltid finnas för alla andra utom sig själv kan knäcka även den tuffaste bruden i kvarteret.. Jag vet det nu.
Att inte behöva be någon om det som är ett gemensamt jävla ansvar egentligen, är en lisa för nervtrådarna i huvudet.
Att vara lite ego, ( eller...) att unna sig vila, stillhet, tystnad, är nödvändigt för mig.
Jag är i och med min yrkesroll, tillgänglig för de som behöver mig från att jag vaknar till att jag somnar om jag själv inte tar mitt jävla ansvar och går undan.
Rationaliserar bort min egen egentligen umbärliga roll och sätter större vikt vid mina egna personliga behov.
Varför har jag inte tänkt så tidigare???
Men det är inte för sent.
år av lugn-träning och yoga börjar ge resultat, för mitt i allt kaos som kan uppstå, kan jag nu allt oftare, stanna upp och bara vara en stund. Landa i alltet och känna lugnet i kroppen.
Det skulle jag vilja lära ut, det är också viktigt. Att lära sig möta livet, att träna sitt lugn-och-ro system för att inte bli en sönderstressad vuxen.
Våra barn har all potential i världen att lära sig möta alla känslor, att kunna hantera det de möter.
Men det kan man väl inte undervisa om, för hur ska man bedöma att de lärt sig i en värld där allt ska mätas, bedömas och dokumenteras....