Frökenmatilda.blogg.se

Sov till klockan ett igår. 

Halva dagen gick och allt jag gjorde var att sova.

(Efter att ha spenderat en halvtimme till att lösa planering för två dagar för min vikarie vill säga. Jag antar att den planeringen inte var helt enkel att förstå för någon annan än mig men med blixtrande huvudvärk ock en mage som är i olag får man vara nöjd att prestera något alls.) 

Galet egentligen att man inte kan vara sjuk när man är sjuk utan att man måste jobba..

Jag tänker att det är ett ganska massivt  bakslag jag smittats av. Bakslag är ett mått på att man kört för fort utan att återhämta sig under för lång tid. jag är glad att de inte kommer så ofta längre. Att återkomsten blir tidigare än förut, jag är tacksam för det. 

Men samtidigt är jag orolig över hur svårt det är att hålla balansen. Att hela tiden köra slut på mig som rutin är otroligt tröttsamt.

Att vara så nära slutkördheten hela tiden tar energi. 

Att hela tiden vara beredd på förändring och att varje dag ta tusentals små eller stora beslut som inte hade ett dugg med dagens ordinarie planering, tar energi.  

Att hantera dagliga små avbrott jag inte rustats inför, tar energi. 

Som lärare måste man vara tusenkonstnär.    Man måste lösa saker som dyker upp varje minut på jobbet.  

Vill man ha rast på riktigt så måste man lämna huset. Varje dag. Annars fylls huvudet av andra intryck på tre sekunder.

Ibland kommer jag på mig själv under dagen med att jag helt glömt bort att andas. Axlarna är så långt uppe vid öronen att jag inte hör , och bröstkorgen svider när jag tvingar ner luft i dem.  Inte konstigt egentligen att kroppen tar stryk. 

Jag har ju ständigt fly-fäkta-läget på.            För om man tar en liten rast med lugn ock ro kommer alla tankar på framtiden invällandes och oroar. 

Tankarna på all kunskapskrav alla mina 23 ska nå. 

På olika sätt...

Mitt ansvar, ihop med dem. 

Men mest mitt. 

Ett stort jävla ansvar som jag har svårt att låta bli att stressa upp mig över. 

Samtidigt som kraven hänger över mig, möter jag vardagen med små som inte ens lyssnar när jag pratar, som inte orkar hålla fokus mer än 4 minuter. Som inte förstår varför de är där de är. 

Återigen, mitt ansvar att få dem att lyssna. Att få dem att kämpa, lära ock hålla i... att få dem att förstå att regler finns för deras skull, att det är viktigt att vara en sjyst kamrat för att träna sig i att bli en bra samhällsmedborgare. 

Vi pratar om varför de inte ska sitta och skjuta huvudet av folk i ett barnförbjudet spel,  men dagen efter kommer dem med tröjor med spelet på som om det vi sagt bara var ännu ett stycke undervisning att glömma bort... 

att spela är betydligt roligare för många än att skriva en korrekt mening ock det kan jag förstå. Minsta motståndets lag....... men det gör mig så orolig eftersom kunskaper och förmågor dippar mer och mer. Och det är jag som varje år måste sätta kryssen i rutorna nått målen eller inte nått målen...

Det är inget lätt yrke jag valt... ock efter att ha sovit bort en halv dag och fortfarande har en hjärna i spinn har jag stora svårigheter att se mig själv där igen.. är det värt det? 

Är det värt all psykisk utmattning jag ramlar ner i för att jag bryr mig? För att jag vill så mycket men möter så många hinder? 

Är det värt att inte kunna ha ett liv utanför sitt jobb? Att varje dag vara så slutkörd att man inte orkar lyssna på sina egna barn hemma?

Jag har ärligt talat  ingen ork till att hitta på något efter jobbet  och det gör att livet blir en enda stor jobb-karusell där allt jag gör är att oroa mig över min otillräcklighet. 

Jag vill inte ha det så här. Och är så in i helvete trött på att bära ansvaret över det själv. Jag kan inte sluta bry mig! Jag är inte en sån person. Det är viktigt för mig att så många som möjligt lyckas . Men jag räcker inte till och måste då varje dag ta av min privata livsenergi , och tar så sakteliga slut igen.

Om ock om igen.. 

man pratar om hur viktig återhämtning är. Japp det är den. Den är A och O för människan. Men om man kört för fort för länge finns inte utrymme för personlig återhämtning utan man brakar in i bakslag och ohälsa, repar sig ock sen gör man om samma sak igen. 

Och igen. 

   Iallafall om man är jag. 

Och det är ju det jag är. 

Jag .

Jag ska göra ett sista försök nu, vila i några dagar , ställa Skalmans mat och sov klocka och testa en tid. Men om detta fortsätter så måste jag hitta något annat. 

Inte för att jag är dålig på mitt jobb, för jag tror att jag gör det rätt bra oftast..

Men för min egen skull. 

Mitt liv är ju här och nu. 

Vill jag verkligen ha det så här?