Mellanstadiet
En sak som tar enorm mycket energi i smyg, för man märker inte att ständig oro stjäl ens energi, är när ens barn inte mår.
När de kommer till en viss ålder och känslor börjar kännas på ett annat sätt.
När en vän inte längre är en vän ock lek inte längre handlar om att bygga sandslott och gunga en stund.
När ens egenskaper som hela ens liv varit en tillgång, plötsligt blir ens värsta fiende och man inser att hur mycket man än försöker så känner man att "man inte passar in".
Varje dag bär man känslan av utanförskap och varje dag känner man sig misslyckad eftersom man inte fick vara med " de coola".
Min egen mellanstadietid var sån.
Som vuxen kan jag känna mig tacksam över de tre år av ständig vaksamhet jag hade under den tiden, de har på nåt sätt gjort mig till den jag är idag.
Men jag är också väldigt vaksam mot människor jag lär känna. Litar inte på deras intentioner och tror ofta att de har en dold agenda viket gör att jag har svårt att skapa hållbara relationer.
Därför är jag extra känslig när det gäller mina barns skolgång.
Att börja fyran på en ny skola i en helt ny klass kan vara superkul. Det kan också vara supertufft. Det beror ju helt och hållet på vem man är. Men alla av oss finns, det är inte skolan anpassad för idag tyvärr .
Jag brukar tänka. "Survival of the fittest" när jag ser hur hälften av mina tomatplantor vissnar och ger upp.
Lite så är det i skolan med...
Den som inte passar in får väl anstränga sig lite? Varför ska andra behöva ändra sig för ?
Det är inte så lätt när man inte känner sig hemma, och det gör ont att tänka att barn fortfarande idag går ensamma på raster därför att det är en aktivitet som vi vuxna tänker är deras egen. En skön ledig stund som de kan använda till att ladda
sina batterier med.. men är man inte med i fotbollsgänget, eller EPA-drömgänget, eller det "coola" gänget eller så insatt i den kultur som just nu är den som "gäller" så kan man hamna i en icke vald ensamhet där raster blir en ständig påminnelse om att man inte
passar in.
Och man får ingen som helst energi av att gå och känna sig annorlunda.
Snarare tvärt om.
Jag hade förhoppningen, mycket efter att ha sett hur fin rastverksamheten är på min arbetsplats, att skolan lilleman går på skulle vara likadan.
Jag hade en övertro på att barn nu för tiden inte är som de var när jag var liten.
Men jag hade fel.
Vi har sökt hjälp för att kunna hjälpa till med humörhanteringen.
Lilleman tränar , skapar rutiner, sätter ord på ock så vidare.
Vi med.
Vi gör alla vad vi kan.
Men så kommer orden jag inte kan svara på;
"mamma, jag gör nya rutiner, jag går i gruppen, men varför hjälper mig ingen i skolan? Det är ju där jag blir så arg"
Jag vet inte vad jag ska svara.
Vad gör man?
Jag vet vad jag själv skulle göra, som pedagog med en ny grupp. Jag vet hur vi gör på min arbetsplats för att inkludera Alla, alltid.
Men jag vet ärligt talat inte hur man gör dit där mitt eget barn går varje dag.
Hur hanterar dem det faktum ( som de själva säger) att alla tuffa killar hamnat i samma klass och att klassen är den enda där man inte fått till samarbete mellan tjejer och killar.?
Hur jobbar man med den lilla klick "coola" killar och tjejer som sprider dryga kommentarer kring sig och sårar andra så pass att de väljer att byta klass?
Hur arbetar man med det man konstaterat!??
Hur ska vi hantera det som föräldrar,
All ilska byggs naturligtvis inte upp i skolan, men en så pass stor del av den att jag skulle ha sagt upp mig för länge sen.
Jag har ju den fördelen som vuxen, att jag kan säga upp mig ock gå.
Det kan inte barnen.
De är fast i en värld de inte kan påverka på annat sätt än att antingen reagera utåt eller inåt.
Jag är tacksam ändå att min son reagerar utåt.
Att han vänder sin ilska mot andra istället för att som gjorde, skada sig själv inåt
Det blir på något sätt lättare att möta en ilska än att se det som inte syns...
Nu ska jag konferera med min man om hur vi går vidare. Ska vi också be om förflyttning till annan klass?
Jag blir så ledsen när jag tänker på att mitt barn varje dag ska vistas i en miljö där man inte trivs.
Kram
❤🙏❤