Första gången
Hon är stor nu, så hon bor inte hos oss längre, vilket är helt som det ska. Men det är ändå en slags process som mamman ska igenom.
Mitt hjärta värker när jag tänker "aldrig mer" och så snyftar jag lite och tycker att allt känns tungt en stund.
Men så sansar jag mig lite, tillåter mig själv att vara rationell ock vuxen i sakfrågan.
Om hon nu skulle ha bott kvar hemma hade det varit underbart, men hon mår ju bra där hon är just nu också så det känns bra det med.
Fast på ett annat sätt ❤️
Den tanken lindrar lite. Som mamma både saknar jag det som varit och kan känna glädje över det som är just nu.
Lite dubbelt. Jag vet. Men sån är ju jag i vanliga fall med.
Men hur rationell man än är så kan man ju ändå få sakna det som varit ?
Lite iallafall ?
Eller förresten, hur mycket som helst faktiskt.
Saknar dig men vi ses imorrn älskade älskade unge !!
Kram mamma
❤️