Somedays
Vissa dagar är liksom bara lite mer utmanande än andra när de startar men kan ändå avslutas på bästa sätt så att det blir som en slags världslig balans.
Idag är en sån dag
Hade som vanligt under uppstressade perioder, missat några viktiga dokument (typ hela dagens planering) på skrivbordet en trappa uppe när skoldagen startade idag.
Jag vet att jag borde komma tidigare för att slippa stressa, men det går bara inte när jag är nödvändig på två ställen samtidigt och jag dessutom inte "kan" komma iväg förrän det "brinner i knutarna". Det går bara inte i perioder av stress...
Iallafall så löste sig allt kanon eftersom jag har världens bästa kollegor som kan rycka in och starta upp klassen om jag skulle behöva lösa något innan skolstart.
Men, så när jag kom till slut så såg en elev besviket på mig och undrade om inte jag kunde vara sjuk ett par dagar så att de fick ha min kollega som lärare istället... för då får de vara ute och leka efter lunchen...
jahopp...
Kändes ju så där för egot kan jag säga.
Sen kom nästa nederlag då en annan elev berättade att någon frågat kollegan om jag var sjuk. Kollegan svarade nej , och att jag skulle komma snart.
"fan!" Svarade eleven då.
Det blev liksom lite tufft att möta för i perioder av lite för mycket tenderar allt att bli överdrivet stort.
Men man får bita ihop .
Och stå ut med tanken att man är den tråkiga som man alltid måste göra tråkiga saker med.
Och gå vidare .
Ien annan sak som är tuff just nu är att min förmåga att tänka i förväg och att planera livet, krymper.
Det har blivit att slänga sig i bilen halv 6 på kvällen för ett skämmigt besök på Konsum, eftersom inget finns hemma att laga mat av.
Jag tycker på riktigt att det är skitjobbigt att ha adhd när den tar sig uttryck som dessa.
Jag känner mig som ett barn utan förälder och försöker verkligen att sköta allt så där PK som alla helylle-päron gör.
Men det blir skämmigt.
Dumt nog.
Att vara uppstressad gör ju även att andra påverkas, så klart och då är det lätt att få sig en känga av någon perfekt människa att "du får väl ta och lugna ner dig" eller "lillla gumman" eller min favorit då något gått fel eller sönder nånstans
: "jaha, då har dittan och dattan hänt här och där, är det Duuuuu" ock så småleende blickar mellan PK-personerna..Som alltid är lugna, aldrig gör fel eller är små gummor
Hur som helst, man måste ner i träsket ibland för att kunna klättra upp igen , starkare och större än förut.
Så det var allt tur att vi fick till en promenad bästa M ock jag. På säkert avstånd så klart och ute .
Att få umgås med någon som hon ett tag ger energi, glädje ock en känsla av att allt är som det ska. Jag är jag och det är helt normalt, för mig . Och vill man inte se andras olikheter för annat än besvär så får det väl vara så tänker jag
❤️
