Frökenmatilda.blogg.se

Huvudet molar och kroppen känns som överkörd. Fast egentligen är det nog mest hjärnmoset som gör att det känns så. 

Att stanna hemma för att vila och må bra, är en kamp. På många sätt. 

"Inte ska jag"

"Men skärp dig" 

"KÄMPA!!" 

"Vekling" 

Osv osv . 

Peppen för att må bättre är total. 

Känslan av svek mot kollegor och elever som får kämpa så mycket mer idag "bara för att jag ska ligga här och ha det bra" är så stark att jag får ont i bröstet. 

Ångesten över att någon annan orkar driva det som jag vill göra, svider. 

Någonstans där inne vet jag ju att jag måste vara hemma, ensam, i lugn och ro. Låta allt komma ikapp. Andas. Finnas utan krav.

Men det är så svårt! För man är ju så nödvändig på alla håll !! 

Men jag måste inse att jag först och främst är nödvändig för mig själv. För att jag ska hålla måste jag ta hand om mig. 

Som bilen 

Av någon outgrundlig anledning är det så himla självklart att bilen ska in på svindyr service varje år. 

Varför gör man inte detsamma för sig själv?