Frökenmatilda.blogg.se

Tröttheten är som en stor, våt, tung filt draperad runt hela min kropp. 

När jag ställer mig upp drar den mig bakåt, neråt som en varsam hand som vill säga mig något. 

Men som om jag aldrig upplevt detta förut reser jag mig och lämnar den förhatliga latheten i soffan bakom mig. 

För jag är inte trött. 

Varför skulle jag vara det? 

Nä, lilla gumman, bit ihop och gå iväg, gör det du ska, vila får du göra senare. 

Vi skojar lite om hur slitigt det var första veckan med eleverna. Hur jobbigt det ändå är att inte få ut en enda vettig rast på hela veckan. Hur trött man är efter att ha försökt entusiasmerat- motiverat- stöttat-väglett och tröstat ett 90tal mellanstadie-nybörjare.

Andra veckan var smekmånaden över och det var inte lika lätt att säga att det var svårt att få ut raster och att så många av oss hela tiden fick hoppa in för andra. 

Men ändå går det inte in i min tjocka hjärna, att den här högintensiva arbetstakten jag utsätter mig för, kommer få konsekvenser.

Återhämtning, Motion, vila, mat. 

Allt som behövs för att klara en tuff vardag sägs det. 

En speedad Adhd-hjärna lyssnar halvbra på det där med återhämtning. 

Nä, för den funkar ungefär som på de hundar "Cesar-hundprataren" lugnar i hundrastgårdem på sin farm. 

Den spinner loss, går crazy, kör på och njuter intensivt av att få hoppa hej vilt mellan alla fantastiska impulser som studsar mellan skallbenen. 

Allt är underbart och jag Är OöVErvinnerlig!! 

Iallafall tills igår

Den dagen bakslaget kommer försvinner livskraften som om någon slagit mig i huvudet med en sandsäck. 

Jag kommer inte upp. 

Och sakta blir jag medveten om att synbortfallet  som började redan i tisdags, var en signal. 

Ett tecken, från mig, till mig. 

Ett tecken som jag valde att trycka bort som så mycket annat .

Onsdag, så trött att jag inte ens kunde sitta rakt upp på lagmötet. Orkade inte ens gå igång på de dumheter jag retat mig på under veckan. Bara satt där och hängde och drömde om att få vara ifred. 

Ensam 

Bara en liten stund…