Frökenmatilda.blogg.se

Först tänkte jag att det som händer berodde på att min hjärna sakta mosats sönder av adhd-medicinen . Så mitt sätt att lösa det på var att sluta med den . Men jag insåg rätt snart att det inte har med den att göra. Att min adhd är en annan del av mig som ändå fortgår på det sätt den alltid gjort men kanske  under mer ordnade former.. 

Nästa tanke blev att det beror på jobbet. 

Stressen där, pulsen som aldrig går ner . Det ständiga påslaget av att alltid behöva vara någon annanstans än där jag är. 

Känslan av ofullkomlighet och att aldrig bli klar. 

Men nej . 

Den har jag ju också alltid haft . Det är Inget nytt under solen att jag har svårt att ta det lugnt.  Hur många gånger alla som vet bäst än sagt det till mig.  Så är det sån jag är och det är inte det som är problemet heller. 

Kanske beror mitt mående på att det är dags att byta karriär ? 

För helt plötsligt står man där, halvvägs till döden eller kanske mer 3/4 på väg dit, Och inser att om ett par decennier (oklart när i och med min låga lön) är det dags att gå i pension.. och har man som jag, valt att belöna sig med goda tankar om de framsteg ens elever gjort och endast haft det som morot i yrkeslivet, ja då får man lite skylla sig själv. När man inser att Lisa 22 tjänar flera tusen mer utan att göra ens hälften av det jobb hon borde göra som lärare (och som pucko-jag gjort i hela mitt liv) ja då blir man matt. 

Lång och trogen tjänst = idiotiskt.

Man ska byta arbetsgivare (från kommunen) för att få upp sin lön. Sen stanna borta ett par år för att sedan kunna arbeta där man vill och behövs. 

Det är säkert en del av det.

En orsak av flera andra. 

Men nej, det händer saker i kroppen just nu som är främmande. 

Utsidan förändras också. 

Jag har aldrig förr känt mig så ful 

Så fluffig 

Så korvig 

Så sliten 

Så hängig 

Så ful 

Så fladdrig 

Som jag gör just nu 

Jag tvingar mig själv att le ibland , mest för att släppa taget om det ilskna uttryck mitt ihopbitna ansikte förmedlar, men också för att slappna av i käkarna och se lite behagligare ut. 

Jag tvingar mig själv att delta i samt ibland också skapa stunder av samvaro, för jag vet att det är bra för mig. Att ddt ger mig energi och att jag innerst inne älskar att umgås med dem jag mår så bra av, men helst av allt vill jag bara ligga i soffan, ensam och ostörd och bara vara. Det är som att all lust har försvunnit . Som att allt bara är jobbigt och en extra utmaning i min kamp att hitta något som kan få igång mig. 

Jag tvingar mig själv att vara i naturen,

För jag vet att det är bra för mig. 

Samtidigt värker magtrakten av mensen som aldrig kommer. Och värmeböljor sveper av och till genom min kropp 

Känslorna svallar, eller ebbar ut. 

Ilskan slår till 

Stängs av 

Jag bryr mig sjukt mycket för att i nästa stund vara helt avtrubbad och onåbar.

Jag tappar ord. Minne. Och det är sjukt skrämmande.. har svårt att få igång saker, slutföra.  Tar inte tag i något för jag har svårt att bry mig., se effekterna av mitt avstånd. Lite som att min ADHd förvärrats ett hundratals gånger eller att jag blivit dement.

Det är som någon stängt av saker i min kropp och effekten slår till som vid ett strömavbrott. 

Sen slås elen på igen och allt börjar om. 

Jag har ju så klart läst på om klimakteriet 

Har ju nu, när allt annat är klassat  som delar som alltid funnits i mitt liv  saker jag alltid haft att brottats med,  insett att det här är den delen av mitt lev som kallas klimakteriet. 

Att det är helt normalt och att det går över .

Att man kommer komma ut på andra sidan som en amazonkvinna med superkrafter, stark sexlust och med en glupande aptit på livet . 

Men aldrig hade jag kunnat föreställa mig att det skulle vara så här . 

Att livet skulle bli som en stor massiv depression i en fluffig svallande kropp utan energi . 

Det är ju inget man får lära sig i skolan direkt. Inget man får lära sig nånstans om man inte är aktiv själv. Vilket kanske är som det ska va. Men lite synd är det . För när man mår så här kan det vara svårt att ta tag i det själv ock att orka försöka förstå .  

Men jag har lust att förstå 

Jag har min mamma som förstår ock finns där, och det är en trygghet ♥️

Jag läser, kämpar och försöker anpassa mig in i allt det nya. 

Ock samtidigt som det här är bland det värsta jag levt mig igenom i mitt liv, så känner jag någonstans långt där inne, igen mig själv från tiden innan allt som blev mitt vuxna liv började. 

Jag har hittat en inneboende  styrka att stå upp för mig själv. Att våga ta mer plats och inse min egen vikt. (Min egen betydelse alltså. inte vikten av det där fluffiga som börjat att bo runt min midja) . 

Jag känner igen känslan från henne, hon som kaxigt tog massor av plats. Som inte brydde sig om vad andra sa om henne. Som visste vad som var viktigt och som stod upp för det utan att tänka på konsekvenser eller att passa in sig i ledet.