Frökenmatilda.blogg.se

Jag hade bokat tid hos en naprapat med förhoppningen om att få hjälp med migrän, yrsel och stickande armar.  

Vi slog oss ned på var sin sida av ett skrivbord och naprapaten började med att fråga vem jag var och varför jag var där. Jag är rätt restriktiv med prat till människor jag inte känner i vanliga fall men när väl proppen släpper så gör den det. Plötsligt  fann jag mig själv  berättande om mina huvudvärk sproblem och om att jag varje år i juni tror att jag har en hjärntumör eller hjärtfel eller någon annan allvarlig åkomma. Jag berättade om att jag däckar i migrän var tredje eller fjärde vecka och har yrsel en gång i halvåret ungefär. 

Han frågade om mitt jobb, min hälsa och om jag någon gång varit med om en olycka av något slag. 

Då brast det lite för mig, och tårar började rinna. Jag skämdes lite grann , sitta där och tjuta hos en person jag aldrig tidigare mött. Men han bara såg på mig som om mina tårar var det mest naturliga i världen.  Det fanns dessutom näsdukar i en ask framför mig på skrivbordet så jag var nog inte den första att släppa taget och släppa ut känslor kan jag tro. Han fick veta om trafikolyckan jag hamnade i för flera år sedan. Hur jag fortfarande än idag har svårt att köra när det är halt ute. Hur kroppen spänner sig och "pirrar" av nervositet och stress när bilen rycker  till eller hamnar i spår och ratten drar iväg. 

Och jag insåg att det nog inte riktigt är utrett och klart inom mig, det där med att tappa kontrollen över sitt fordon och utsätta sitt barn för fara och trauma. Vi pratade om olyckan och han gav lite nya infallsvinklar till att en sådan upplevelse faktiskt kan sätta spår som påminner om PTSD. 

Ms Festis så som den såg ut efter att han haft den i händerna under olyckan och väntan på hjälp..

Dagen efter olyckan. Lilleman och jag stannade hemma för att vara extra rädda om oss en dag. Jag minns att jag hade sån sjuk oro över att behöva "förstöra" mina föräldrars semester genom att informera om att jag kvaddat deras bil.. 

Jag berättade för naprapaten om min diagnos. Om hur jag medicinerar för att orka med mitt liv, vilket är rätt dumt egentligen. Jag borde ju kanske jobba med något som inte kräver så mycket av mig. Jag sa även att jag börjat plugga. Han frågade då varför jag inte var nöjd med mig själv som det är..  bra fråga tänkte jag med.. 

När jag pratat en stund så sa han att han trodde att jag har Överkänslighet. Och att adhd och andra diagnoser bara är olika personligheter. 

Ofta klassas man som en människa med problem när man har ex adhd. Men det är inte vi med adhd som är sjuka.  Det är samhället som är . Det är mer och mer svårt stt finnas till med adhd på samma sätt som andra . Förr var det, vill jag säga, lättare att ta sig genom livet med adhd än det är nu.

 Jag är rätt trött på allt jag är och ibland vill jag bara vara som vanligt igen. Men har man en gång stannat upp och börjat resan inåt så har man. Det är bara att fortsätta framåt och beta av det som behöver göras. Men ibland önskar jag att jag vore lite mer ignorant och inskränkt. Same same hela tiden och inga jobbiga dagar.

Jag insåg under pratstunden att jag sakta men säkert kört på rakt in i ett förstadie till utmattning. Är farligt nära igen och mycket beror på att jag inte återhämtar mig rätt. Landar , andas och laddar batterierna som jag borde. Ju mer stressad och pressad jag blir desto mindre återhämtning tyvärr .Han påstod att mina spända käkar (kan man ana hur sjukt ont det kan göra att massera käkarna, inifrån?) och höfter kan ha med kontrollbehov att göra. Att jag ligger och spänner mig på nätterna är inget nytt . Jag Tuggar ihop käkarna så tänderna går sönder och vaknar ofta outvilad på morgonen. Som att jag inte sovit alls.

Hur som helst. Efter att ha tillbringat en halvtimme - 40 min på en allt annat än skön bänk, fanns det inte en enda del av mig kvar som inte knakat eller sträckts ut.  Jag kände mig som överkörd men han var nöjd. "Katastrofen" som han i början av behandlingen kallade mina spända muskler , var nu mindre katastrofal. Axlarna var inte lika spända och höften mindre sned. 

Jag fick ett korkinlägg att ha i min ena sko , för att avlasta vänster sida av kroppen, som var mest spänd och som får min högra sida att liksom dra ihop sig och bli kortare . Hoppas att det hjälper . 

Hans ord om högkänsllghet fick mig att fundera en hel del . När jag gått därifrån laddade jag ned en ljudbok "handbok för högkänsliga" och började lyssna. Efter tre minuter var jag fast. Jag har nog aldrig förr hört så mycket som stämmer så bra in på mig. Och jag kunde även konstatera att jag varken är introvert eller extrovert . Jag är båda , jag är ambivert. En ambivert högkänslig adhd -tjej med en liten ptsd i bagaget. Thats me . Och visst, helt plötsligt fick jag lite mer att jobba med med mig själv. Men det ska bli så skönt att få ta tag i orsakerna till mina problem istället för att knapra migräntabletter var och varannan månad. 

För vi är alla biologiska kemisxperiment fulla med både fysiologiska och psykiska komponenter. Om dessa komponenter inte är i fas eller kanske inte ens finns . Uppstår svårigheter . Svårare än så är det Inte. Och kan man få insikter kring hur man är ihopbyggd så kan det ju underlätta en del. 

Men mer om det en annan gång. 

Sov gott ♥️