Kollektiv mass-stress

Vi kör på .
 Som maskiner utan paus 
Utan andrum 
Utan vila 
Någon sa att en lärare är sin egen dåliga arbetsmiljö, och ja. Jag kan till viss del hålla med. 
Jag går igång 
Jag kör på 
Jag försöker gå undan när min halvtimme i tystnad äntligen kommer mitt på dagen efter 4 timmar med evigt rinnande ljud och oljud. 
Min oförmåga att hantera ljud växer för varje dag
Gör att stressen ökar 
Att känslan av otillräcklighet blir större än jag orkar ta in
Som en ond cirkel av evigt utmanande hinder att ta sig igenom, över , under eller hur man nu väljer att se på det.
Jag tystar min skrikande hjärna som ber om lugn genom att öka dosen av centralstimulerande medel. Medel som dämpar intrycken. Medel som gör dagen greppbar och gör att jag kan köra på . 
Igen 
Idag med 
Imorrn 
Kanske en vecka till 

Jag går hem varje dag med en känsla av att vilja vara ifred . 
Det är vi många som gör . 
Försöker ladda mig själv med kärleken till mina barn  min familj . Mitt hem . Mitt lugn. 
Men det räcker inte, det ständiga dränage av energi jag varje dag utsätter mig för är större än den återhämtning jag lyckas få ihop hemma. 
Igår kväll  fick jag ett flow. Jag laddade mig med en massa lektionsideer som kändes inspirerande. Jag kreerade och kände mig för en stund fullkomlig. 
Tog en melatonintablett och somnade sedan gott. 

Återkom idag  till platsen jag tillbringar dagarna på. Hang in there
Möts av frånvaro 
Möts av problem att lösa och även fast jag gör allt jag kan för stt inte hamna i den jobbiga känslan av uppgivenhet så slår den omkull mig så fort jag ser hur allt detta påverkar min omgivning 

Mina kollegor går på knäna men kommer varje dag tillbaka med ny tillförsikt och tilltro redo att se positivt på dagen . 
För vi måste göra det. 
Vi måste tänka positivt annars skulle vi  vara fler som inte kom. 
Men att ha ett positivt Mindset är inte det samma som att aldrig ge upp 

För ibland måste man ge upp. Ibland måste man säga stopp
Ibland måste man ge upp kring en situation som man innerst inne vet är ohållbar och övermänsklig 
Man måste se till sig själv och våga vara rädd om sig 
Man måste kliva ut ur ekorrhjulet medans det snurrar som allra värst
Riskera lite skrubbsår på armar och knän för någonstans kommer man till en punkt där gränsen är nådd och den är nu


Once U go down , its a long way back...

Ni  vet den där känslan när man bara vill krypa ur sin kropp. 
När huvudet hotar att sprängas och det känns som om hjärnan brinner ock sakta förtvinar. 
Känslan av vanmakt när man kämpar för att ta sig upp från golvet på morgonen. 
Med gråten i halsen ser man sin son ta ansvar för allt det hans mamma borde göra en vardags morgon. Man känner sig otillräcklig och dålig, tar sig i kragen som en "rejäl kvinna" ska och kravlar sig sedan upp för att ta sig iväg till jobbet, ett jobb vars intensitet är så tung att du lämnar det varje dag med andan i halsen och en känsla av total ofullkomlighet. 
En känsla av att aldrig bli klar. 
Att aldrig se ljuset i tunneln. 
Att liksom inte leva. 
Så galet.  
🤫
Hur som helst så är det så mitt liv ser ut just nu. 
Jag försöker tänka positivt, att andas ut det gamla och in det nya i ett slags evigt statisk Jävlar-Anamma-Mindset.
Om och om igen.
 Så jävla tröttsamt..
🤯
Hur som helst. 
Det går upp och det går ner. 
Jag vet ju det.
 Floooooow och livet går lättare. 
Pang när flowet är slut och orken 
Det är bara det att neråtdagarna blir så himla djupa just nu att jag till och med börjat tappa tron och då blir det tufft. 

Det jag tror att jag vill komma fram till med mitt gnällinlägg är; 
VAR SÅ HIMLA RÄDD OM DIG OCH DIN HJÄRNA SOM DU BARA KAN...
Utmattningssyndrom finns. 
Det är på riktigt.
Och det kan drabba dig även fast du inte tror det. Det smyger sig på och ger skador som tar tid att läka. 
Tid . 
Lång tid.
Så var rädd om dig.
På riktigt.
❤️