En söndag med adhd

Idag är det söndag och jag har fullt upp med att sortera tankarna så att de faller på plats så att säga. 


Något som är lättare sagt än gjort. 

Jag har iallafall landat i att jag ägnar mycket av min tid till att irritera mig på saker som jag inte kan göra något åt. Det är en enorm belastning som jag inte lyckats slingra mig ur än. Första steget är ju som alltid att inse att så är läget, andra steget att hitta ett sätt att inte gå igång på allt som upplevs jobbigt. Jag är så stressad på arbetstid att jag snart kommer rasa samman i en blöt pöl, stressad över saker som ändå aldrig kommer ändra sig. Men jag klarar inte av att inte gå igång, än. Men med medvetenheten som sakta sipprar in så kanske jag kan få till en ny tanke så småningom. Kanske. Jag hoppas, för som sagt, det här är Inte hållbart i längden...

Kanske blir livet lättare när medicineringen av min superaktiva hjärna börjat. Kanske, men när jag läser biverkningarna blir jag skeptisk, så mycket skit som kan uppstå istället. Så mycket ångest och kroppsliga men...  är det värt det bara för att passa in livet? Jag vet verkligen inte. Jag kommer ge medicinen en chans, men om jag sedan börjar uppleva mig själv som ett viljelöst lamm som bara är utan vare sig Ups and Downs då lägger jag av med medicinen och byter liv istället! 



Det fanns ju faktiskt en gång i evolutionen en mening med ADHD, ( enligt min mening är det så fortfarande men det är svårare och svårare i vårt intrycksamhälle att behålla lugnet då man har svårt att sålla intryck och bara ta in en del) med adhd är man ju extremt kvicktänkt och lösningsfokuserad! Förstår vad bra det var på jägarstenåldern, vi liksom anpassade oss hela tiden ock löste problemen som de kom! Vi behövde inte passa tider, planera framåt , strukturera i förväg och sånt trams, vi kunde ta dagen som den kom ock lösa problemen vartefter de dök upp! Det fanns inte en miljon nya intryck i sekunden, det fanns bara här och nu, så om livet som några bestämt att vi alla nu ska anpassa oss till skulle se ut något lite mer som livet gjorde på forntiden, så skulle vi med AdHD inte behöva äta medicin för att passa in. 

Nu vet jag att det finns andra jobb än det som jag har. Och som jag skrev tidigare, jag kommer inte äta medicinen resten av livet bara för att passa in där om det inte känns bra, nej, då får jag tänka om trots 6 års högskoleutbildning och lån hos CSN. 
Livet är mer än bara pengar, jag får börja om med ett yrke som är mer anpassat till min förmåga helt enkelt. Eller? 





En dröm är ju att på heltid får skriva böcker. Att låta min enormt kreativa sida få flöda i timmar och sedan ha en strukturell korrekturläsare som får ihop allt jag skrivit  i slutet. Det vore nåt! För jag kan kläcka idéer, jag kan hitta på lösningar men jag är helt hopplös på att slutföra saker. Alltid. 

Jag har alltid lidit av det, saknat att kunna slutföra saker som från början känts viktiga och bra. Nu vet jag att det är en oförmåga jag har. Jag känner mig enormt lättad över det faktum att det faktiskt är helt normalt för mig! Det handlar inte om dålig uppfostran eller karaktär, det är helt enkelt sån jag är! 
Kanske går det att träna bort ( men då måste man ha motivation till det) kanske kan jag få hjälp av medicinen till att träna upp den förmågan. Eller inte. Skit samma egentligen ( om det nu bara inte vore för att jag blir extremt jävla stressad av att inte bli klar med saker!) eller rättare sagt att SE saker som inte är klara. För så länge jag inte ser dem så finns de inte... 


Jag behöver bli bättre på att inte ta allt så himla seriöst. Förr hade jag roligt på jobbet. Nu handlar så mycket om prestationer och resultat att jag blir alldeles matt. Alla ska lyckas utifrån sin egen förmåga, så klart. Du som lärare ska ha koll på allas unika egna förmåga till hur man lär sig , samtidigt som kravet på slutresultatet är samma för alla. Man kan ju tänka som Eckhart att inte se på allt så himla seriöst! Men så kommer tankarna på krav och icke-misslyckande och så drar den inre stressen igång igen. 

Jag har iallafall släppt kraven på ablsout perfektion här hemma. Jag försöker strunta i att inte kuddarna ligger perfekt och att hallen är full av sand ( eftersom det inte är mitt ansvar att städa längre) men det är skitjobbigt för mig med oreda. Jag behöver ha så lite kring mig som möjligt. Jag behöver ha ordning och reda samtidigt som jag är usel på att hålla ordning... en omöjlig kombo tyvärr. 


En sak som jag mår bra av är motion. 

Det gör väl iofs alla, men att få röra på sig (hela tiden-ish) är en Lisa för själen. Att få vara aktiv ( förr trodde jag att det var en känsla av duktighet jag strävade efter) men nu vet jag att det är min älskade ADHD som ger mig den krypande känslan av ofullkomlighet när jag är inaktiv. En mycket klok och inkännande kollega sa för någon dag sedan att kanske skulle jag må bättre av att bara ta en kort rast istället för att tvinga mig själv till en kvarts meditation. Kanske är det så att jag istället ska ta massor av mikropauser under dagen, verkligen ta ansvar för mitt mående utan att skylla på alla andra att jag inte kan gå ifrån och ta en kortare rast. 

Samtidigt är jag så himla trött och irriterad på att Vissa har lite lättare att gå ifrån andra har lite mer att göra, men så har vi ju olika ansvar  i livet och även olika uppdrag. Kanske skulle jag må bättre av att bara ha ett eller tre uppdrag på en dag än det ständiga flödet av ansvar som jag har? Upp till mig att tänka klart över och upp til mig att ansvara för. De andra har andra liv och det är deras ansvar. 

Men vilken underbar värld vi skulle ha om alla hade samma känsla för ansvar. 😅


Att vara i skogen är också superskönt! Jag älskar att ströva runt där och liksom inte få in mer intryck än jag väljer själv. (Autokorrekt stavning av intryck kan bli ungturk, va?? Finns det ens ett sånt ord? Känns skumt!)  grönt grönt grönt !!! Underbart. 

Höstmörker och levande ljus är fridfullt. Tänk om man kunde ta den känslan av lugn med sig in i vardagsstressen. Vilken häftig grej det skulle vara.

 Eller så får man be om att slippa möten och andra stressande situationer där jag behöver möta människor och situationer som uppstår som stressar igång .  
Bara nu i början liksom. 
Kanske det. Eller så får jag under de möten där jag vet att energin dräneras, låtsas att jag är någon annanstans, så som jag gjorde när jag var yngre vilket gjorde det svårt att hänga med i skolan... risken är då att jag inte har en aning om vad som sagts på mötet och blir stressad av att jag inte vet vad som ska ske..

Mig själv på yogamattan, lagom utmanande  lyssnande inåt på vad kropp och knopp vill ha, det är guld. Det är frid och harmoni ❤️. Efter ett lyckat möte med mig själv på mattan kliver jag vidare i livet med en känsla av fridfull fullkomlighet! Jag är förnöjd och full av välbehag, inget kan störa liksom. 

OM jag vore motiverad att göra ett yogapass till morgonrutin så skulle jag må så mycket bättre. Tror jag.  Men förutom kaffedoft på morgonen finns där inget som kan motivera mig att lämna den mjuka varma sängen. Så är det. Och nej, det handlar inte om lathet eller så. Det är snarare ännu en ADhD- grej som alltid funnits hos mig och gett mig dåligt samvete (förr) hela livet eftersom jag aldrig lyckats bli så där duktig på att hoppa ur sängen på morgonen med ett leende redo att möta dagen. Men det vore skönt att gå upp en halvtimme tidigare och möta mig själv en stund på mattan i en mjuk godmorgon-yoga-stund! Jag ska ställa klockan tills imorgon bitti och se om jag kanske lyckas motivera mig själv till det! Kanske kan jag få till det till mig själv att det är bra så att jag lyssnar på mig själv! 


Jag tror jag slutar nu. För hur mycket jag än älskar att skriva så kräver skrivandet energi. Jag går så mycket in i det jag skriver att jag blir lite matt efteråt. Jag måste spara energi till att orka med en halvdag i djurparken med Lilleman och en vän till honom som jag av någon anledning lovat att göra... jag borde ju tänka mig för, vi arbetade med muren och trädgården hela dagen igår så jag borde vila idag. Men jag har lovat och det blir bara några timmar. Sen får M ta över och jag får dra mig undan och bara vara en stund . 

Ha en fin dag. 
Puss 

Det är bara en tanke...

Jag har tillsammans med arbetsterapeuten jag träffar varannan vecka kommit fram till att jag ska försöka kartlägga mitt liv för att se vad som dränerar och vad som ger energi. . Efter Yoga helgen i Göteborg blev det ännu tydligare att det finns två olika energisystem i mig, det mentala och det fysiska. Jag märkte det extra tydligt då eftersom jag orkade att yoga och meditera tio timmar under det dygn jag var där, jag hängde med i nästan allt som lärarna sa att vi skulle göra och det var en fantastisk känsla att få känna sig så stark som jag gjorde då. Nästan en känsla av att vara hög, kanske var det på grund av alla endorfiner som släpptes lös i min kropp. Det gav mig lusten att utmana mig själv ännu mer på yoga mattan, att liksom våga köra hårt även då jag yogar hemma i min ensamhet. . Det var den fysiska energin, sen finns det den mentala och det är där jag tror att jag har mitt största läckage... Hur mycket energi drar egentligen en tanke? Eller två? Eller hundra? Hur mycket läcker jag under en dag? .
Jag brukar försöka tänka på mig själv som ett batteri, jag vet att människor som varit/ är utmattade inte har samma "uppladdningsförmåga" som friska. När jag vaknar på morgonen är mitt batteri kanske laddat till 70 % (nu för tiden, när jag var sjukskriven var det kanske 25% ), jag är alltså inte laddad till 100 % när jag startar min dag, mentalt alltså, för min kropp är nog på G som den brukar vara.. SÅ när jag går upp har jag inte samma förutsättningar som de andra på mitt jobb, de jag tänker att jag ska hålla samma takt som, som dessutom inte har ADHD att lära sig leva med vilket i sig kan vara en aning dränerande eftersom det stundvis är svårt att styra sina tankar åt "rätt" håll.
Syftet med min kartläggning är att se var läckagen är, om de är nödvändiga och om de inte är det tänker jag att det är dags att ändra på dem en gång för alla. Tack vare att jag har tre underbara barn hemma påminns jag hela tiden om hur viktigt det är att jag sparar på min energi för att orka vara med dem varje kväll också. Det är mitt mål varje dag, men vissa dagar blir det ändå inte så och det är nog högst normalt, vi alla har ju dagar med mindre energi och orkeslöshet.. .
Tillsammans med två av mina närmaste kollegor har jag upptäckt ett stort hål i mitt energinätverk redan nu. Jag har alltid, så länge jag kan minnas nämligen lagt mig i saker som jag inte behöver ansvara för. Jag ser något som inte fungerar, jag agerar och blir på grund av det dränerad på kuppen. Inte för att det jag gör kanske är så ansträngande, det är snarare irritationen över andra människors ofullkomlighet Att lösa problemet som gör mig trött. Jag ser människor dagligen som suckar och "tar sig för pannan" över hur feeeeel något är i deras liv, människor som Aldrig inser att problemet ligger hos dem! (jag känner irritationen komma krypande bara jag skriver om det) ... Människor som bara deltar i sina liv utan att ta tag i dem, människor som upplever i stort sett samma problem dag ut och dag in utan att nånsin ens reflektera över sin egen delaktighet i det som uppstår. Jag retar ihjäl mig på dem. På hur man kan välja att leva ett liv i eländes elände utan att göra något åt det, Jag ser mig själv mer som en som ser ett problem och sedan automatiskt funderar på hur jag ska lösa det, (oftast i allafall)... Och där har jag som sagt upptäckt ett enormt energislukhål som inte ens har med mig att göra! lustigt... Jag har som strategi nu att undvika dem som är på det här sättet, jag låter dem själva älta sin skit nu, jag vänder andra kinden till och gör det jag ska göra. Det är tufft men samtidigt enormt befriande att slippa känna ansvar över andras liv! Det är upp till dem och jag lägger istället fokus på det jag ska göra.
Jag har också hittat saker som ger energi under dagarna, ett är att samtala med en nära kollega som ger så mycket utan att kräva ett dyft tillbaka. Jag försöker få åtminstone 15 minuters lunchrast varje dag, hör ni så himla dumt det låter, "försöker få", det ger mig ibland dåligt samvete att inte finnas tillgänglig 24 / 7 men jag vet ju att jag måste tänka så för att orka själv. Herregud... Alla har ju rätt till rast men det är inte alltid lärare som får till det pga av omständigheter jag inte går in på nu. På min kvart brukar jag leta upp ett ledigt litet skrymsle att lägga mig i, proppa in hörlurarna och lyssna på en meditation eller en kortare Yoga Nidra-session. Att stanna upp och vila hjärnan ger resultat i längden, även fast det kan kännas enormt svårt att stanna upp mitt i allt på dagen då medvetandet liksom skriker att det vill fortsätta vara aktiv, så ger det lugn i längden. Dagarna blir mer hållbara och lugna. Meditationer ger mig mer lugn och uthållighet, jag kan reagera utan att agera, jag kan hålla in ord som annars bara kommer...
De dagar som jag är "hög" på stress fungerar det inte så, då kommer allt, jag visar min frustration, jag är på, jag säger saker som kan verka stötande, (men å andra sidan så skulle jag uppskatta om jag fick det stödet av andra då jag själv inte riktigt gjorde det jag skulle. Jag avskyr när folk pratar om mig och inte till mig. Även fast det kan vara sårande för egot så är det viktigt att få feedback på hur man är som pedagog, medmänniska och vän, för annars kan man ju aldrig ändra på saker. )Sen säger jag i och med detta INTE att jag alltid har rätt, men när saker och ting drabbar tredje part då anser jag mig ha rätt att åtminstone säga vad jag tycker och försöka få individer att tänka om lite grann, kanske. Som sagt, att rodda med det som är mitt ansvar, (utan att för den delen hela tiden behöva kompensera upp för andra människors oförmåga att hantera vissa saker) gör att min energi räcker längre. Det är svårt! Men det går!
En annan viktig sak som jag ska ta upp med min arbetsterapeut är hörselskydd, jag läste någonstans att det kan vara ett hjälpmedel när man har ADHD, att kunna stänga ute ljud. våra hjärnor tar ju in allt, alla ljud, allt vi ser, allt vi känner, utan att kunna sålla. Allt går in. Och det finns mycket ljud på en skola. Kan jag stänga av alla bakgrundsljud kan det ju underlätta en hel del. Jag har oftast musik i öronen när jag storhandlar, det är en enorm skillnad efter en handling om jag gått med musik jag gillar i öronen istället för sorl och bakgrundsmusik som skvalar. Samma sak när jag flyger. Skillnaden på energinivå efter en lång flygtur är markant då jag haft hörlurar eller hörselproppar mot när jag i flera timmar hört flygplansbruset.. Att gå upp tidigare på morgonen är också bra för att spara energi. Lilleman blir lugn av att jag är lugn, så är det. Skulle jag försova mig ( som i måndags morgon) , så kontaktar jag jobbet och säger det. Sedan tar jag det så lugnt jag kan och försöker låta saker ta sin vanliga tid utan att stressa, för att hålla lugnet för både mig och Lilleman. Ett urladdat batteri redan på morgonen är inte ett bra sätt att starta dagen på. Det är dessutom ok att försova sig ibland anser jag, det är hjärnan som talar om att den inte är helt utvilad tänker jag..
Att möta andra människor med ADHD varje dag kräver också planering och strategier. Jag rabblar LAB LAB LAB (LågAffektivBemötande) som ett inre mantra varje gång jag känner att personen jag möter är i affekt och varenda cell i min kropp skriker att de vill reagera genom att vara lika upprörd som personen jag möter, känslor smittar ju.... Jag fokuserar på saker som kan få personen jag möter lugnare, pratar om andra saker eller bara finns där, antingen med en hand på ryggen eller med min tysta förståelse inför att personen i fråga inte riktigt är mottaglig för mina argument just då. Det klarar jag de dagar då jag själv fått (sett till att jag fått=)) tillräckligt med återhämtning och mental vila, annars är det svårt att inte själv hamna i affekt... Efter att jag mött en person i affekt (vilket händer i stort sett dagligen ) blir jag enormt trött. Det dränerar enormt mycket energi och det har jag ännu ingen lösning på. Kanske är det så enkelt som fina B skrev häromdagen, vila. Vila vila vila och åter vila, hämta upp, laga ihop, ladda genom att vila. Frågan är bara hur och när. Jag jobbar på det men jag känner ändå att jag kommit en bra bit på väg nu eftersom jag ändå är medveten om att det är så här det är! Jag har upptäckt att jag nu har börjat ladda och bibehålla energi i mitt "reservbatteri", en enormt skön känsla. Förr, innan jag blev utmattad var det en självklar del av mig att kunna pusha lite till, lite extra, lite mer, lite till, hela tiden lite till.. Nu är jag mer van vid att det inte går. Fast det gör det märkte jag häromkvällen. Jag var precis klar med maten då en nära anhörig ringde, hen ville ha hjälp att flytta en bil för att en annan nära anhörig var på sjukhuset för att kolla upp saker. Oro och tankar börjar mala direkt och jag fick sms kontakt med min anhörig som låg i ett rum på akuten i väntan på vidare undersökning. M är i Tyskland den här veckan och jag är ensamstående med mina tre hjärtan och vi bestämde oss för att åka in med äggmackor och dricka till hen som låg ensam och hungrig på akuten. Utan att tänka så mycket på vad klockan var eller så, det bara kändes så rätt att åka in. VI stannade hos hen tills klockan var nästan 21 och lilleman började bli trött, (nu var det så att han ju var förkyld och hängig så han skulle vara hemma från skolan dagen efter, annars hade jag nog inte stannat så länge hos hen på akuten) sen åkte vi hem. Jag röjde köket då vi kom hem och såg sedan på en film med J tills klockan var nästan midnatt. Nu för tiden brukar jag somna vid 22 senast, men adrenalinet i kroppen av oron och stressen som satte igång över att någon som står oss nära inte mår bra, gjorde att jag hade svårt att somna. Igår däremot så var jag helt slut, hade inte lilleman varit sjuk så att jag fick vaba vet jag inte hur jag hade orkat jobba.. men nu var vi ju hemma och jag sov middag flera gånger under dagen. Även fast jag var trött och behövde vila flera gånger så kände jag mig enormt tacksam över att reservbatteriet fungerade så pass bra att jag orkade åka in och klarade av att tänka och få ihop saker! Många saker att tänka på. Saker som tar energi, saker som ger energi, saker att reda ut, saker att skita i. en svår balansgång. Men jag är på väg, jag är såååå på väg åt rätt håll, det är befriande! Det är skönt att veta att det jag gör idag hjälper mig imorgon.
TACK alla som finns i mitt liv som ger så mycket energi och trygghet, som ger mig kraft att fortsätta kämpa och TACK alla för att ni låter mig ge till er när det behövs! TACK för alla befriande tårar och samtal om mående, TACK för att vi kan vara öppna med åtminstone varandra om hur vi egentligen mår. Hur vi egentligen känner! Jag älskar er på det sättet som man älskar något som är viktigt utan att man för den delen är kär, ja ni förstår! Ha det bäst ni underbara människor som är en del av mitt liv! Här är en bild till er.

Dagar som dessa

Alla har dem, jag vet, men de är ändå så skrämmande..Dagarna efter att man gett allt och lite till både kroppsligt och mentalt. 

Dagar då man ansträngt sig så, både till bredden och höjden och mått så bra i det man åstadkommit. 
Dagar då man inte inser att vilan är livsviktig och väldigt väldigt nödvändig för allting känns så himla bra.


Skillnaden är att har man adhd och är en utmattad person som börjar bli frisk, då är det nästan olidligt dagarna efter "bra" dagar. Det känns som om energin tagit slut, riktigt slut. Som om huvudet ska sprängas, jag brukar säga att jag har migrän för då förstår folk vad jag menar, det är extremt svårt att förklara hur det känns. 

Men jag ska försöka, huvudvärk som sagt, jag ser suddigt, ryggen värker, illamående kommer och går, jag orkar inte sitta och äta en hel måltid utan sjunker liksom ett litet barn ihop på stolarna mellan varven. Som för att kura ihop sig och samla ny energi. Jag orkar knappt se på film men tar ändå tacksamt emot inbjudan att vila en stund i Jullans säng efter maten. Det gör ont att tänka. 
Jag sover illa, vaknar mitt i natten och tusen och åter tusen tankar bombarderar mitt huvud. Drar igång all oro jag lyckats förtränga under dagen. Det är som om allt kommer tusenfalt igen under natten och allt känns för stort , för mycket och totalt omöjligt. Allt det sim känns som en piss i havet under de bra dagarna känns ångestfyllt på natten. 
På morgonen när jag vaknar känns huvudet som överkört, som om en stor bulldozer liksom manglat hjärnan och lämnat den i bitar. Det bränner i huvudet, i nacken, överallt. Det enda som hjäper är Ipren. Den liksom får mig att orka. Det är inte bra, jag borde stanna hemma och läka mig med lugn istället. Men vissa dagar, som denna, finns inte det alternativet för då stjälper jag en hel dag för massor av andra människor. Så vissa dagar måste man bara gå till jobbet och då behövs Ipren. Så är det. 
Jag lär mig sakta. 
Kanske kommer jag kunna balansera bättre redan imorgon. Kanske kommer jag kunna vila fast jag är i flow. Kanske. Eller så får jag tvinga mig själv till det. För att jag måste om jag inte vill bli "sjuk" igen.  
Jag måste också sluta jämföra mina prestationer med dem runt mig. Alla de som inte har adhd. Som inte varit utmattade. Jag är jag och jag måste tänka Good enough. Jag måste låta min hjärna vila vissa stunder då alla andra orkar en bit till. Jag måste lära mig att stänga av och jag måste bli bättre på att inte lyssna... 
jag tränar på det ....