Balansera mera ..

Det här med balans. 
Det här med att försöka finna energibalans och att lära sig av alla misslyckade försök att upprätthålla den leder ju ingenstans kan jag tycka. (null)
Att kunna lära sig av sina misstag och därifrån bygga vidare på livet verkar inte funka på mig....😩
Helgen som gick var en skön sådan. 
Den  började med en mysig fredag hos mamma och pappa med god mat och fina samtal. (null)

(null)
Som följdes av en hel förmiddag med yoga på Villa Fridhem som skapade ett sådant lugn i mig att jag gick ner som i dvala resten av lördagen. 
Underbart        (null) 
(null)

Mycket vila blev det sedan på söndagen med då M och jag såg nästan hela serien "Haunting at hill house" på Netflix.  Så bra och så nyttigt att få vara lat och soffig nästan en hel dag... All vila och lugn gav mig en glimt av mig själv igen. Jag kände igen mig själv och den där levnads glada tjejen som orkade saker, en gång i tiden och det var så himla underbart! 
Att få en liten paus i  läkandet och att slippa dimman som trots alla framsteg förbi svårigheterna en utmattning kan innebära, ligger kvar som en hinna av olust och svårtänkhet är så stort att det inte går att förklara.
Det lilla andrummet fick mig stt inse vilken himla tyngd det är att dagligen leva med psykisk ohälsa och Adhd. Den lilla glimten av hur livet var innan gjorde min dag. 
(null)

(null)



Sen kom dagen idag.
Måndag.  
Jag började dagen med ett möte i Yoga-studion där vi pratade om barnyogans framtid. 
Sen for jag ock S till Jursla för att skriva planeringar med H.
 Mysigt det med, men att planera - skriva och tänka tillsammans i grupp är så himla jobbigt!! 
(null)Så på vägen hem började jag må konstigt.
Det är svårt att beskriva, det bästa kan säga är att det llksom "bränner" bakom pannan.  Jag  blir enormt trött och förvirrad och måste gå och lägga mig i ett mörkt rum utan ljud och liksom samla ihop mig igen. 
Jag vill bort från mitt huvud och andas lungt igen. 
Jag vill känna mig glad och lätt i sinnet men huvudet molar och känns jobbigt. 
Som om jag överbelastat det på något sätt. (null)
Vilket jag troligtvis just gjort. 
Så om jag tänker att jag ska lära mig något efter de här tre dagarna så skulle det i så fall vara att 
  • Möten med planeringar av högst abstrakta ting där jag behöver nå ett resultat är energidränerande
  • Att inte äta mat på bestämda tider är energidränerande 
  • Att äta smörgås till lunch bygger inte tillräckligt med energi för mig
  • Att yoga , utföra  pranayama (andningsövningar) och meditera ger enormt mycket lugn ock energi 
  • Att slippa köra en fredag ger energi
  • Att 18 mg medicin räcker ca 3 timmar och att när den sedan går ur kroppen så känner jag som ett busigt barn. Det är en utmaning att stanna kvar i lugnet på yogamattan för jag får sån lust att ställa mig upp och kanske testtrycka knapparna borta. vid handikapptrappen istället! 
Nu gäller det att komma ihåg vad jag just lärt mig så att jag kan använda mig utav det imorgon igen.  Jag funderar på att köpa en fin skrivbok att börja anteckna mina betraktelser i. Den kanske kan bli som "the holy book of Matilda" eller nåt! 
Fast då måste jag ju först  köpa den
Sen se till stt använda den 
Komma ihåg att läsa i den om jag nu av en händelse skulle minnas var jag lagt den
😅
(null)
Nu ska jag sova för imornn ska några av oss i familjen åka på spa. Med husbil. 
Vi får hoppas att de släpper in oss och att  husbilen håller oss varma i stormen.
(null)
Har packat lite det allra nödvändigaste inför resan. 5 olika alternativ till middagen på herrgården i morgon kväll och 4 olika bikinis beroende på vad jag känner för att ha på mig..
Godnatt 

I adhd-landet

Tiden går. 
Som strömmens forsande vatten rinner den snabbt fram. Så snabbt att jag knappt hinner med. 
Jag är ständigt i valet och kvalet om jag ska GRITTA sönder mig själv till små bitar eller om jag ska lägga mig platt utmattad ner och bara ge upp. 
Finns inget däremellan ...
Jag kastar mig själv mellan 
(null)
Små andningspauser mitt i allt....
(null)
Till smörgås i bilen på väg från Barnyogan som är direkt efter jobbet, in till stan för skrivarkursen vid sex.
Det finns ingen gråZon.  Inget mittimelllan. Inget lagom i Adhd-landet. 
Jag kör på,  landar, kör på , landar om och om igen.... (null) 
Vi var hos min lillebror i helgen.
Han är så klok. 
Han är liksom jag väldigt snabb på att ta tag i saker, lösa problem. Att gå all in och nörda klart. Men en stor skillnad är att när han blir trött så vilar han. Pang bom  så kopplar han ner och sover en stund. 
Det gör inte jag. 
Jag kör på. 
För i Adhd-landet är det svårt att hitta bromsen. 
(null)
På jobbet vimsar jag runt bland mina högar.
Sätter in rätt sak i rätt pärm men har sekunden senare glömt bort vilken pärm som var den rätta. 
Och hittar jag den rätta pärmen är det inte säkert att jag längre minns vad 17 jag skulle ha i den. I den utmattade adhd-hjärnan är det så ofta kaos. 
Så ofta oreda. 
Det stressar mig enormt... 
jag vet inte hur många timmar som går åt till att försöka komma ikapp saker som ALDRIG blir klara....


(null)

Mitt i allt kaos. 
Mitt i all andnöd.
Så försöker jag tänka positivt .
Ha ett Good Mindset.
GRITa lite. 
Peppa mig själv
För det är ingen ide att gnälla och gnöla. Det är inte konstruktivt alls, I Know., det värsta som finns är bakåtsträvare som bara ser problemen och aldrig lösningarna.
(null)

Men Om jag fortsätter att peppa mig själv,  forsätter att tänka positivt och leva därefter  och tänk om  min förmåga att vakna varje morgon med nya tankar och nya idéer , ock ett positiva jävlar-anamma humör leder till att jag ännu en gång dundrar in i den förhatliga  väggen? 
jag  vill inte hamna där igen!!
(null)
Frågan är, kan man leva i Adhd-landet och jobba som lärare på en skola som min. Eller ska man börja tänka om? Ska man tänka som man gjorde i början av terminen, att lagom till jul kan man sluta. 
Ska man fortsätta kämpa mot Goliat, i en värld skapad av andra för andra,  när man hela tiden måste kippa efter luft för att man inte har förmågan att tänka efter före, att  kunna sluta i tid, att reda ut allt det där som de andra gör. Som de orkar sitta och diskutera i timmar på lärarmöten medan min hjärna har fullt sjå att ha koll på var jag är och vart jag ska. Att intensivt försöka lyssna på vad som är viktigt att lyssna på ock kanske till ock med ta in varför...
Ja. Vem vet 
Kanske kommer jag fram till något 
Kanske inte. 
Men så är det ju att leva i adhd-världen så jag är van..
God natt 
❤️

(null)









En skola för alla...

Det kom en dag, sisådär 3 veckor in på höstterminen med indikationer på att nu är det nog. 
Nu orkar vi inte riktigt hålla ihop längre. 
Snopet stod jag där och börjde att sakta ta in vad som faktiskt händer runt mig.
Bubblan spricker på nåt sätt.
 
Att starta upp en årskurs 1 för första gången i sitt liv innebär mycket jobb. Många extra timmar hemma på helger och kvällar. Många tankar, mycket oro 1000tals högar och en hel del förvirring. Det ingår liksom,är nog så för alla, men för mig har det inneburit att all energi gått till det och att mycket av min fokus legat där i alldeles för stor utsträckning. 
 
jag fattade hela tden att det  inte är hållbart att jobba 24/7, men jag kämpade på ändå för vad hade jag för val? Allting snurrade på,högar minskade, mail blev skrivna, planeringar genomförda och möten klarades av.
Jag ansträngde mig för att varva ner mellan varven och jag tror att jag lyckats ganska bra ändå, men jag är vuxen, jag kan själv bestämma om jag måste ta ett break, och bara den insikten gör att man orkar.
Jag kan säga upp mig om det blir ohållbart, jag kan gå till doktorn och få hjälp om stressen blir för stor och jag blir sjuk igen.... 
 Men så är verligeheten inte för våra barn. 
De kan inte sjukskriva sig från skolan. de kan inte jobba deltid, de rår inte över sina liv på samma sätt utan de är satta där de sitter och är helt utlämnade till oss vuxna i skolans värld... 
Jag vet hur det är att vara barn med ett annat sätt att se på saker än andra, jag minns mycket väl de dagar, stunder, händelser som  varit svåra för mig att greppa och förstå, och då gick jag ändå i den gamla inramade förutsägbara skolan
Dagens barn som liksom jag har svårt med perception och svårt att tolka allt som sägs, drunknar i alla begrepp vi redan från början lär ut nu för tiden. 
Alla dessa pedagogiska långa genomgångar som syftar till att lära barn lära för att sedan kunna utvärdera, reflektera och lära sig hur det gick till, snurrar till det rejält för en del barn. (och mig) , jag har fortfarande samma svårigheter.
Jag märkte det så tydligt då en kollega kom in och hade matte i min klass häromdagen. Det som var syftet med lektionen stod klart för mig redan första sekunden  då hon sa vad eleverna skull träna på för att lära sig, men syftet försvann i ett töcken då hon fortsatte prata och genomgående i detalj gå in på vad större än och mindre än egentligen betyder. Jag tappade fokus, fastnade med blicken någon helt annanstans, tänkte på något helt annat och kände mig helt lost då hon sa att eleverna nu skulle få jobba i sina böcker.. 
Jag hade hellre satt igång och arbeta direkt för att hålla kvar tråden. Och jag är inte unik, vi är flera som fungerar så och vi kan få det tufft i dagens skola, en skola för alla.
 
Mina barn har samma svårigheter tror jag, deras perceptionsmöjligheter ser olika ut så klart, hur de hanterar sina "svårigheter" är olika, men de finns där, svårigheterna att skapa en kontext, få en Känsla Av SAMmanhang. Svårigheterna att förstå sin omgivning och för varje dag som går byggs frustrationer och ilskan gror. 
Detta vet jag... 
Men ändå står jag där, på Skoljoggsmorgonen som är en sån fantastiskt kul grej och fattar ingenting.
Någon exploderar för att hen behöver gå ombytt direkt på morgonen. 
Vadå? 
Det är väl bara att gå? 
Men nej, det är faktiskt inte bara att gå. 
För OM man är en person med en alldeles egen unik perceptionsupplevelse så är det helt galet att ändra om i strukturen som man nästan efter tre veckor i skolan, äntligen börjat att få lite koll på och gå i gympa kläder till skolan.
Allt som är kul och annorlunda för de allra flesta, kan uppfattas som frukstanvärt jobbigt för vissa av oss och så står vi vuxna där på skolgården och funderar på varför någon springer runt och skriker fula ord, eller hamnar i konflikt med sina klasskamrater just en så dag, när vi VET att det är skitjobbigt med allt som bryter det vanliga
 
Jag lyckades hålla mig lugn trots allt, den där morgonen då alla barn skulle gå i gympakläder till skolan. Tackade mig själv för att jag klarade av att vara lugn (utåt i allafall) men hade noll - zero- nada- energi kvar då jag kom till jobbet. 
Som tur är så har jag världens bästa kollegor/ vänner där jag vistas på dagarna så de fyllde mina batterier så att jag orkade med dagen.
 
Jag blir lite ledsen på mig själv när jag ibland glömmer att mina barn här hemma  är unika behöver min hjälp att förstå och fungera i en skolvärld som till så stor del blivit en plats för människor utan våra unika egenskaper. 
 
Vi måste hjälpas åt att få skolan att bli en plats för alla, att verkligen implementera, cementera in i arbetssätt och tankegångar att de här barnen inte ska "anpassa sig" till skolan som skapades 1847, utan att skolan på riktigt måste få bli en plats där alla ska kunna komma och känna sig trygga, sedda och få fungera som de gör utan att känna sig fel och annorlunda.
För fel och annorlunda är en tung känsla att bära, en känsla som kan leda till att man tröttnar på livet och tappar tron på sig själv. 
och det får inte ske!
inte en enda unge ska känna sig misslyckad eller "fel" för att den går till en plats varje morgon som inte funkar som den ska, tänk dig själv att varje dag gå till ett jobb där du aldrig lyckas... Vad gör det för självkänslan? 
 
Vi har haft tur, våra barn har mött kloka pedagoger som vill det allra bästa, våra barn har fått stöd, förståelse och fått känna sig lyckade. 
för det är jag tacksam.
<3 
 
 
Men alla möter inte samma kloka som mina barn får göra, alla barn får inte en chans att bli förstådda, sedda, mötta och för dem måste vi fortsätta kämpa. 
En skola för ALLA för skolan är ett måste, så är det bestämt och då ska det också vara en plats dit alla kan och vill gå. 
en plats där alla har rätt att känna sig trygga. 
kram