Hej!

(OBS texten innehåller ock)..


Så himla kul!
Vi träffades ett gäng kollegor igår hemma hos en av oss. 
Superkul, jag har inte skrattat så mycket på länge! En del släpper loss som aldrig förr ock sånt kan ju vara kul! 
Jag (mitt lilla kontroll-troll) hade en plan för att hålla en lagom nivå hela kvällen. X antal öl, och en stor flaska Cola som skulle räcka hela kvällen. Ingen alkohol alls efter 24 osv osv.  Det funkar för mig. 




Jag har en hel del bilder med mig från igår, de flesta ser ut så här... men de ger en ganska bra bild av hur uppsluppen stämning det var hemma hos kollegan, som förresten är lika glad i musik ock dans som jag! 

Alla älskar väl en förfest med trubadur? 

Eller?
Ja lite, kanske, en låt eller två eller tre, men det är något som inte funkar asbra för mig. Jag fattar inte varför och igår gav jag liksom upp försöken att hänga med i allsången och sånt, jag talade om för någon att det är skitjobbigt att vara i trubadurmiljö. Jag kunde inte och behövde inte förklara ett dugg, hon förstod hur jag upplevde det och hjälpte till att varva trubadurupplevelsen med Spotify... min fina jordängel ...

Kön ringlade redan fram utanför discot och förväntningarna var rätt höga när vi kom dit. 80 ock 90 tals musik!! Så himla kul! Så himla dansbart!! Vi lyckades hålla ihop skaran till stor del, och vi landsortsbor hade också lyckats fixa skjuts hem så den stressen och oron hade jag kunna släppa. En fin kollega som ställer upp och kör utan att ens ha varit med på festen . En fin människa... 


Full fart hela kvällen ock jag gjorde av med massor av energi!! Det känns idag, i hela kroppen ock lite i knoppen. Men det var det värt, för det var en allt igenom trevlig kväll vi  fick tillsammans! Superkul! 

Tack alla underbara kollegor!! 

OCK till mina bästaste mello-nördarvänninor ock finaste J, Ni var sakNade!!!!! ❤❤❤. 

Det var som att förflytta sig ca 30 år tillbaka i tiden! Musiken ( och en hel del "gamla" från Jackie och annat-tiden var där!) 
Vi som var där hade superkul men jag saknade er!!! 

2 januari 2017

Vissa dagar tänker jag, så himla skönt det skulle vara att vara som "alla andra". 

Ni vet , en sån som alltid har koll. 
En sån som alltid borstar tänderna på samma badrum (så att hen slipper springa och leta tandborste när timmen på kvällen är sen och barnen är trötta). 
En sån som inte glömmer vilka tider hen lämnat in på fritids ( för vilka dagar hade jag egentligen tänkt skriva tentan??).
En sån som planerar kläder dagen innan, matchar med rätt smycken (ock därmed slipper springa runt varje morgon letandes efter kläder som känns trygga ock bra).
En sån som tänker innan. 
(Eller en sån som inte tänker alls utan bara gör eftersom så har vi ju alltid gjort. En sån förnöjd och lagom ifrågasättande människa som bara gör för att göra, typ). S
En sån som planerar sitt liv, everydamnday.
En sån som inte snöar in på tv-serier på lovet och glömmer tid och rum. 

Osv osv osv 

Men så kommer jag på hur mycket jag älskar mina impuls-moments. 
Hur härligt det är då adrenalinet flödar och inget problem känns oövervinneligt. 
Hur underbart det är att leva med känslan att allt ordnar sig. Att allt är bra. 
Hur skönt det är att ha kommit så långt i medveten närvaro att jag klarar av att lugna mig i stunder av stress. Genom andning. Genom extra toabesök ( skitbra sätt att gå undan en stund utan att människorna man umgås med tror att man är en kuf). Man kan egentligen stanna hur länge man vill på toaletten när man är bortbjuden. Ingen skulle få för sig att fråga varför man varit där inne så länge! 🤓. 

För vissa människor behöver rast i rasten. 
Vissa människor behöver annat än "alla andra". 
Vissa människor , som jag, behöver annat än "alla andra". 

Och då känns det ok att vara den som inte gör som alla andra. Då känns det bra att vara som jag är. 

Jag har dock förstått att mitt sätt att leva passar en singelkvinna utan barn så vissa förändringar har jag fått till bara för att de är viktiga för mina barn.  ( att vara en god förebild för mina barn är viktigt och såå motiverande, men inte vara perfekt, bara god.) 
Viss planering och viss struktur behövs med tre barn i behov av struktur och planering. Så som samma morgonrutiner, samma kvälls rutiner, gå upp i tid ( jobbar på det) för att barnen inte ska komma sent till skolan eftersom det kan utlösa explosionsartade utbrott av frustration åtminstone hos två av dem. (Den tredje är som jag.. full av förklaringar över varför jag är sen...). 
Så en liten mix av "Mini-adhd" och strukturerad disciplin-mamma är vad som funkar iallafall just nu. 
För tider förändras. 
Tider för med sig nytt.
Förändringar som tar tid är kluriga, akutförändringar klarar jag galant. 

Självkännedom är så skönt och så viktigt. Och när man tar sig tid att förstå sig själv, lär man sig också förstå andra. 


Har bara en liten fundering till innan jag börjar skriva på min tenta.

Det här med ord som funktionsnedsättning är ju bara en förklaring för att visa att någon inte "fungerar" i fas med rådande normer. Och vem har bestämt att just de normer vi har är rätt. 
Kanske de som lever efter "rådande norm" helg = dricka alkohol. Eller "tacos på fredag-normen"? Eller "allamåstegåiskolan"-normen där alla ska bemötas utifrån den underbara lilla individ som den är, men ändå ska in så mycket som möjligt i rådande normsystem? 

Jag tror, nu när jag ser tillbaka på mitt liv, att jag förstår att det är ok att vara annorlunda, just för att de som tror sig vara normala godtar att man är en del av "det vanliga" men på deras villkor vilket gör att man alltid kommer vara "annorlunda" ändå. 

Nej. 
Nu är det 2017 och jag anser att det är dags att ändra på saker och ting. 
Det finns bara funktionsnedsättningar om man ställer dem mot det som andra kallar vanligt. 
Om alla var blinda så skulle det vara det vanliga. Då skulle det inte kosta en kvinna i min ålder flera tusen att gå på stan, (eftersom våra städer är uppbyggda för seende kan en blind person behöva ha en ledsagare med sig och det måste hen betala för i vårt samhälle...)
I den bästa av världar skulle alla bara vara och vi skulle lära oss av varandra! 
Inte bara tro at det rätta är att lära "oss annorlunda" att blir mer som "alla andra"... 
varje människa är unik. Varje människa har något att bidra med. På sitt sätt. På sitt alldeles unika sätt. 
Man måste bli mer öppen för det. 
Leva tillsammmans utifrån det att vi alla är, inte hur vi är, utan Att vi är och sen startar vi  därifrån... 
kram 

På vägen hem

När saker är bra är de verkligen bra.
När saker å andra sidan är dåliga kan de vara i det närmaste oövervinnerliga... upp och ner, fram och tillbaka, hit och dit, varje dag en ny utmaning med en ny insikt!
Det är något jag måste lära mig leva med, iallafall för stunden som jag lever just nu.
Man blir inte frisk från utmattningssyndrom över en natt, eller en månad, eller ens ett år. Men man mår bättre på ett helt annat sätt än förut.
Så där som man mådde vissa dagar i den underbara ungdomens oskyldiga dagar!
Sen kan det bli för mycket av det goda vissa dagar och då stupar man i bakslag ett par dagar. Famlar runt i hjärndimman och försöker fästa uppmärksamheten på något man känner igen. Något man kan relatera till i "det vanliga livet".
Man går vilse på nåt sätt.
Iallafall.
Veckan som gått har varit enormt innehållsrik, fantastisk och tuff på en och samma gång! Jag har varit på Ullared med min underbara fantastiska mamma & en busslast härliga synskadade vänner och släktingar. Kul men utmanande med så mycket intryck på en och samma dag.

Vi lämnade våra vagnar för att äta lunch på en asiatisk restaurang i området. Så skönt att få komma ut från sorlet, och alla shoppare en stund.

Otroligt gott och smakrik buffé i en lugn och rofylld miljö. Rekommenderas starkt .

Lilleman på väg hem efter fritids, hämtad av syrran. Det är skönt att ha en familj där man kan hjälpas åt då det kniper...

Det gäller att hitta en balans i allt jag gör och jag känner vinningarna i att tänka efter före så ofta jag kan. Att planera så att inget oförutsett händer om det inte behöver hända... lättare sagt än gjort.

Efter en mysig yogastund på onsdagen fick vi till en stund med firande av ett väldigt lättande besked under dagen. Stenen som tyngt i bröstet så länge föll ner mot golvet i köket och lämnade ett hål att fylla med nya tankar och känslor.

Att sedan lyckas med två tuffa studiedagar på universitetet är enormt skönt. Visst . Yrseln kom och gick under första dagen där, att köra 28 mil på två dagar varav 14 i mörker är en utmaning! Men jag överlevde, och det som inte dödar det härdar som dom säger!

Nu kan man ju tänka att en tvål inte är en del av lyckliga stunder, men, då den här underbara tvålen fortfarande fanns med kraftigt rabatterat pris i affären blev jag sprudlande glad! Man får 6 stycken för vad 1 kostar i en kosmetikaaffär inne i stan!

Man kan ju också undra var rubriken på det här inlägget har med allt detta att göra? Jo från början tänkte jag lägga in bilder från igår, då jag på väg hem från en grannstad fick stanna bilen flera gånger för att fotografera vårt underbara landskap i solnedgången!

Visst är det fint! Det är svårt att fånga månen på bild tillsammans med den rosa solnedgången! Men det var magiskt vackert i verkligheten...

Efter att ha fyllt på Gyros, kyckling och kebabtallrikar tillsammans med barnen var det sedan dags att låta det positiva flödet av energi gå ut över det överbelamrade köket som liksom ropade efter mig....

Och även fast klockan drog iväg hade jag ork kvar att hämta ett gammalt fönster jag fått och lite snabbt mysa till det på verandan fram! Bort med halloween, welcome winter och lite julkänsla!