Första dan

Idag börjar M att jobba. 

Det är inte första gången han börjar jobba innan mig så jag är mer eller mindre beredd på de känslor som kommer dyka upp under dagen. 
Att vara ledig är svårt med min sorts adhd, när M är hemma är det på nåt sätt lättare. 

Förr tänkte jag att det handlade om dåligt samvete, varför ska jag ta det lugnt när han ... , men nu tror jag att jag förstår, det är svårt att vara ledig i min adhd, så är det, har varit länge och kommer att fortsätta vara troligtvis.  Skillnaden är nu att jag är mer medveten om det och kan på så sätt möta det på ett helt annat sätt. 


Så idag är utmaningen att vila/semestra lagom, plocka lite lagom och umgås med barnen som jag har min sista lediga vecka med. (Sen vill kanske inte alla av dem umgås med mig, men bara känslan av att vi är hemma tillsammans är underbar ❤). Snart är det vardag igen och då ses man inte alls lika mycket ju. 


Nu för tiden försöker jag möta mina tankar och oro med öppet sinne. 

Det är lättare nu när jag vet vad de beror på. När jag slipper tänka att något "gått fel" där inne bland hjärnsynapserna.
 När jag kan fokusera på att just det  jag har ju adhd, jag kan känna / må/ leva osv osv, på det här sättet och det är så. 
Om jag gör så här mår jag bra. 
Om jag gör så här känns det mindre bra.
I kombination med allting annat så börjar jag dessutom lära mig (av mina misstag så klart) att INtE planera in två saker (mentala eller fysiska) under en kortare tidsperiod. 
Igår, efter två dagar med: 
lunch på stan, 
kväll hos grannarna, 
picknick och beachvolleyboll med efterföljande kväll med grillning hos mamma och pappa 
och en 8 km lång rask förmiddagspromenad med bästa J, 
syntes det till ock med på mig att jag var helt slut. 
Nu kanske man inte i vanliga fall orkar med allt detta, men jag gjorde det förr. 
Jag har alltid kört 100 och kommit undan med det. 
Men efter hjärntröttheten och utmattningen som satte stopp för min framfart 2015 så måste jag tänka om och gärna tänka efter före...
Och det är ju en av svårigheter med min superkraft!! 
Ha en fin dag 
🙏🏼

Ärligt

Helt ärligt nu. Hur mycket kan man äta på en dag utan att man spricker? Äggröra till frukost, sen chokladboll, sen lunch i form av sill och potatis, sandwichglass till efterrätt en halv Marabou Crispy, sedan mat igen och till det ett litet glas rosé. Var det allt? Jag tror det men nu känner jag mig sprickfärdig och lätt illamående måste jag säga.
Annars har helgen varit riktigt bra, trots det totala råångest-tillstånd jag befann mig i i fredags. Trots min oro över det stundande barnkalaset och den hemska salstentan som sakta smyger sig närmare. Tack vare stöttning och förståelse från M (fast att mitt mående just nu är helt obegripligt för oss båda) har jag sakta men säkert lugnat min själ och fått ner orosnivån till normalt igen.
Barnkalaset gick bra. Jag bad M att hålla i det, medan jag höll mig i bakgrunden och skötte marktjänsten i köket, gömde godispåsar, serverade dricka och sånt. Det var en otroligt skön känsla att inte behöva ta ansvaret som jag alltid annars lägger på mig själv, mentalt och M gjorde ett fantastiskt jobb.
Vi hade vädret på vår sida och lilleman har fantastiskt fina vänner så kalaset blev det "bästa ever" enligt honom.
Jag kan inte annat än hålla med. Dagen efter fick jag upp mig själv redan vid 8 på morgonen. Det var premiär för utomhusyogan nere på bryggan med bästa Yoga-Jenny. Jag har svårt att gå upp och komma iväg på morgonaktiviteter, jag gillar att ta det lugnt och chilla på morgonen, men jag gillar ju känslan under och efter ett yogapass med, så jag mer eller mindre tvingade iväg mig själv ner till Sandviken där yogan den här morgonen fick bli på dansbanan under tak eftersom det duggade lite lältt.
(Bilden har jag lånat av en yoga vän, trots kyla och moln är utsikten från dansbanan rofylld och vacker). Nånstans har jag läst att man inte kan vänta på motivationen jämt. Ta det här med tandborstning till exempel, hur många av er är egentligen motiverad att borsta tänderna varje dag alltid? Jag är det inte i alla fall, men jag gör det ändå, för jag vet att det är bra för mig. Efter lunch så kom lilla Lola på besök, vi skulle vara hundvakt ett dygn. Det är ju rätt mysigt att ha en vovve faktiskt, men jag gillar inte slickiga pussar i ansiktet.
Lördagen gick i lekens tecken för lilleman som spenderade den med fina vännen L både inne i värmen och ute i regnet, lite regn gör inget när man har en picknickfilt som tak över sig.
Jag och lilla vovven tänkte gå upp till dem och titta på kojan, eller jag tänkte det iallafall, den lilla bestämda vovven höll inte med. Hon vägrade envist att gå dit upp utan vände resolut kosan hem till oss igen. Idag har jag som sagt ätit hela dagen, och suttit still, kämpat vidare med begrepp som ideationella metafunktionen, adverb, temadispositioner och annat kul... det är svårt att se ett sammanhang och greppa helheten i den här kursen, vilket motiverar mig som lärare att fortsätta undervisa som jag gör med undervisning som inte fokuserar på utantill-inlärning utan lärandet överhuvudtaget. Det känns som om utantill-inlärning är vad jag håller på med just nu och det är en utmaning eftersom jag har svårt att lära när saker och ting inte "makes sense at all", där gjorde jag en kodväxling minsann.... under tiden jag har stött och blött med inlärning och ett enormt kaloriintag har finaste M och Lilleman arbetat tillsammans ute i trädgården. De har gjort det för att jag ska få vatten till "mitt hörn" och det är väldigt fint av dem tycker jag.
Nu ska jag avsluta dagens studier, ropa in en sjungandes jordig kille, läsa en bok för honom kanske, eller bara prata och smälta alla helgens intryck, för just ikväll orkar jag, just i kväll kan jag vara mamman som jag vill vara. Mamman som orkar, som inte tappar humöret, som inte bara vill vara då kvällen kommer . Just idag är jag stark.

Lördag

Så satt vi där , på stenblocken nere vid Bråvikens kant, lilleman och jag.
Vi hade nävarna fulla med gammalt bröd som vi slängde till de vackra svanarna runt oss. De drog iväg åt ett helt annat håll dock så fiskmåsarna fick ta dem istället ...
det är en stor känsla av lugn som infinner sig då jag ser allt det vackra omkring oss.



Morgonens kyliga dimma hade lättat och det var varmt och skönt på stenarna. En båt närmade sig snabbt från andra sidan Bråviken. Min reptilhjärna reagerade blixtsnabbt på fara. Herregud! Den kör rakt mot oss! Katastroftänket var ett faktum ...
Jag såg framför mig hur den skulle ramma stenbumlingarna och hur jag skulle bli tvungen att snabbt slita med mig lilleman därifrån. Båten måste ju vara förarlös! Varför skulle den annars åka rakt mot land?? 
När den kom närmare såg jag någon stå i fören och vinka. Jag hann tänka tanken om jag gjort något man inte får?  Om det var en polisbåt eller så, men när båten nästan var framme hos oss såg jag att det var vår gamla granne som stod där, han berättade att han var ute på jobb. Han hade sett oss i kikaren och styrt åt vårt håll. 
Spännande saker kan hända då man ska mata fåglar i Bråviken!