Att stanna upp...

Dagen idag har gått i ett.

När jag vaknade var jag trött och när jag började jobba var jag trött. 
Sen piggnade jag till ock drog iväg in till stan för att möta en höggravid läkare som skulle informera mig om framtida medicin. Jag blev sen eftersom det inte fanns en parkering i närheten av mottagningen. Men det gör inget, jag intalar mig själv att det är ok att vara sen för att inte stressa upp mig i onödan. Att stressa upp mig gör mig bara trött efteråt. 

Efter läkarbesöket var det raka spåret tillbaka till jobbet. Lunch med klassen och förbereda sista lektionen för dagen stod på schemat. Efter skolslut var det möte med årskurskollegorna till kl 4, efter det ångade jag opp till yogastudion för att ha barnyoga. Veckans höjdpunkt! 

Efter den kan man ju tycka att lite vila hemma vore på sin plats, men då var det dags för kvällsmöte....

Jag kom hem nyss och var lnte helt slut. Hade till ock med lust att dra igång en del projekt som kändes helt rätt ända tills en tanke om vila kom till mig. Kanske vore det inte så dumt att lägga sig ned en stund och vila? Så jag gjorde det istället. Gav mig en stunds återhämtning. Känns rätt bra faktiskt. 

Att komma hem sent och höra springande steg på övervåningen, höra steg nerför trappan ock känna värmen från en liten en som har saknat. Som vill vara nära. Som vill ha en stund med mig, det är så fint. Det är så underbart att vara med någon som bryr sig så! Ha en fin kväll! Kram 

Min lilla.

Idag blir det vab av den lille filosofen. 

Igår när jag hämtade honom på fritids var han som en urvriden trasa med humör. 
Jag tänkte att det varit en lång dag ock försökte prata bort det lite så där som man gör. 
Det är inte så farligt liksom. 
Vilket kan vara en bra sak tycker jag. Att liksom inte ge upp i första taget..
Men så slog det mig där och då när jag såg in i hans "vattniga" trötta ögon, att nu gör jag mot honom så som jag alltid gjort mot mig själv. Jag kör på. 
Jag köööööör på rakt in i kaklet som alltid. Det finns ingen gråzon, allt är svart eller vitt. 
Jag insåg att han är likadan. Han kämpar på om jag ber honom. Han går till skolan om jag säger att han ska göra det, han biter ihop, han försöker om ock om igen. 
Vilket som sagt kan vara en bra sak, men som i vissa lägen är helt förkastligt. 
Som när man är sjuk. 
sist han var sjuk var han hängig och gnällig och trött och lite snorig. Men han kämpade på, gick till skolan ock bröt ihop efteråt för att han varit stark hela dan. Sen kom lunginflammationen. 
Jag insåg igår att jag måste stanna upp och lyssna på min lilla son. Se signalerna på att det blivit för mycket. Precis som på mig själv. Man biter ihop, man  kämpar och är så stark hela dagarna och så ibland så blir man sjuk och det är ok. 
Det är ok att vaba även fast det dåliga samvetet smyger sig på en. Det är ok med alla oroliga tankar som dyker upp; Är han verkligen så sjuk att han inte kan vara i skolan? Kan vi inte gå? Hur ska det gå för mina kollegor om jag inte är där!
Tankarna far...
Men så hör jag de djupa kruppliknande snörvlande andetagen där bredvid mig i sovrumsdunklet och då vet jag att jag gjort rätt som lyssnat på mitt hjärta istället för att låta hjärnan bestämma. 
Han ska få vila idag, jag ska vila med honom ( Hahaha!!! Eller hur....) nej, men jag kommer finnas här för honom under dagen då han behöver mig och jag ska se till att han vilar ordentligt så han blir frisk snart ock mår bättre! 

Ett år

Skriv inläggstext 

idag är första dagen sen jag började jobba heltid som jag känner mig helt slut. 

Jag orkar knappt tänka efter dagen som varit idag. Men så måste det ju få vara ibland, man är inte alltid full av ork, ibland är man tröttare eftersom vissa saker kräver mer energi än andra. Så är det ock så måste det också få vara. 
Det är ok. 
Förr fick jag panik över att inte orka mer, som om det skulle vara för evigt, som om man aldrig mer skulle orka nåt. Nu vet jag bättre, nu vet jag att så är det inte alls. 

Igår var det en form av årsdag. 

ett år har gått sedan vi i familjen testades hårt och ofattbart, alla på helt olika sätt men alla hanterade vi det. Alla stod vi pall, alla orkade vi och alla höll vi samman, förutom när vi bröt ihop, för det har vi också gjort under året som gått. Flera gånger och med olika omfattning. 
Men vi har alltid kommit igen och igår när vi alla var samlade när kvällen kom, var det en sådan ofattbart skön känsla att jag bara mådde så bra. Alla var hemma. 
Alla mådde bra. 
Alla fanns där. 
Ingen saknades eller var nån annanstans och det var så underbart. 
Livet går alltid vidare, tiden står aldrig still, den rullar på. Och tur är väl det för vissa saker vill man inte uppleva flera gånger. 

L

Nu när jag ser tillbaka på tiden som gått kan jag ibland inte förstå hur vi orkade, hur vi gick vidare. Hur vi tog oss upp varje morgon. Jag vet att jag tänkte mycket Lilleman och tjejerna, att de liksom fick vardagen att vara, vi kunde ju inte bara strunta i livet för barnen fanns ju där. Vi var liksom tvungna att fortsätta trots att ångesten, oron och frustrationen rev oss i småbitar varje vaken stund. 



Nu när jag ser tillbaka på allt som hänt under det sista året känns det som en evighet har passerat. Så mycket har hänt, så många nya saker att ta in, hantera, lära sig om. Förstå eller inte greppa alls. 

Så mycket att jag liksom blir alldeles ödmjuk inför oss som var så starka. Som orkade igenom allt, som vågade ta hjälp av andra för att orka. Som stöttade varandra mitt i allt som bara var för mycket att hantera vissa dagar. 
Det är med lugn jag tänker på dagar med så mycket oro att jag borde ha gått sönder men som ändå blev kvällar. 
Det är med kärlek och tacksamhet jag tänker på alla de som fanns där med en kram och några kloka ord när allt kändes för mycket. Som stöttade trots att de inte heller riktigt förstod. 
Man vet aldrig riktigt hur stark man är, förrän att vara stark är det enda alternativ man har.... 

Ett år. 
Tänk. Det har redan gått ett år.