NU

Just nu, precis just nu när jag tillbringat en dag på jobbet med mycket saker att hantera och ta intryck av, varit två timmar på BUP med föräldragruppen ock nu landar i soffan i väntrummet på mottagningen där mitt mående ska granskas och utvärderas, så känner jag mig helt lost långt där uppe i det blå. 

Jag har noll koll på läget och inte en aning om vad jag ska säga. 
huvudet bultar av trötthet men också av smällen jag fick efter att bokstavligen ha gått in i väggen igår.
Eller glasdörren om jag ska vara helt korrekt. rakt in i dörren på jobbet så att skinnet på näsan sprack. 
Jag är lika blå på näsan nu som jag känner mig uppe i det blå. 
Jag vet inte, kanske är det redan för sent att hejda. Kanske kan jag dra i nödbromsen och få hejd så att livet kan dra igång igen? Jag vet lnte. 

Det är jobbigt att inte veta. Skitjobbigt. 

Ena delen av mig vill krypa ner i en skön säng och stänga av tiden en stund. Den andra delen vill upp på barrikaderna och slåss vidare. 
Det vore så mycket enklare om man bara kunde bestämma sig för hur man egentligen mår. 

jag behöver stanna upp, så långt är jag med. Återhämtning finns inte på kartan så att säga. Jag har ett heltidsjobb på jobbet ock ett hemma. Precis som alla andra. Men just nu är det ingenstans att landa nånstans. Jag irrar runt och gör fel hela tiden. Är en pissig pedagog , mamma fru ock mig. Jag kan inte tänka, känner mig helt loj och har svårt att känna glädje inför något. En hemsk känsla. 




Så 

Så imorrn ska jag kontakta någon för att diskutera vidare för en hållbar framtid. Gillar inte det. Vill vara som jag brukar och må som alla andra 🙏🏼

Vad är väl en bal på slottet..

Ikväll är det stor fest inne i stan. 

”Alla” ska dit, (förutom några fina kollegor som liksom jag får stanna hemma) och här ligger jag med bultande huvud, varma kinder och värkande öron. 
Jag tycker så fruktansvärt synd om mig själv och väntar febrilt på minsta lilla känsla av välmående och energi. 
Jag vill inte må så här, jag vill inte inte orka. 
Jag vill må bra.
Jag vill 
Men så är det inte. 


Jag har hållit i ock hållit ut lite för länge, igen. Gått igång och kört på, ansträngt mig och kört på utan återhämtning nånstans. 

Att jag aldrig lär mig.
Att jag efter en vecka med Ipren ändå inte inser att jag lnte varit tillräckligt rädd om mig. 
Jag förstår lnte hur det kan bli så här.
Det kan ju vara så att jag har ”fel” jobb” som min arbetsterapeut tänker. 
Att jag borde leta upp ett jobb som har med hälsa och vuxna att göra säger hon samtidigt som jag ser 6 års högskolestudier forsas ner i avloppet. 
Men hon har en poäng. 
Jag går så in i det jag gör att jag går isär. Till slut. 
Suck ☹️


Jag vet ju att det finns sanning i det hon säger, men det känns ändå så bittert. 

Så jobbigt och svårt. 
Dessutom har jag ju enormt skitsvårt med förändringar. 
Jag hatar att stå inför dem men klarar oftast av dem bra då jag genomfört dem. 
Men förändringar är så läskiga. 

Jag har verkligen försökt med planeringsblock, olika färger för olika aktiviteter, olika lika olika lika blandas i en helt galen kakafoni av ord. 

Tills världen bara snurrar och gör mig virrig och trött.

Hon påminde mig om att vi med adhd har lätt att bränna ut oss, hon gjorde mig också medveten om att har man en gång varit utbränd kan man lättare bli det igen. 

Så nu ligger jag här och tänker på allt jag kunde ha gjort annorlunda för att orka. 
Skuldbelägger mig själv för att jag lnte andats tillräckligt rätt och mediterat tillräckligt mycket. 

Gaaaaaah

Men men . 

Nu är det som det är och jag kan bara gilla läget och vila ut hjärndimman under ett par dagar. Hoppas att det lättar och att jag snart kommer ikapp mig själv igen så att jag slipper må så här.

Kram 

Utmattad en onsdag

Idag är jag trött.

Så själsligt tom och trött trots att dagen varit rätt bra och lagom fartfylld.
Jag vet att det beror på dagarna som varit innan, men som vanligt hjälper det inte ett dugg att tänka så. Utan det är mer bara ett konstaterande ATT det är så. 

Vid hemkomst idag hade jag kryp innanför skallbenet. Som om små små kyliga eldar tänts runt omkring där inne. Jag exploderade på någon som precis tappat sitt humör. Jag orkade inte hålla emot utan for ut med all kraft då personen ilsket for omkring framför mig i hallen. 

Jag har lagt för mycket energi på saker den senaste tiden och då funkar inte normaliteterna alls. 
Troligtvis känns det likadant inom min ilskna familjemedlem. 

Det enda som funkar i såna här lägen är vilande yogapositioner som t.ex Viparita Karani, (benen upp mot vägg). Inget stillar så bra som yoga. Kuddar och täcken i en enda stor värmande gosig hög kan också funka. Och lugn. Tystnad. Inget. 

Min arbetsterapeut visade oro igår då vi möttes. Det är nog så att människor runt mig känner av min stress, vissa kan tala om för mig hur jag mår även då jag själv inte är medveten om det. 

Hon påminde mig om att andas lugnt. 
Hon pratade om vikten av vila. (Jag vet...) men i flow är man unstoppable! Man klarar allt hela tiden .... tills det tar stopp. 
När hon så mötte mig med oro för mitt mående igår så höll jag på att bryta ihop, kände tårarna komma lite i ögonvrån och det är lite oroväckande för det är liksom första signalen på att jag faktiskt inte mår så bra just nu.
Jag har kört på lite för hårt lite för länge för mitt eget bästa och blivit dränerad på kuppen. 
Det är inte lätt att bränna ut sig, men det är inte svårt heller om man en gång varit där. Batteriet blir liksom aldrig helt uppladdat längre, max 75% skulle jag tro.
Så om man kör på som vanligt, som man gjorde innan man blev sjuk, så dränerar man sig ganska ofta,  till och med varje dag, och då tror jag att batteriets livslängd kortas ner. 
Insikten igår, då en människa på riktigt visade omsorg och oro över att jag inte är rädd om mig, var tung men samtidigt nödvändig. 
Är man febrig, magsjuk eller har nån annan sjukdom så stannar man hemma. 
Är man yr, har huvudvärk, illamående, illa mående eller annat kropppsligt tecken på att hjärnan inte orkar, då jobbar man på om man är som mig. Man tar sig i kragen knaprar Ipren mot huvudvärken och omeprazol mot magen, men man stannar inte hemma för man är ju INtE SjUk! 
Fast igår när jag fick frågan varför jag går till jobbet när synen är dimmig av mental trötthet och jag är så utmattad i sinnet att jag knappt håller ihop, så fick det mig att fundera. 
Fundera på vad jag håller på med. 
Fundera på att under tiden jag jobbar så himla mycket med att jag ska passa in i livet jag nu valt att leva, glömmer bort att vara rädd om mig.
Jag har förträngt hur det gick sist eftersom det är så min hjärna fungerar. 

Jag var hemma i nästan ett år och kan ändå inte fatta när jag är på väg åt fel håll igen. 


Jag har jobbat med anspassningar i hela mitt liv. Jag ser andras problem ock anpassar runt dem så att livet ska rulla på för dem. Så att de utmanas lagom. 

Så att de lyckas så ofta som möjligt.
Men jag klarar inte av att göra det med mig själv. Det är väl det som arbetsterapeuter och psykologer och läkare ska hjälpa mig med nu. Det är bara det att min hjärna i såna här tider inte är mottaglig. Den har stängt ner de exekutiva funktioner som jag behöver för att kunna tänka rationellt och ta rätt beslut i stundens hetta.... det är inte lätt att stötta andra och reda i andras konflikter när man själv har lust att bara skrika rakt ut så fort något går en emot...  jag är som ett litet barn i tankarna och inte mycket fungerar som det ska.
Men!!! 
Nu är ju inte allt skit och mörker ändå. 

Ett nytt liv har nämligen kommit till vår släkt inatt. 

En ny liten person som vi ska få lära känna så småningom, även fast jag helst av allt bara skulle vilja rusa dit för att få känna känslan av den lilla nya och hennes fina föräldrar!! Men så tänker jag att det nog kan vara skönt för dem att få landa lite innan vi stormar in. Jag längtar galet efter att få stifta bekantskap med henne och även få en ny form av relation med hennes mamma som funnits i mitt liv i 21 år nu. En tjej som är väldigt viktig för mig ock som nu blivit mamma för första gången.❤️❤️❤️