Alla dessa tankar 💭 4. - ”jag kommer dö!!”
Eller inte alltid förresten, ska jag bara åka omkring här på orten är nog det värsta som kan hända att jag hamnar i ett dike eller i Bråvikens svarta vatten. Och där kan jag ju ta mig upp ifrån.
Nä.
Dödstankarna kommer bara när jag åker på motorvägar, i regn eller snö oväder och när det är mörkt ute.
Jag kör i princip aldrig om när det är mörkt ute, vilket gör att det kan ta lång tid att komma hem 😂. Men jag tar det hellre lugnt än blir rädd. Rädslan kan vara tuff att hantera.
Älskade det
Nu är det mest en pina.
Min bil är en trygg bil, den är en bil jag känner mig säker i, den klarar en krock och den skuddar oss däri om vi hamnar i ett dike. Men den har alleles för breda bakdäck för att den lydigt ska följa alla vägars svängar och rakor. De breda däcken liksom
fastnar i spåren på spåriga vägar och först blev jag livrädd när det hände. Det är nämligen exakt samma känsla jag fick när jag tappade kontrollen över och körde min mammas bil in i räcket på motorvägen för några vintrar sedan.
Ishalka och en bil utan någon som helst antispinn gjorde att olyckan var ett faktum. Och den har satt sjukt djupa spår i mig.
Jag som aldrig var rädd för nåt!!
Jag lovade att träna på att köra husbilen också, så att M slapp köra alla tusen mil själv. Men om min bil "vinglar" på vägarna är vår mastodont-husbil tusen gånger värre. Jag förstår inte hur människor frivilligt kan tycka om att köra husbil.
De är ju så vindkänsliga och stora….
Det här lovet har jag iallafall kört väldigt mycket bil. Och jag märker att ju mer jag kör, ju mindre rädd blir jag. Idag körde jag först till stan, sen vidare till Linköping. Så det blev väl ca 12 mil totalt idag. Lite stolt över att jag klarade det
utan ett enda stresspåslag…
Jejj!
Så nu känns det inte helt omöjligt att söka jobb nån annanstans än på orten där vi bor. För jag kan ju faktiskt köra utan att dö varje gång !
😂
🥰
Kram