Bakslag

Jag blir lika tagen på sängen varje jädra bakslag jag får. Mår bättre och bättre ett tag, sen smyger sig en lömsk huvudvärk på tilllsammans med en känsla av tryck över hela kroppen . Jag blir förvirrad och känner mig liksom överkörd.

Så kom det sig att jag smsade med två vänner i morse och så kom det liksom bara fram. Som om jag bara väntat på att få en chans att prata om det, ock jag förstod att jag har ett bakslag. Det är inte direkt konstigt efter alla underbara kvällar vi haft den senaste veckan med goda vänner och våra närmaste. Det tar så mycket energi att ha kul! Och jag glömmer det varje gång.

Och tur är väl det.... Annars skulle jag nog gå och gömma mig under täcket ... Det känns rätt ok nu , är inte lika arg på huvudvärken som jag var nyss. Känner mer vördnad över min kropp ock knopp som säger stopp. Som ger mig kroppsliga symptom för att få mig att lugna mig. Så nu blir det superrandiga dagar med mycket aktiv (planerad) vila och stillhet!

Mitt nya jag, på väg tillbaks från utmattningssyndrom !

Det är sådan skillnad på hur jag fungerar den här sommaren jämfört med den förra året. Då orkade jag knappt tänka tanken på att umgås med fler än nödvändigt, nu tycker jag att det är supermysigt att vara och prata och umgås.

Jag håller på och skriver ett utkast att skicka in till en bok som Emma Holmgren, författaren till Våga vara rädd, ska ge ut. Tanken är att samla 20 personers berättelser om sin utmatttning. Vi är ca 45 stycken som anmält intresse , så det finns en chans att få komma med. Men risken är lika stor att min historia inte gör det. Men ibland är ju själva resan målet, det finns en mening med att sitta där vid datorn och låta fingrarna fara fram över tangenterna. Jag håller på och sammanfattar något som stundvis varit helt obegripligt och svårt att ta in. Och det känns så bra att jag nu kan se tillbaka på tiden som var som en bit av min historia. En del av mitt liv! Och det är den egentliga vinsten i mitt skrivande. Att skriva för att läka, så bra!

En bild jag lånat från M. Utsikten i vår djurpark är stundvis såå vacker!!

Min kusin från Skåne är på besök hos mina föräldrar. De kommer varje sommar för att besöka djurparken och bor då hos mina föräldrar. Förra sommaren orkade jag inte med att åka dit för att umgås. Men i år åkte vi dit. Lilleman var spänd hela dagen inför att träffa sina sysslingar längtade, och han kom så väl överens med dem att han sover över hos mormor och morfar inatt. Helt frivilligt. Min bror, M , L och lilla J är också där på besök så det är fullt hus! Mamma berättade att han gärna ville hjälpa till med att ta hand om sin lilla kusin också.

Han frågade innan om det var okej att han sprutade lite lackfärg på den gamla cykeln.... Det är tur att vi inte ska lämna tillbaka den till J...😂

Tölpar, fransmän och annat folk!

Vi var på väg över vägen vid Djurparken då mannen i bilen som precis passerat oss, la tid på att veva ner sin ruta, skrika åt oss att övergångsstället minsann "ligger där borta" samtidigt som han pekade med en ful gest. Jag kan inte annat än le åt såna saker, att folk liksom väljer att lägga energi på ilska. Lika fascinerad blir jag också varje gång jag möter en ilsken människa eftersom de verkar tro att det är helt ok att skrika vad sjutton de vill, bara de får ur sig det de vill ha sagt. Att man tror sig ha rätt att behandla andra så? Det är ett mysterium tycker jag. Hur som helst, en tölp, så kan man väl beskriva honom. På dopet och i Djurparken igår umgicks vi med min bror, hans flickvän, min fina lilla brorsdotter samt deras vänner från Frankrike. För min svägerska har den här helgen varit underbar då hon kunnat prata med människor på sitt eget språk hela helgen. De franska orden klingade genom Kolmårdskogarna, det är ett vackert språk. Hur som helst, jag kan bli lite lätt spänd i situationer då man inte talar samma språk, det är ibland svårt att höra vad en fransman / fransyska säger då de talar engelska, men det funkade ganska bra ändå. Det var så intressant att höra hur de hamnat här i Sverige, att mannen, M, vill bo i ett kallare land. Att de flyttade innan lilla A föddes, födde barn i ett främmande land och har planer på att bo här istället för vackra varma Frankrike och att de båda har fått jobb som forskare här. Vi lärde varandra lite ord, mest jag till dem, för de är verkligen taggade att lära sig svenska, jag lärde mig "mouche" och "gedd", vilket är fluga och geting, det sistnämnda var högaktuellt igår då det formligen vimlade av gedds i djurparken igår. De var båda superlugna människor, inte mycket verkade stressa upp dem, vilket märktes då jag fick äran att hålla deras tremånaders baby medan mamman åt. En geting landade då mellan hans ben och jag blev livrädd och skrek till, och försökte skydda babyn medan jag med andra handen försökte vifta bort getingen. Mamman såg lugnt på oss och berättade sedan att hon fått två getingstick på morgonen då de ätit frukost hemma hos mina föräldrar. När vi skulle skiljas åt på eftermiddagen ville jag säga hejdå ordentligt och krama om dem så där som jag gör. Det franska sättet är luftkyssar, en på varje kind, vilket jag förvånat insåg att jag glömt bort. Min svägerska och jag vi kramas bara nu för tiden. Kanske är luftkyssarna bara i början av en bekanstskap? Hur som helst, helgen har varit rik på upplevelser, jag är fylld av nya erfarenheter, nya bekantskaper och känslor. Som att få träffa människor från andra kulturer, bli fadder åt en brorsdotter, träffa min bror och svägerskas vänner. Vara barnvakt åt lilla J medan mamman och pappan åkte wildfire med lilleman och M. Hålla en fransk bebis, nästan krama om en skräckslagen 15årig pojke eftersom jag trodde att han var min brors barndomsvän, (han ser på pricken ut som sin pappa i den åldern, men jag hann stoppa mig, eftersom nånstans där inne insåg jag ju att 20 år senare kan han ju inte se likadan ut.)... Som aa fascineras av hur mina föräldrar alltid så självklart, öppnar sina dörrar för alla, ställer upp, gör, och hjälper till. Jag älskar dem så mycket! Hur underbart det är att se mina barn tillsammans en hel dag, hur de och M ställer upp, hjälper till på sin kusins/ fadderbarns dop, det är lycka! Jag är rik på erfarenheter, känslor och insikter, för det är jag tacksam! Nu blir det planering av resterande semestertid med färdigställande av altanen, ledighet och samvaro. Ha en fin dag!