Jag är en snart vuxen, 51årig tjej som älskar att skriva! Mitt i mitt liv tog det stopp och jag gick in i den berömda väggen (som jag inte ens trodde på). Några år senare har jag nu en ADHD-diagnos som förklarar en hel del av mitt mående genom livet. Nu tittar jag framåt med huvudet fullt av klokhet som jag ska försöka använda mig av.
Det slog mig i en stund av stillhet i morse, att det är inte konstigt att man inte alltid orkar med.
Jag har fått roller jag inte kan hantera både på jobbet och hemma.
Vem vet egentligen hur man möter ett barn med neuropsykologiska funktionsnedsättningar, jag menar redan från början vet hur?? Ja man kan följa sin magkänsla, lägga kraft och energi på att försöka förstå, försöka få vardagen att fungera, men där hör man ju själv att det finns en orsak till att föräldrar till barn med diagnoser ligger i riskzonen för att bränna ut sig.
Där andra föräldrar handskas med "normala utvecklingsnivåkriser", får vi np-föräldrar dubbelt eller tredubbelt så mycket att handskas med, man ska dessutom försöka bena ut VAD som är en utvecklingskris och VAD som är en svårgighet.....
Har man som förälder tur så får man hjälp av människor som vet mer om det, samt en bra kontakt med barnens skola som förstår och kan göra anpassningar..
Och där kommer nästa dilemma.
Skolan håller på att anpassa ihjäl sig, den ena individen efter den andra har speciella behov som måste mötas på ett visst sätt, det är alla barns rättighet. svårigheten är bara att få skolan att fungera på det sättet. Så som det är nu ska alla inkluderas på ett eller annat sätt och det är en fin tanke tycker jag. Det är bara det att ett barn som av olika skäl inte klarar av att vara i skolsalen, kan må väldigt dåligt av att vara där, de klarar kanske inte heller av rasterna med andra glada springande låtande barn som mer dränerar energi än ger energi..
Så hur ska vi göra?
När jag var liten fanns lillklasser, klasser dit elever fick gå som inte klarade stora klasser, röriga miljöer eller så. Jag känner idag, som fd utmattad på väg tillbaka att jag skulle behöva vara i en sån klass.. Jag tror många elever idag behöver det, varför vet jag inte. men kanske beror det på det ökade informationsflödet som pågår dygnet runt? Kanske på att våra hjärnor är formbara men också statiska till viss del, kanske är den delen av hjärnan som behöver lugn, stillhet och återhämtning inte lika formbar som inlärningshjärnan? Kanske är bristen på återhämtning den största boven i dramat?
Lektion ett, 1 h och 20 min, full aktivitet i hjärnan, rast, 30 min, då ska du helst vara aktiv, utomhus, leka, vara social trots att det inte ger någon återhämtning alls ( för vissa barn vill säga..), sen lektion igen, lunch i pratglad miljö, rast ut och lek "Nämen Ferdinand varför sitter du här? varför leker inte du och stångas som alla andra tjurarna?`" =)
Sen en sista lektion innan frita tar vid eller om man går hem och varvar ner.
Det är för vissa barn full rulle hela dagarna och det tror jag kan vara en anledning till att vi behöver anpassa mer och mer . Men vad vet jag, jag är ju bara lärare, varken kurator, psykolog eller psykiatriker. Även fast det känns som om jag
