Nu börjar det närma sig.
Jag ser på hösten med blandade känslor.
Kommer så klart sakna dagarna som bara var mina, men samtidigt är det enormt skönt att slippa all studieångest och krav på att sätta sig in i, klara av och reda ut det som studierna innebar. Jag ska jobba heltid på samma ställe. Ja till ock med lite mer än heltid eftersom lärare arbetar 45 h/ vecka + att jag ska fortsätta som yogaledare ett pass/ vecka. Jag hoppas att hjärnan kommer orka med. Men det är ju bara att prova ock se, går det så går det. Men det måste till ett par steg på vägen för en hållbar utveckling av mig själv. .....
Jag skulle behöva göra en livsplan för hösten. En, "nu ska du göra så här"-plan över veckans alla timmar... jag får be mina vänner om hjälp med det. De har sån förmåga att tänka så som jag inte klarar av. Jag har redan börjat genom att snott en veckoplaneringsmall-idé av C, där varje veckas viktiga tider kommer att stå.
När jag sedan lyckats med att lokalisera årets planeringskalender med halvårsöversikt så ska den också börja fyllas på med allt som redan är planerat! (Jag var mäkta stolt över mig själv när jag häromdagen lyckades få det stora arket att sitta kvar på tvättstugedörren... när jag sedan började fylla i den stämde ju inte datumen alls, det är ju förra årets kalender)... att ha en översiktskalender på en vägg tror jag kan vara bra för mig och min familj.
Att planera in ledig tid är också ett måste. Att lika naturligt som tandborstning varje morgon och kväll lägga in tid för yoga, meditation och egentid (som jag ska lägga på att läsa ock skriva) är ett måste.
I min adhd finns inte utrymme för "icke-planering" eftersom jag så lätt följer minsta motståndets lag och gör det som känns lättast för stunden. OM jag nu inte är supermotiverad att bli klar med något förstås.....
Den största utmaningen av alla är dock att INtE gå all in på jobbet.... ( jag tränar redan på det genom att inte tänka på allt jag ska göra med klassen...)
Det kommer att gå eftersom jag varit öppen med hur jag funkar och mina kollegor är förstående ock ser saker jag själv inte gör. Dessutom kommer en av de som känner mig bäst vara bara en dörr bort i år, hon är en mästare på att se när jag gått i gång OCH hon vågar säga det till mig.
Det låter så lätt nu när jag sitter här hemma ock skriver. Det känns som överkomligt på något vis.
Men jag vet hur lätt jag tappar bort mig.
Hur snabbt jag sveps med i rushen, nu vet jag ju varför...
Kvar är då "bara" att få det att funka.
Med hjälp av kollegor, arbetsterapeuten och eventuell medicin ( men jag vill egentligen inte behöva medicinera mig för att leva som "alla andra"), så ska det nog gå.
Jag har iallafall den intentionen!
Kram på Er och ha en fin dag!
Just det! Jag höll ju på att glömma!
Minken!
Vi hade ju glädjen att få se den igen, på nära håll och på land!! Så söt, så kvick ock så underbar! Den gör mig så glad! Vi stod längst ut på den lilla bryggan, Lilleman och jag, då minken tittade upp på oss från stranden. Jag lovade Lilleman att den inte skulle våga kliva ut på bryggan och komma fram till oss, samtidigt som jag funderade på hur jag skulle få loss den om den högg sig fast i mitt ben!
Vi tror att den kanske är två, minst, för annars måste den vara supersnabb...