UMS
Hur kunde jag hamna här igen?
Hur gick det till?
Jag minns att jag varit väldigt arg, frustrerad, trött ock irriterad på vissa delar av min omvärld.
Jag minns också att det dränerat mer än det gett energi.
Jag tänker att det är ok att vara lite bitter just nu.
Alla känslor är ok.
Jag tänker att visst , jag är en känslig, empatisk person som tycker om att ge allt då jag behöver och ser inte det som något större problem egentligen.
Jag tänker att det blir ett problem när jag tagit slut för att jag ansträngt mig för mycket medan andra (min känsla av saken så klart, inget annat) lagt fokus på annat än det vi ska.
Då känner jag att jag behöver ta tag i det andra med ock blir överansträngd
Jag kommer tillåta mig själv att vara lite bitter just nu.
Kommer låta det få bero.
Kanske kommer det läka ut i takt med att jag vilar hjärnan och kommer igen.
Jag tror det.
Jag är i vanliga fall en person som ser på världen med positiv blick.
Som möter människor med ett öppet sinne och låter mig själv och andra vara som de är...
Men i samband med att jag stressat sönder mig inuti, försvinner rationaliteten.
Det sunda.
Det logiska tänket.
Poff.
Kvar blir det trötta, tomma, uppgivna, ledsna och bittra.
Ältandet. Varför si ock varför så? Varför inte?
Men!
Jag stoppar i tid nu.
Jag inser min begränsning.
Jag tillåter mig själv att vila och komma ikapp medan andra fortsätter som de gjort och det får lov att vara så.
För nu.
Och kanske är det gott nog.
