Semestertider
Sista lunchen för den här terminen intog jag i bilen, ensam, nere vid vattnet, med vinden vinande genom de nervevade bilrutorna.
Så skönt att få vara ensam en stund efter två dagars kollegialt samarbete.
Boken jag läser just nu var enda sällskapet. Jag tror att det var ett bra val.
Nu är jobbet över för den här terminen, till hösten väntar nya utmaningar.
Nu väntar en annan.
Att vara ledig.
Att ha all tid i världen.
En stor omställning som kan vara enormt jobbig för mig.
Att ena dagen ha fullt upp för att nästa vara helt ledig, är ångest. De första dagarna på mina ledigheter är alltid så, har alltid varit så, men det är först nu jag är medveten om vad det beror på. Att det finns en orsak, att mina kognitiva svårigheter gör att det är tufft med omställningar, nya tider. Och att det sätter käppar i hjulet för mig då jag egentligen borde känna frihet och lycka.
Även fast jag är medveten om det så är det svårt att hantera. Att veta hur man ska möta det på rätt sätt. Jag skulle önska att det var så enkelt att jag bara sa AAAAAAAHHHHHHHH ock sjönk ner med en djuup ledighetssuck i soffan hemma ock bara njöt av all ledig tid som ligger framför mig. Men nej. Jag liksom funkar inte så. Jag är på ett annat sätt.
Så nu sitter jag här och skriver med en miljon känslor irrandes runt i mig ock vet inte riktigt vad jag ska välja att hänga upp mig på härnäst. Vad jag ska göra härnäst .
Jag hade tänkt att försöka ta det lungt ikväll , men än så länge (en timme efter hemkomst) så har jag satt igång en tvätt, startat diskmaskinen och fixat ihop en köttfärssås till kvällen. I min förvirring över att inte veta vad som kommer härnäst känns det bäst att göra så, vara aktiv, slippa tänka, slippa möta obehaget inuti som jag nog måste....