”Allt i ditt liv är inte adhd”
”Allt i ditt liv är inte adhd” sa hon, läkaren som skulle diskutera medicinering med mig. Nu två veckor senare förstår jag vad hon menade.
Adhdn är en del av mitt liv, medicinen kan hjälpa mig att hantera det som har med symptomen att göra. That’s it.
Inget annat.
Den kan inte ändra hur jag ser på saker, den kan inte ändra mitt sätt att vara. Den kan som sagt bara få mig att stanna upp oftare , tänka klarare,större och längre och att fokusera mer på en sak i taget.
Så.
All ilska,frustration och sånt, det försvinner inte. Det finns kvar.
Stressen inuti som skapas av att jag saknar förmåga att stå ut med vissa saker, finns kvar.
Min förmåga att säga vad jag tycker rakt ut flnns kvar men kanske har hejdats en del av medicinen. Men vid orättvisor och situationer där jag möter människor som inte tar tag i saker de behöver ta tag i på ”rätt sätt” så blir jag frustrerad och det äter upp mig inifrån. På nåt sätt.
Jag har börjat inse att det är mitt stora problem när jag möter andra. Att hantera att de inte alltid tänker som jag, eller rättare sagt, att de inte tänker alls. Vilket jag iofs är helt ok med om personerna på nåt sätt kunde ha en gnutta insikt i att det de gör inte funkar . Men när de inte har det och det drabbar människor jag bryr mig om så går jag isär.
Så mitt största problem är alltså egentligen att hantera andras oförmåga att hantera problem.
Gaaaaaah!!!!
Jag är så trött på att lägga energi på detta och på att hjälpen jag ev kan tänkas få handlar om hur jag relaterar till andra och de till mig. Vilket iofs är himla kul ock intressant, men som ändå inte behandlar problemet i sig. Herregud. All meditation, metylfenidat eller yoga i världen kan hjälpa mig just nu så jag känner väl kanske att jag snart ger upp och försöker göra något annat som ger mig energi istället för att köra slut på mig. Jag tänker inte bli utbränd igen.
Ha en fin dag 🙏🏼