Let´s be honest!

Nu är det hög tid att vara ärlig känner jag,
både mot mig själv men också mot andra!
Jag var en sväng på jobbet i morse, skulle lämna lilleman och ett papper till imorgon. Stämningen var lite uppjagad, det fattades folk, vilket är vardagsmat, men ändå. Där stod jag som ett UFO och kände mig så jävla dum!
Jag, en välutbildad kvinna i mina bästa år som behövs på mitt arbete, och så kan jag inte jobba! 
Just nu iallafall och det ger mig så himla dåligt samvete! 
 
Jag har kollegor som pushar sig, som utrrycker att "det är bara att ta en Ipren och bita ihop", "aldrig ge upp" och "skriver GRIT i panan på oss alla med svart spritpenna", den som inte biter ihop och kommer igen är en soffpotatis som inte vill nåt med sitt liv typ det känns så fånigt att vara jag då.
 
Men jag vet ju vad de menar, jag förstår dem, hur många år höll inte jag på så? 
Bet ihop.
Swipa tårarna både åt vänster och höger varje morgon.
Tog Ipren för att lindra värken som höll på att äta upp mig inifrån men även för att få energi och ork att ta mig igenom dagen.
Drog på ett smile för att dölja kaoset inom mig.
Jag vet ju hur det är att vara stark och bara köra på.
Eller svag på nåt vis,
för om man aldrig stannar upp och möter sig själv och sitt mående är man inte så stark tänker jag nu.
 
Jag var ju som dem förut, jag gav aldrig upp! 
Sket fullständigt i mig själv för att inte sluta prestera, för att fixa allt som kom i min väg, för att göra livet så bra som möjligt för alla andra.
Och nu, nu är jag här. 
Hemma varannan dag för att landa och laga de revor av stress som uppstår inom mig varje gång jag jobbar.
Hemma för att lära mig mer om hur hjärnan funkar, hur jag ska träna för att orka läka de skador som uppstod i min hjärna under alla de år som jag bet ihop.
Lära mig leva med de svårigheter jag dragit på mig efter att ha varit stark och duktig alldeles för länge.
Lära mig andas på rätt sätt för att kunna hantera stressen som skjuter upp inom mig varje gång jag upplever att kraven på mig är större än vad jag kan hantera. 
Jag kan inte jobba heltid nu för jag har två jobb, och det ena handlar om att få livet att fungera för en person som kommit att betyda massor för mig.
Jag.
Den där levnadsglada härliga tjejen som klarade allt förutom att tänka på sig själv. 
Som jobbar hårt på att okeja det faktum att hon är stark som vågar stanna upp mitt i allt, kliva av tåget och stå kvar på perrongen medan alla andra susar förbi i sina livsflöden. 
FIlsofiskt kanske men ni som vet ni vet! 
Jag har släppt det dåliga samvetet nu, jag har lättare och lättare varje dag nu att släppa taget om det dåliga samvetet och fortsätta kämpa på den vägen som jag på sätt och vis varit tvungen att välja, vägen till ett nytt hållbart liv. 
Så Fuck Jante lite grann typ! 
 
Jag tränar mig också en hel del på att inte bryta ihop och gråta när jag ser bilder som dessa.^^^
Det är så klart viktigt att man väljer lycka ( om man kan) och att man (i vanliga fall) är den som är  ansvarig över sitt eget mående...
MEN, när stunderna kommer och man är nedsatt av för mycket; stress, adhd, oro, "för mycket", stress igen, påfrestningar eller vad det nu kan tänkas vara som bryter ner psyket en stund, så får man INTE skuldbelägga sig själv över att man inte klarar av att se positivt på livet.
Det kan vara en grundsyn i livet, det bör det vara, men ibland så går det bara inte att tänka positivt, komma igen och vara stark.
Ibland är det ok att bara bryta samman och låta andra finnas där för att lyfta dig och hjälpa dig att så småningom kunna se det positiva igen. 

Andra som stöttar dig tills du kan stå på egna ben igen och se allt det vackra omkring dig eller i dig.
Alla ni som någon gång mått riktigt dåligt vet att det är fan inte lätt och så måste det få vara!

Lägger in den här bilden igen för den är så sann.
Har du aldrig upplevt känslan av total kaos så kan du inte förstå,
Har du aldrig haft barn du fått kämpa för kan det vara svårt att förstå att vissa av oss är helt slut redan innan dagen ens börjat, våra liv innebär så mycket mer än mysiga Kelloggsfrukostar och bilskjutsande .
Innan vi lämnar huset på morgonen kan vi  ibland ha fått till oss en veckas ranson av skrik, bråk eller psykiskt dåligt mående, vilket gör att vi är i stort sett dränerade redan då dagen börjar... 
 
Har man sedan lite egna svårigheter som grädde på moset så är mental trötthet och hjärndimma ofta ett faktum.
 
Så "lets be honest"! 
Nu gäller det att vara stark och bita ihop kring det faktum att vi alla kan vara sjuka på olika sätt,
Vi är ju alla lika olika, vi har ju alla lika olika behov och gränser! 
 
Bestående men efter ett utmattningssyndrom i kombo med en färsk ADHD.diagnos är att respektera lika mycket som en bruten fot, migrän och influensa. 
 
Det är bara inte lika socialt accepterat.
 
än