Före och efter
Det finns alltid ett före och efter..
Det är bara det att man inte vet om det förrän efteråt.
Innan så är allt som vanligt, som det alltid varit, som det alltid ska vara.
Efter är det så mycket som är nytt, ovanligt och annorlunda..
Allr var som vanligt.
Det var tisdag, det var kväll, träningen på FreeMovr var över coh vi skulle åka hem, Lilleman och jag.
En lasbil hade vält på E4 i höjd med Stenkullen några dagar tidigare, så endast en fil var öppen över bron eftersom räckena på sidorna inte var hela.
Det snöade, det var halt och jag saktade farten innan jag nådde
vägskylten om 70 km/h. Väglaget tillät inget annat.
En bit upp i backen började det som skulle bli efter det som alltid varit.
Bilen släppte taget, gled först åt ena sidan sen åt andra sidan, tillbaks åt andra sidan igen. jag släppte gasen och försökte förtvivlat räta upp bilen igen. Men vad jag än gjorde kunde jag inte återfå kontrollen.
Jag skrek
Lilleman skrek
Och jag insåg förtvivlat att jag skulle ha sönder min mammas bil.
Helt galet oväsentlig tanke när man är på väg att krascha på motorvägen, men det var vad jag tänkte.
Att jag eller Lilleman skulle kunna komma till skada var inget som jag tog in där och då.
Vi hamnade i räcket.
Det tog stopp.
Axeln värkte, lilleman grät och jag var så stressad, min enda tanke var att försöka ta oss därifrån.
Så jag backade ut i filen, vände runt så fronten stod neråt mot körriktningen. Bilen rullade sakta framåt med ett hemsk ljud, hela motorn lät och Lilleman grät och var rädd för att motorn skulle explodera.
Bilarna for förbi oss och insikten om att vi inte kunde komma därifrån gjorde mig alldeles skräckslagen. jag kunde inte öppna dörren för den stod mot broräcket, Lilleman satt 30 cm från bilar som susade förbi på ren isgata och vi kom ingenstans.
Det gjorde mig livrädd att tänka på att när som helst kunde någon annan få sladd och hamna in i sidan på vår bil,
Jag visste inte hur jag skulle skydda mitt barn, men slog bort känslan av skräck, pratade lugnande med Lilleman bredvid mig och invaggade oss båda i en slagd påhittad trygghet om att inget ont skulle hända.
Jag ringde Micke.
Han pratade lugnt med mig och frågade om jag ringt 112.
Nej, det hade jag inte gjort, jag tänkte inte att det här var något att ringa om,
Jag hade ju tänkt att ta mig ur detta själv!
Inte behövde jag ringa dem ock ställa till en massa besvär??
Inte ens när jag satt där förstod jag allvaret i det som hänt eller hur illa det faktiskt var att sitta fast på en motorväg i blixthalka. Det var som om chocken som slagit klorna i mig gjorde mig mindre klok.
Men så ringde jag och medan tjejen på SOS försökte lokalisera oss, pratade jag lugnande med Lilleman, och det gjorde mig lugn att veta att jag inte längre var ensam vuxen i den situation vi hamnat i. Även om SOS-Tjejen inte
var där med mig, så kändes hon ändå som sällskap. Hon pratade lugnt med mig ända tills blåljus dök upp längre bort på vägen.
Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så trygg av åsynen av en brandbil.
Den kom körande emot oss där vi stod ock blockerade filen bredvid oss så att ingen kunde komma och köra på oss längre. Den stod där som en stor skyddande kloss.
Det var en enormt skön känsla.
Räddningstjänsten tog hand om både mig ock Lilleman. Pratade med oss. Tröstade. Fanns där och gjorde stunden mer begriplig och lösbar. De såg till att vi kom hem. Utan dem hade den här kvällen slutat på ett helt annat sätt.
Vi stannade hemma dagen efter.
Jag var helt slut och sov halva dagen. Lilleman var orolig och trött men vi hjälptes åt att ta hand om varandra. Jag fick frukost på sängen. Sen kom M hem med lunch till oss.
En stor del av att vara med i en olycka handlar om att acceptera att det var just det det handlade om.
Olycka.
Det betyder att man inte kan rä över det.
Man hamnar i den och det kan faktiskt vara så att man inte har någon skuld i det som inträffat
Man kör inte för fort,
Man kör inte vårdslöst.
Man hamnar i en situation man inte kan hantera.
Samtidigt som jag försökte hantera att jag hamnat i den här situationen utan att skuldbelägga ihjäl mig själv, så fanns det andra som tyckte och tänkte precis tvärt om..Det finns människor som har behov av att ha åsikter om allt och alla samt dela med sig av dem
På ett forum i min hemort var det en vänlig själ som la upp en varning om köbildning på E4, för att hjälpa andra att välja en annan väg hem. Men sen kom kommentarerna..
Så var man en idiot.
Så var det mitt fel
Och mitt i allt accepterande skulle jag försöka att inte ta illa upp av deras kommentarer.
Jag vet, det är exakt samma små troll som dyker upp i andra stunder med, man ska inte ta åt sig. Det är små människor som jag i vanliga fall tycker extremt synd om. men när det gäller en själv. När de ger kommenterar om mig. Kallar mig idiot.
Då växer ju inte tilltron till ens egen förmåga direkt.
Men
Så kommer hon in i bilden
Min vän.
Min vän stod upp för mig.
Hon satte ner foten rätt rejält och svarade på fortsatta kommentarer.
Det var skönt.
När det gått ett par dagar skrev jag själv i gruppen. Berättade att det gått bra med oss.
Jag önskade också att de alla skulle få slippa kommentarer som dessa ifall de själva råkade illa ut.
De skulle troligtvis inte ta åt sig så som jag gjorde.
Men ändå.
Så onödigt.
Inte en enda person undrade hur det gått för oss.
Man kunde ha skrivit "var rädda om er"
"Kör försiktigt" eller nåt sånt.
Men istället väljer man att skuldbelägga ännu mer,
"Imorgon kvart över 8 är det exakt sju dygn sen vi "
sa han igår.
Han den där lilla som var med mig i bilen.
Som undrar varför jag lnte satt i bilen ock kramade honom efteråt, utan stod utanför.
Som varje dag säger stt snart är klockan kvart över 8.
Som pratar med mig om det hemska vi var med om.
Som sätter ord på känslorna.
Han min lille filosof.
Idag är det efter
Idag är det livet som blev efter det som hände
Och tiden läker alla sår sägs det.
Jag kommer känna mig mer och mer som mig själv ju mer jag vågar möta det som skrämmer.
Två dagar efter grät jag efter att ha kört bil till jobbet.
Kroppen skakade och paniken rusade upp och ner och huller om buller i mig
varje liten krängning fick stressnivån att skjuta i taket.
Varje litet skvätt av modd fick håret att ställa sig på ända av nervositet.
Igår när jag gick hem blev jag livrädd så fort en bil körde för fort förbi.
Jag tror att alla bilar kommer halka av vägen så fort det snöar det minsta.
Men idag.
Idag körde jag själv ända in till stan igen.
Det är det enda som hjälper tror jag
Att ersätta gamla obehagliga minnen med nya, bättre.
Snart ska vi åka hem från träningen och när jag klarat det kommer efter att bli ännu bättre.
Sakta sakta bygger man upp sig igen.
För så måste det va.
Kram
❤🙏❤🙏❤